Vad har hänt med det världsunika svenska djurskyddet? Nu kräver politiker att lagen som ger kor rätt till grönbete ska rivas upp. Det var Astrid Lindgrens förtjänst att den stiftades, vilket gav eko på andra sidan Atlanten. Hon skulle vänt sig i sin grav över dagens politiker från C och KD, skriver Pelle Strindlund.

Föreställningen om den världsunika svenska djurvälfärden uppstod med djurskyddslagen 1988 – den väckte internationell aktning. På The New York Times förstasida drogs en parallell till den amerikanska statens gamla och vördade rättighetsförklaring: ”Swedish Farm Animals Get a New Bill of Rights”.¹ Välfärdsstaten Sverige som tidigare varit ett internationellt föregångsland i olika sociala frågor tog nu även täten i djurskyddet.²

Den nya djurskyddslagen bars fram av en bred folkopinion och organisationer som Djurens Rätt, men den mest framträdande agitatorn var Astrid Lindgren (1907–2002). Understödd av veterinären Kristina Forslund, vilken försåg henne med faktaunderlag, skrev hon 1985 en rad artiklar i Expressen om djurens villkor i det moderna industrijordbruket.

Djurfabrikerna liknades vid inhumana fängelser som hyste ”livstidsfångar”, svinslakterierna ”ett helvete konstruerat av människor för att avliva största möjliga antal djur med största möjliga hastighet”.³ Om korna, hönorna och grisarna kunde ordna en djurens tribunal så skulle det stiga ”en blodsjämmer ut över landet, en jämmer som spräckte fönsterrutorna på Slakteriförbundets lokaler och rentav trumhinnorna på hela svenska folket”.⁴

Krävde revolution
Astrid Lindgren ville inte måla om i djurens jättefängelser utan riva hela rasket. De storskaliga anläggningar som producerade enligt principen billigast möjliga livsmedel skulle ersättas med småskalig uppfödning och slakt. Systemkritiken löper som ett genomgående tema i artiklarna. Det krävdes ”en ändring av hela det vanvettiga systemet”.⁵ Djurens lidande vid slakten var ”inbyggt i själva systemet”. Man behövde göra ”något radikalt åt detta djurplågerisystem”.⁶ Som ville hon ropa fram sitt budskap att marginella justeringar inte räcker skrev hon med versaler att det är SYSTEMET politikerna måste ändra. ”Annars hoppas jag att svenska folket gör revolution!”⁷

Astrid Lindgren ville inte måla om i djurens jättefängelser utan riva hela rasket.

När lagen väl stiftats blev Astrid Lindgren prisad för sin insats. New York Times lät ett fotografi av den då sjuttioettåriga barnboksförfattaren ackompanjera artikeln; The Washington Post skrev under rubriken ”Astrid Lindgren and her ’Pippi’ Power” hur hon med Pippi Långstrumps styrka nästan på egen hand åstadkommit denna seger för djuren.⁸ Själv var Astrid Lindgren gruvligt besviken, till exempel över att det skulle dröja ända fram till millennieskiftet innan hönorna befriades från äggindustrins burar.

När hon hörde att lagen kallades ”Lex Lindgren” betackade hon sig offentligt: ”Är det meningen att jag ska vara smickrad över att få denna i sitt nuvarande skick menlösa lag uppkallad efter mej?”⁹ Och ännu mer besviken skulle hon ha blivit om hon vetat vad som väntade – det genomfördes till exempel aldrig något burhönsförbud. Äggbranschen ville inte avskaffa burarna utan spjärnade emot, och efter några år gick politikerna dem till mötes. Man introducerade ”modifierade burar” med en sittpinne och ett sandbad, men med samma trånga utrymme som i de gamla, en yta motsvarande ett A4-ark per höna. Ännu sitter ett par hundra tusen hönor i dessa stålkonstruktioner.

Slopat beteskrav
I mjölksektorn ser vi samma utveckling: branschen begär och politikerna levererar. Astrid Lindgren var på sin tid missbelåten med att lagen om bete sommartid endast gällde mjölkkorna, och undantog tjurar, stutar och kalvar. År 2023 tillsatte regeringen i samarbete med Sverigedemokraterna en utredning där möjligheten diskuteras att helt och hållet avskaffa betesrätten – även för korna.¹⁰

Inriktningen är alltså raka motsatsen till Astrid Lindgrens. Utredningen ”Stärkt konkurrenskraft för livsmedelsproducenter och ett starkt djurskydd” är en del av Tidöavtalet och ska presenteras senast den 30 juni. Ansvarig minister är landsbygdsminister Peter Kullgren från Kristdemokraterna, ett parti som i riksdagen profilerat sig som motståndare till kornas rätt att äta färskt gräs och andas frisk luft.

Ansvarig minister är landsbygdsminister Peter Kullgren från Kristdemokraterna, ett parti som i riksdagen profilerat sig som motståndare till kornas rätt att äta färskt gräs och andas frisk luft.

Huvudaktören heter emellertid Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Böndernas intresseorganisation har under flera år bedrivit lobby- och opinionsarbete för att riva upp beteskravet. Även mejerijätten Arla och branschorganisationen Sveriges Mjölkbönder står bakom denna strävan. Bakgrunden är att mjölkproducenterna har investerat i storskaliga anläggningar med upp mot tusen djur vilket gör det svårare att hitta angränsande betesmarker. Också produktionskravet anförs: ”korna är avlade för att producera mycket mjölk och då är det väldigt viktigt att de näringsförsörjs ordentligt […] en ko i dag kan inte klara sig på bete om den ska mjölka så mycket som de gör”, säger en mjölkbonde i Sörmland.¹¹

Trivsel på betonggolv
Joakim Borgs, mjölkbonde och styrelseledamot i Lantbrukarnas riksförbund, begärde nyligen i ett SVT-inslag att tittarna ”litar på den svenska bonden som är den som vet hur man sköter sina djur”.¹² Det är lätt hänt att vi hörsammar en sådan vädjan och blir passiva konsumenter och medborgare. Vem vill inte lita på svenska bönder? Misstro kan kännas ogeneröst. Dessutom förleds vi av politikernas tal och djurböndernas pr-kampanjer. Djurens exploatörer framställer sig som djurens vänner; i branschvänlig retorik görs dåligt till bra och bra till dåligt. ”När det blir tal om kornas betesrätt, vips kommer det någon som förklarar att korna ute i hagen äter ihjäl sig på skrot och spik”, noterade redan Astrid Lindgren.¹³

Samma resonemang har nyttjats av de politiker, Kristdemokrater och andra, som engagerat sig för att lagliggöra ständig inomhusvistelse. Ute i hagen har korna det inte så behagligt som man kan tro. Där hotar bland annat vädret och flygfän. ”Är sommardagarna varma, regnar det mycket eller finns det mycket insekter, avstår korna ofta från att gå ut på bete även om de har möjlighet till det”, skriver till exempel två centerpartister i en riksdagsmotion. Och instängdheten mellan fyra väggar innebär alls ingen skada, enligt dem. ”Kon […] har det bra och trivs i sitt kostall.”¹⁴ Bönder kan antyda att korna i lösdriftssystem i själva verket har det bättre inne än ute: ”Om man öppnar dörrarna på sommaren är det inte ens säkert att de vill gå ut, så bra trivs de i sina ladugårdar.”¹⁵

För en människa kan det kännas skönt att slå sig ner vid ett dukat bord, men kor vill inte på motsvarande sätt få maten serverad direkt under mulen. De vill gå runt på betesmarken. Men enligt några representanter för LRF och Sveriges Mjölkbönder duger ett betongstall lika bra som en gräshage.

Till djurs mest naturliga beteende hör att röra på sig och leta efter föda. Kor är naturligtvis inget undantag utan anpassade för att beta samtidigt som de sakta förflyttar sig. För en människa kan det kännas skönt att slå sig ner vid ett dukat bord, men kor vill inte på motsvarande sätt få maten serverad direkt under mulen. De vill gå runt på betesmarken. Men enligt några representanter för LRF och Sveriges Mjölkbönder duger ett betongstall lika bra som en gräshage: ”Vi mjölkbönder vet att det är långt ifrån alla dagar korna vill ut av sig själva. Precis som vi människor. Inne har de mat dygnet runt, alla dagar i veckan, och behöver inte gå runt för att ta en tugga här och var.” ¹⁶

Moderniserad djurhållning
Under årtusenden höll djurägande bönder till godo med den miljö som naturen erbjöd och lät sina kor, hönor och grisar röra sig på gräsbevuxen mark men årtiondena efter andra världskriget skapade politiker och branschfolk en ny miljö åt djuren med hjälp av industrisamhällets material: plåt, stål och cement. Den stora inspärrningen genomfördes i moderniseringens namn. År 1966 beklagade Sveriges jordbruksminister Eric Holmqvist (S) att jordbruket förblivit ”ett reservat för en föråldrad produktionsform”, böndernas traditionella småskaliga verksamhet stod konsumenterna dyrt. ¹⁷ Djurhållningen skulle inte undantas den storskalighetsprincip som präglade den moderna industrin. Tankegången formulerades även av Holmqvists efterträdare Ingemund Bengtsson (S). Om ”fläskfabrikerna” sa han 1971: ”Den koncentrerade drift det här är fråga om är ett inslag i ett rationellt och effektivt svenskt jordbruk.”¹⁸

Också det traditionella kostallet skulle byggas om till en fabrik, en mjölkfabrik. De nya anläggningarna producerade inte bara billiga animalier utan påstods även gynna djuren, enligt Ingemund Bengtsson blev de förskonade ”de gamla förfärliga ladugårdarna”.¹⁹ Den framväxande djurindustrin hade sina kritiker, en av de viktigaste var Barbro Soller, journalist och författare till rapportboken Djurfabriken (1971). Men Holmqvist, Bengtsson och de andra anhängarna av den ”rationella och effektiva” produktionsformen vann en enkel seger mot de djurskyddsengagerade. Den ”moderna” djurhållningen genomdrevs.

I våra dagar återtas resonemanget från sextio- och sjuttiotalets jordbrukstänkare. Ännu en gång hävdar de som vill försämra djurens villkor att vi måste vandra i takt med tiden. Mjölkbönderna talar om att gräs under mulen är onödigt.

I våra dagar återtas resonemanget från sextio- och sjuttiotalets jordbrukstänkare. Ännu en gång hävdar de som vill försämra djurens villkor att vi måste vandra i takt med tiden. Mjölkbönderna talar om att gräs under mulen är onödigt eftersom korna erbjuds ”moderna stallar” med mjölkningsrobot och mekanisk ryktborste. KD-politikern Magnus Oscarsson, som arbetar i samma riktning, säger sig vilja ”modernisera lagen”.²⁰

Internationell forskning har klarlagt att kor alls inte vill spärras in permanent utan mår bäst om de ges valmöjligheten att gå ut. År 2021 publicerades en studie med denna slutsats i Nature, en av världens ledande vetenskapliga tidskrifter.²¹

Och i dagarna har svenska forskare uttryckt sin oro över att betesrätten försvinner. ”Kor är djur som är anpassade för att beta. Det är hela deras biologiska grundfunktion och det kan man inte tillgodose om man håller dem inomhus, även om de går i lösdrift”, säger Per Jensen, professor i etologi (läran om djurs beteende).²² Bo Algers, professor emeritus i husdjurshygien, instämmer. ”Om en ko inte får beta mår den dåligt. Vi vet från forskningen att kor som går ute på bete är friskare än djur som går inne.”¹⁰ Men risken är stor att vi konsumenter och medborgare förleds – nu som för ett halvsekel sedan – av politikernas och branschföreträdarnas försäkringar om att livslång stallvistelse inte handlar om fångenskap utan nödvändig ”modernisering”.

En annan väg?

Astrid Lindgren och andra svenskar som på åttiotalet mobiliserade sina krafter för en ny djurskyddslag gjorde ett tappert försök – men systemskiftet uteblev. Detta ska inte ses som ett särskilt svenskt misslyckande. I alla länder där djurskyddsengagerade de senaste årtiondena bestormat djurfabrikerna har de ränt huvudet i väggen, man har i bästa fall uppnått vissa justeringar av lagar och förordningar men ingenstans rubbat den industrialiserade djurhållningens grundstruktur och fundament. Erbjuds möjligen en annan väg?

Astrid Lindgrens djurskyddspolitiska mål var ett jordbruk med småskalig djurhållning och slakt, men hon stod inte främmande inför vegetarianism utan såg den som en naturlig reaktion mot ”djurplågerisystemet”. Uppfödarna vill inte låta allmänheten få veta hur djuren har det, skrev hon i Expressen den 22 september 1985. ”För risken är stor att vi då allihop blir vegetarianer.” I syfte att sätta tryck på branschen uppmanade hon till en bojkott av rådande produktionsformer. ”Jag tycker att vi konsumenter borde köpstrejka och säja ifrån att vi inte vill ha undermåligt kött och inte vill medverka till så mycket lidande för våra husdjur.”

Expressens förstasida täcktes av ett fotografi av henne och rubriken
ASTRID
i protest mot
djurplågeriet på svenska gårdar:
SLUTA
KÖPA
KÖTT

Om politikerna inte tog djurens situation på allvar satte Astrid Lindgren sitt hopp till en folkets revolution. Låt oss ta fasta på Astrid Lindgrens vilja till genomgripande förändring och hennes appell om att sluta äta kött. Och låt oss något justera förståelsen och omfattningen av denna köttvägran: inte se den bara som ett strategiskt medel (för att nå en småskalig djuruppfödning) utan också som ett politiskt mål, att låta den revolution för djuren som Astrid Lindgren hoppades på breddas och djupna till ett permanent adjö till alla former av djuruppfödning – vi ger inte människor någon ny möjlighet att plåga djur.

Som om kornas liv inte redan var tillräckligt hårt är risken nu att Tidöpartierna, påhejade av LRF, ytterligare försvårar situationen och låter korna stå på betong alla sina dagar. Mjölkbönderna befästs därmed i sin tragiska roll som ägare till anläggningar där kon är, med Astrid Lindgrens ord, ”en ’produktionsenhet’, dömd till livslång fångenskap”.²³

Vi behöver ett nytt livsmedelssystem, för allas skull. När inga klövar skrapar mot hårda golv, när inga kalvar och kor tvångssepareras, när det förtvivlade råmandet har tystnat – då kan bönderna äntligen inta sin rättmätiga plats som jordens och bordens hjältar och hjältinnor.