För att flytta över makten till en militärallians krävs en grundlagsändring. Detta har sittande regering helt struntat i, skriver Carolina Sundell.

Sittande regering, med Ulf Kristersson och försvarsminister Pål Jonson i spetsen, har tolkat lagen på ett ytterst subjektivt vis, för att hastigt kunna överrumpla inte bara lagstiftarna utan alla de vars mandat deras styre vilar på. De styrande lägger inte längre någon vikt vid befolkningens vilja. Nato är prioriterat framför folksuveränitetsprincipen.

Skenmanövern som föranledde att en majoritet av riksdagsledamöterna röstade ja till ett Nato-inträde har inte blidkat alla. Enligt den välmeriterade EU-domaren Ulf Öberg kan inte Sverige på detta blixtsnabba vis gå med i Nato. Ulf Öberg poängterar i en debattartikel i DN att det finns uppenbara spärrar i konstitutionen när det kommer till överlåtelsen av den tunga beslutanderätten som regeringen ämnar flytta över till främmande makt, och därför krävs en grundlagsändring.¹ På det följer att riksdagen inte bara röstar en gång utan två gånger, med ett mellanliggande val, i denna fråga. Detta har regeringen Kristersson valt att helt blunda för.

På det följer att riksdagen inte bara röstar en gång utan två gånger, med ett mellanliggande val, i denna fråga. Detta har regeringen Kristersson valt att helt blunda för.

Ordvalet dupera, som handlar om att föra flertalet bakom ljuset, är inte sökt utan ligger nära till hands. De styrande politikerna på båda sidor av blockgränsen har dessutom förbisett medborgarna i avgörandet och struntat i att genom en folkomröstning förankra Nato-medlemskapet i de breda befolkningslagren.

Propositionen som regeringen lade fram gällande Nato-medlemskapet och presenterade för riksdagen, har paketerats av jurister på ett specifikt sätt så att ett ärende som kräver en grundlagsändring förvandlats till ett enkelt riksdagsbeslut. Under tiden detta skett i skymundan, har den mediala rapporteringen brustit och medborgarna har troligen hört mer om kriget i Ukraina än hur Nato-inträdet kommer påverka landets framtida handlingsfrihet.

Ytterst få ställer sig frågan vad som händer med ett lands suveränitet när det underkastar sig en annan maktstruktur, en som sägs kontrolleras av medlemsländerna men i praktiken utgår all maktutövning från USA och dess utrikespolitiska intressen. Åt detta kan bara vår statsminister, som i alla avseenden visat att han går i USA:s ledband, smila och förmedla några rader på Orwellskt nyspråk; krigsalliansen med dess blodiga historia blir en banerförare för fred och leds av Dumas musketörernas valspråk “en för alla, alla mot en”.

Den omvälvande resa som det innebär att behöva välja sida och överge sin alliansfrihet, som ett land och dess befolkning drabbas av, går inte att ta lättvindigt på. De styrandes respektlöshet gentemot den demokratiska processen och avskaffandet av neutraliteten påverkar – något som kan låta främmande för moderna människor – ett lands folksjäl, samtidigt som det inverkar på landets inriktning för både handel, ekonomi och kultur.

Ironiskt, men framförallt sorgligt, är det att regeringen ser lagboken, det vill säga regeringsformen, och den demokratiska processen, som två bromsklossar i maktutövandet.

Ironiskt, men framförallt sorgligt, är det att regeringen ser lagboken, det vill säga regeringsformen, och den demokratiska processen, som inget annat än två bromsklossar i maktutövandet.

Det vore inte långsökt att anta att den sittande regeringen inspirerats av den föregående och insett att om man vill få igenom en proposition då är det framgångsrikt att låtsas ha igång sina trådlösa hörlurar och lyssna på någon sövande Laleh-melodi, för att lättare kunna vifta bort Lagrådets utlåtande. Detta är inte bara en komisk hypotes utan regeringen har de facto inte hört Lagrådet under sin utformning av Nato-propositionen.

Handlar inte detta om ett rent och skärt förakt för landets demokratiska styrelseskick, när regeringen strukit över utvalda delar av vårt rikes grundlag? I pressen har det låtit som om Nato-anslutningen inte kommer innebära någon större omvälvning, trots att vi lämnar över inte bara kontrollen över försvarsmakten utan även en väsentlig portion av regeringens befogenheter.

Flera journalister har beskrivit Nato-anslutningen som inträde i en godisaffär, där man fritt går in och väljer sötsaker. Bland de utvalda godbitarna finner vi att Sverige kan begära militärt stöd på studs av Nato, samtidigt som man med lätthet väljer bort det som smakar slibbigt och oaptitligt; som kärnvapen på svensk mark, permanent stationerade Natotrupper eller att landets värnpliktiga skeppas iväg för att slåss och dö för en USA-ledd allians.

Historielösheten når nya höjder när vissa av dem, som, Jens Liljestrand kan hävda att vårt land skulle vara på god väg att ansluta sig till en demokratisk klubb.² Men som sociologen Göran Therborn skrev i Aftonbladet: ”Nato är ju ingen middagsklubb utan en krigsorganisation med stor erfarenhet av offensiva krig, mot Serbien 1999, mot Irak, Afghanistan och Libyen.”³

Något som stått klart från första stund är att Nato-inträdet skulle ske till varje pris och på ett uppseendeväckande brådskande vis. Svensk vapenindustri är bland de som applåderar högst åt den brutna alliansfriheten. Flera samband kan vara svåra att undgå i sammanhanget, främst de senaste decenniernas finansialisering av svensk ekonomi och valutariskerna som hänger ihop med den svenska kronan och dess kurs.

Utöver detta är det inte långsökt att blickarna rör sig mot svenska börsen, Nasdaq Stockholm, och fondjätten Blackrock som är en av de två största ägarna, samt det svenska dollarberoendet bland exportföretagen och den delen av statsskulden som är dollarexponerad.

Uppseendeväckande är också att flera journalister tycks ha bytt åsikt under processens gång, och gått över till att skriva precis det som etablissemanget vill. Författaren och journalisten Göran Rosenberg gör sig skyldig till något dylikt när han i en text anklagar i stort sett alla som är kritiska mot Nato-inträdet för att vara Putin-anhängare.⁴

Alla de som känner sig pressade eller som är medvetet partiska, makthavare eller landets journalistkår, bär tragiskt nog skygglappar och kan inte se den problematik som uppstår vid anslutningen till Nato. Man drar sig till minnes Strindbergs ord: “dessa falska fosterlandsvänner, vilka med stor sannolikhet arbetat som politiska agenter för hemliga ändamål och enskilda intressen, äro misstänkta för att åt främmande stormakter vilja förvandla Sverige till en militärgräns, färdigt att ta sold hos den mestbjudande”.