Den koreanska sanningskommissionen har granskat landets utlandsadoptioner, däribland de svenska. Nu har den första delrapporten fastslagit det att den koreanska staten brutit mot adopterades mänskliga rättigheter då de skickades till utlandet på mycket tveksamma grunder. Lisa Wool Rim Sjöblom, vars fall ingår i de 22 svenska som skickats in, berättar vad det betyder.

Fredagen den 9 december 2022 lämnades 21 svenska fall in till den pågående sydkoreanska sannings- och försoningskommissionen som bland annat utreder brott mot utlandsadopterades mänskliga rättigheter när vi skickades från Korea mellan åren 1964 och 1999. Totalt ingår 367 adoptioner (varav 22 svenska) som processats av framför allt fyra koreanska adoptionsbyråer: Holt International, Eastern Social Welfare Society, Korea Social Services, och Korea Welfare Services (tidigare Social Welfare Society och Child Placement Service) som ensamma haft hand om adoptioner till Sverige.

Den pågående sanningskommissionen är ett oberoende organ som tillsattes 2020 för att bland annat utreda oegentligheter och brott mot mänskliga rättigheter under tiden för den japanska ockupationen och efterföljande militärdiktaturer, samt komma med rekommendationer och förslag på hur dem som föll offer ska kunna tilldelas rättvisa och kompensation.

I augusti 2022 lämnade representanter för Danish Korean Rights Group in de första fallen, utan att veta om kommissionen skulle ta sig an utlandsadoptioner, som vid den tiden inte ingick i deras arbete. Till allas vår förvåning gav kommissionen sitt bifall och då kontaktade Svenska koreaadopterades nätverk – där jag själv ingår – danskarna för att rådfråga om hur de gått tillväga och undersöka om det även skulle gå att skicka in svenska fall.

Då vi bara hade några månader på oss före deadline, fick vi ägna hösten åt att arbeta dygnet runt för att samla in svenska fall.

Så fort vi var insatta i frågan satte vi igång att arbeta. Då vi bara hade några månader på oss före deadline, fick vi ägna hösten åt att arbeta dygnet runt för att samla in svenska fall, sammanställa information och statistik rörande svenskkoreansk adoptionshistoria, översätta och hjälpa adopterade att fylla i de minst sagt krångliga formulären och samla in relevanta adoptionsdokument och andra viktiga upplysningar som skulle kunna användas som bevis för att styrka att oetiska och olagliga handlingar begåtts före, under och/eller efter adoption.

Samtliga svenska fall godkändes och har sedan inlämning ingått i sanningskommissionens arbete. Under måndagen den 26 mars hölls en presskonferens i Sydkorea, där den första delrapporten, baserad på utredningen av totalt 56 fall, presenterades, och i denna fastslogs det att den koreanska staten mycket riktigt står bakom en rad olika brott mot adopterades mänskliga rättigheter då vi skickades till utlandet på mycket tveksamma grunder. ”Likt fraktgods”, som de själv säger under presskonferensen.

I stället för att prioritera social välfärd valde den sydkoreanska staten att på löpande band skicka iväg sina svagaste medborgare och genom detta både sparade man pengar.

I stället för att prioritera social välfärd och barntillsyn, valde den sydkoreanska staten att på löpande band skicka iväg sina svagaste medborgare och genom detta både sparade och tjänade man enorma summor pengar. Då adoptionsverksamheten lades på privata aktörer kunde dessa verka utan ordentlig tillsyn från staten, och på så sätt kringgå regelverk och lagar, som i sig var problematiska, vilket resulterade i en storskalig adoptionsindustri som kom att bli en förebild för efterföljande sändarländer.

Under presskonferensen lades det fram åtta punkter med tillhörande bevismaterial där kommissionen identifierat att brott begåtts mot adopterades mänskliga rättigheter.

1. Bristande samtycke från förstaföräldrar. Ibland handlar det om rena kidnappningar av barn.
2. Fabricering och manipulering av bakgrundsdokument samt att man skapade så kallade ”paper orphans” – barn med kända föräldrar som framställs som föräldralösa.
3. Bristande rutiner när man efterlyste vårdnadshavare till barn som klassificerats som föräldralösa.
4. Byte av identiteter mellan olika barn.
5. Bristande kontroller av blivande adoptivföräldrar.
6. Bristande rutiner när adoptionsbyråerna agerade som barns vårdnadshavare.
7. Massexportering av barn för att möta den stora efterfrågan från utlandet utan ordentlig tillsyn.
8. Bristande reglering av adoptionsavgifter och mottagande av donationer från adoptivföräldrar i utbyte mot barn vilket ledde till ren barnhandel.

Några av de förslag och rekommendationer som kommissionen lade fram under presskonferensen är att adopterade ska ges en officiell ursäkt från regeringen (detta har dock redan gjorts 1998 under dåvarande presidenten Kim Dae-Jung), att adopterade vars identiteter förfalskats eller manipulerats ska ges hjälp, att landet skyndsamt ska ratificera 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, samt att adoptionsbyråerna ska avkrävas på att återställa adopterades rättigheter.

Att decennier av arbete från adopterade som outtröttligt lyft frågor om korrupta adoptioner trots motstånd, hot och hat, äntligen resulterat i ett erkännande från det land som sänt iväg flest barn för adoption i världen, är historiskt.

Att decennier av hårt och otacksamt arbete från framför allt adopterade som outtröttligt lyft frågor om korrupta adoptioner trots motstånd, hot och hat, äntligen resulterat i ett erkännande från det land som sänt iväg flest barn för adoption i världen, är i sig något historiskt och betyder oerhört mycket. Men flera ställer sig samtidigt tveksamma till kommissionens rekommendationer då det sedan tidigare visat sig att Haagkonventionen på intet sätt skyddar adopterade och förstafamiljer från att separeras på olaga väg.

Många vill hellre se att Sydkorea avvecklar sitt adoptionsprogram och arbetar på sin sociala välfärd. Särskilt nu när det samtidigt kommer alarmerande siffror om en snabbt sjunkande befolkningsmängd. Att adoptionsbyråerna som ofta varit våra förövare ska ansvara för att återställa våra rättigheter förefaller rätt absurt. En officiell ursäkt är inte mycket värd om adoptionerna sedan får fortsätta som om ingenting har hänt, och gör heller inte särskilt mycket för att hjälpa adopterade som är i behov av akut stöd och hjälp. Mycket mer kan sägas om detta, men tills vidare ser jag försiktigt fram emot kommissionens slutgiltiga rapport i maj då jag även hoppas på att kunna vara där i person när den presenteras.