Att känna sig svensk
Att känna sig svensk
Det är den allra första vårdagen. Världen luktar hopp och solvarmt grus, och i mitt inre börjar den ena känslan efter den andra att gnissla igång efter vinterdvalan. Pigg, känner jag mig. Och glad, och stark.
Dock märker jag, inte utan viss förvåning, att förnimmelsen som dominerar är att jag känner mig så oerhört – svensk.
Det är en angenäm känsla. Luften vibrerar av nyfödd vårsol, och jag vibrerar i perfekt samklang med min egen svenskhet. Min egen och alla andras, för vi är många som har snörat på oss promenadskorna och begett oss ut i dag, för att insupa våren. Så gör vi nämligen, vi svenskar, tänker jag belåtet och ler och nickar mot alla jag möter, och de ler tillbaks, svenskar på vårpromenad är ett vänligt släkte.
Vi svenskar älskar att vara i naturen, konstaterar jag. Vi svenskar älskar den vackra svenska naturen, och den vackra svenska allemansrätten.
Och precis där glider armen av vinylskivan med ett obehagligt litet skrik.
För mitt promenadstråk, utmed ett glittrande Öresund, kantas av ett pärlband av enorma villor. Man kan gå mellan villorna och havet – men är det verkligen för att ”vi svenskar” älskar allemansrätten? Är det inte snarare för att de av oss svenskar som gillar strandskyddet än så länge har gått segrande ur just den politiska striden? Är det inte så att om eller när de svenskar som ogillar strandskyddet får sin vilja igenom, ja då är det slutgått här för den som inte har råd att köpa sin egen strandpromenad?
Jo. Så är det. Och precis där klämmer skon när det gäller att känna sig svensk.
Vi pratar inte så ofta i termer av att ”känna sig svensk”. Oftare uttrycker vi det i termer av ”svenska värderingar”, och om det förstnämnda är en öm tå i en klämmande sko så är det sistnämnda en hel stackars fot i kläm.
Sällan har en debatt kört så mångbottnat i diket som debatten om svenska värderingar. Dikeskörningarna beror emellertid inte på att det inte ställs intressanta frågor, eller på att det inte formuleras intressanta svar. Problemet – punkten där skon klämmer – är att man oftast missar de två viktigaste frågorna. Jag återkommer till dem.
En omtyckt infallsvinkel är huruvida det över huvud taget finns svenska värderingar. Det är ingen dum sak att grubbla över. En ganska vanlig ståndpunkt är att nej, det gör det inte, det finns bara svensk lagstiftning. En lika vanlig ståndpunkt bygger på invändningen att lagstiftning ju är just formaliserade värderingar (och att svensk lag sålunda är sprungen ur svenska värderingar, som sålunda finns). Mot detta brukar i sin tur raskt resas invändningen att värderingar varierar över tid. Ingen kan hävda att ”vi svenskar” såg likadant på exempelvis äganderätt, jämställdhet eller brottsbekämpning för 300 år sedan som för 25 år sedan – vilket gör det meningslöst att betona just svenskheten i sagda värderingar.
Inga dumma frågor. Inga dumma svar. Ändå är vi kvar i diket.
I diket befinner sig oftast också de som accepterar premissen att svenska värderingar existerar, men som vill diskutera vilka dessa är. I en attitydundersökning som Dagens Nyheter lät genomföra för några år sedan fick respondenterna fritt besvara frågan ”vad, om något, betyder svenska värderingar för dig”. Resultatet blev en talande spretighet. Nästan 40 procent svarade att de inte visste. Knappt 20 procent associerade till ”allas lika värde”, 8 procent till ”rättvisa, solidaritet och välfärd” och 8 procent till ”ärlighet, hederlighet och att göra rätt för sig”.
Spretigt, men – återigen – alls inga ointressanta spörsmål att belysa. Så varför påstod jag nyss att debatten lider av att ha kört i diket?
Jo. Nu kommer vi till de där viktiga frågorna som vi glömmer att ställa. Frågorna som, just eftersom de glöms, får skon att klämma sådär olyckligt.
Den första frågan lyder: VARFÖR vill jag prata om svenska värderingar? Om alla inledde sina anföranden med att sant och uppriktigt svara på det skulle samtalet plötsligt börja handla om rätt saker.
Jag läser en text i Aftonbladet där Ebba Busch (KD) förklarar att vi måste ”definiera hur våra gemensamma svenska värderingar kan stärkas”.1 Jag läser en text i Dagens Nyheter där Lawen Redar (S) bekymrat slår fast att ”det är inte alla i det här samhället som delar svenska värderingar”.2
Den bedrägliga likheten utgör en perfekt illustration av skon som klämmer, av dikeskörningen, av vikten av att aldrig prata om svenska värderingar utan att först ha rett ut det här med VARFÖR. VARFÖR vill du prata om svenska värderingar? Vad är det EGENTLIGEN du vill prata om?
Ebba Busch är på sätt och vis föredömlig i sin debattartikel i Aftonbladet, som hon inleder med att räkna upp de problem hon vill lösa, nämligen gängkriminalitet, antisemitism samt ”parallellsamhällen med klanstrukturer, hederskultur och alternativ rättsskipning” innan hon övergår till lösningen som är att ”delar av islam behöver anpassas och gå i takt med svenska gemensamma värderingar”.
Okej. Det handlade EGENTLIGEN om negativa aspekter av islam. Bra. Men säg det då. Börja där. Man får tycka så, och säga så.
Och visst, Ebba Busch. Låt nästa steg vara att vi måste stärka de svenska värderingarna. Fair enough. Det är en rimlig retorisk stepping stone. Du använder den, Lawen Redar gör det, var och varannan politiker och debattör gör det.
Men låt den vara just en retorisk stepping stone. Stanna inte kvar på den. Den lyckas oerhört sällan skaffa sig något användbart egenvärde, utöver som språngbräda till den där andra nödvändiga frågan. Den som lyder: HUR. HUR vill du åtgärda ”bristerna i samhällsväven och hoten mot samhällsgemenskapen” (Ebba), HUR vill du motverka att ”den svenska gemenskapen håller på att eroderas” (Lawen)?
Ska osvenska värderingar byggas bort med barn som bussas för att blandas? Med hårdare nypor mot friskolor som tillåter muslimska barn att gå åt ett håll och blonda medelklassbarn åt ett annat? Med bostadsområden som förses med blandade upplåtelseformer?
Eller är botemedlet mot de osvenska värderingarna att bygga ut rättssamhällets arsenal av vapen i kampen mot gängen? Kanske göra det möjligt att frånta gängkriminellas mammor deras hyreskontrakt? Är det månne ökad etikundervisning i skolan som ställer allt till rätta?
Om metoder för att bygga samhället ska vi prata. Mycket. Men de svenska värderingarna blir nästan alltid bara en absurd snubbeltråd i den diskussionen. De skickar in oss i ett meningslöst goddag yxskaft där en massa outtalade saker riskerar att lyckas gömma sig bakom ett virrvarr av dimridåer.
Det är verkligen helt okej att som enskild liten människa promenera i solen en dag i mars, och komma på sig själv med att meditera över att ”oj, det här är visst en pusselbit i min idé om svenskhet”. Det är rentav mer än okej. Frågor om hur vi bygger vår identitet är spännande material för existentiella grubblerier, och existentiella grubblerier ska vi unna oss. Men när de svenska värderingarna börjar vina om öronen på oss i det offentliga samtalet. Då måste vi bli bättre på att trycka på pausknappen och säga: ”Ursäkta mig. Prata gärna om det här. Men inte utan att förklara VARFÖR och HUR”.
