När räntan blir högre än tillväxten – ja då ökar statsskulden. Nu kräver kapitalet att Europas skuldtyngda länder ska betala högre räntor. Samtidigt kräver Trump att vi ska betala tre procent av BNP till NATO. Hur ska vi ha råd? frågar sig den italienske journalisten Emiliano Brancaccio.

De har bara varit i kraft i några månader, men ändå knarrar de nya europeiska budgetreglerna som en gammal ruin. EU:s tidigare budgetregler kritiserades hårt och sedan upphävdes de – inte minst för att många fann det nästan omöjligt att följa dem.

Sedan 1998 har det snarare varit regel än undantag att EU-länderna bryter mot EU:s budget-begränsningar. Slovenien i 57 % av fallen, Österrike, Belgien och Spanien i 61 %, Portugal och Grekland i 70 %, Italien i 74 %, Frankrike i 78 %. Till och med Tyskland var tvunget att gå upp till 47 % överträdelser mot dessa begränsningar, något som den tyska regeringen trots allt häftigt har försvarat på europeisk nivå.

Sedan 1998 har det snarare varit regel än undantag att EU-länderna bryter mot EU:s budget-begränsningar.

Som också observerats av Internationella valutafonden riskerar ett regelsystem som så ofta åsidosätts att förlora trovärdighet till den grad att det imploderar.

De nya europeiska finansreglerna, som godkändes i april, var tänkta att rensa upp denna befläckade konstruktion. De innebär större EU-kontroll över budgetarna och snabbare och hårdare sanktioner mot länder som bryter med EU-reglerna om ett budgetunderskott på max 3 % av BNP och en sammanlagd offentlig skuld på max 60 % av BNP. Problemet är att kränkningarna enligt de första kontrollerna faktiskt tycks öka jämfört med tidigare. Inte bara Italien, Frankrike, Belgien, Ungern, Malta, Polen, Slovakien och Rumänien har varit föremål för kritik p g a de alltför stora underskotten. Kommissionen har också riktat in sig på Österrike och Nederländerna på grund av risken för betydande budgetavvikelser i förhållande till de nya begränsningarna. Och Tyskland blev utskällt igen, denna gång för en för hög nettoutgift jämfört med rekommendationerna. Detta har bidragit avsevärt till de nuvarande slitningarna i tysk politik.

Med likgiltigheten hos någon som av en slump råkat gå förbi för att kommentera en katastrof som inte är hans ansvar, medgav EU-kommissionären för ekonomiska och monetära frågor, Paolo Gentiloni, att svårigheterna är av allmän karaktär. Den europeiska skulden har börjat stiga igen och 2026 kan den nå 83,6 %. En prognos som är dramatiskt över det storartade och fantasifulla målet på 60 % som fastställdes i Maastricht och mycket nära den hotande tröskeln på 90%, vilket utlöser ännu hårdare åtstramningar.

Den europeiska skulden har börjat stiga igen och 2026 kan den nå 83,6 %.

Inför kamerorna visar de god min i elakt spel, men i korridorerna i Bryssel erkänner unionens sherpas att den nya finansdisciplinen redan har kortslutits. (“Sherpa” är en informell benämning på de diplomater från varje EU-land som förbereder ministerrådsmöten och Europeiska rådets möten.) I huvudsak av två skäl, som har ansikten och namn: Donald Trump och Christine Lagarde.

Nyligen tillkännagav ECB:s ordförande ytterligare en sänkning av räntan för att ta itu med klagomålen från många gäldenärer (i huvudsak överbelånade företag och EU-stater) på tröskeln till konkurs. Men det är bara ett grötomslag. Sammantaget är ECB:s politik fortfarande starkt obalanserad till förmån för fordringsägarna – storbankerna alltså – som under de senaste åren har lyckats återfå positivt räntenetto efter inflation över noll och nu siktar på nya höjningar: över 2 procent, enligt de officiella prognoserna. Sublim musik för kapitalägarnas öron, men också tillkännagivandet av växande problem för gäldenärer, med början i unionens medlemsstater.

Anledningen är enkel: när räntan sätts högre än tillväxten löper skulden snabbare än BNP. Konsekvensen är att skuldkvoten börjar stiga igen och finanspolitiska regler blir därför allt svårare att följa. I teorin skulle detta delvis kunna åtgärdas med en expansiv politik som sätter tillbaka BNP-tillväxten över räntan.

Anledningen är enkel: när räntan sätts högre än tillväxten löper skulden snabbare än BNP. Konsekvensen är att skuldkvoten börjar stiga igen och finanspolitiska regler blir därför allt svårare att följa.

Paradoxen är att detta alternativ är uteslutet pga de europeiska finansreglerna, som tvärtom belastar länder i svårigheter med ytterligare doser av finanspolitisk disciplin.

Men det är inte allt, kortslutningen har också en amerikansk förklaring. Redan innan han tillträder i Vita huset orsakar USA:s nya president turbulens i Europa, särskilt när det gäller förvaltningen av de offentliga budgetarna i Europa. Förutsättningen – enligt Trump – för NATO:s överlevnad är att alla medlemsländer bidrar till dess förstärkning med en ökning av militärutgifterna som nu snart förväntas ligga på tre procent av BNP.

EU-länderna gör avsevärda ansträngningar för att stödja den nya krigshetsartrenden. Italien i synnerhet, med en ökning av försvarsutgifterna med en fjärdedel jämfört med det senaste decenniet. Men i förhållande till BNP ligger Italien fortfarande på 1,6 procent, ganska långt från det amerikanska målet. Alltså måste man trycka på för att för att militär upprustning ska få ta ännu större del av de offentliga utgifterna långt utöver de undantag för “krig” som den nya EU-stabilitetspakten medger. Även om regeringarna åtagit sig att kompensera med nedskärningar av välfärd, sjukvård och utbildning, är det därför allt svårare att samtidigt uppfylla både militära åtaganden och europeiska budgetrestriktioner. Den dubbla motsättningen når därmed sin höjdpunkt.

I kortslutningen mellan nya åtstramningar och ny militarism finns det de som förespår och satsar på en ny blackout, en ny europeisk kris.

Artikeln har tidigare varit publicerad i den italienska dagstidningen Il Manifesto, under rubriken ”Cortocicuito tra austerity Ue e nuovo militarismo”. Översättning Göran Drougge