REPLIK. Andreas Malms satiriska text i Parabol missar målet, skriver David Stavrou. I själva verket var den 7 oktober en unik händelse. Det handlar inte bara om brutaliteten eller antalet offer. Det verkligt skrämmande är antalet personer som begick brotten. Dagens vänster måste göra upp med diktatorer och jihadister.

Föreställ dig detta: Ett land tas sakta över av högerextrema nationalister. Det blir svårare att ta till orda gentemot makten och att försvara de svaga och förtryckta. Men då, från oppositionens skyttegravar, reser sig en orädd figur. Han vet att han kommer att bli arresterad och torterad om han fångas när han ropar ut sitt budskap, och därför gör han det som intellektuella från motståndsrörelser gör under tyranniska regimer: Han använder sarkasm, vässar sin penna och leker smart med ord för att producera en text som är radikal och subversiv, men samtidigt noggrant utformad för att inte uppmärksammas av myndigheterna. På så sätt hamnar inte den avantgardistiska akademikern i delo med de överallt varande hemliga tjänstemännen som jagar förrädare i Sverige 2024.

Han använder sarkasm, vässar sin penna och leker smart med ord för att producera en text som är radikal och subversiv, men samtidigt noggrant utformad för att inte uppmärksammas av myndigheterna.

Medan ett krig pågår i Gaza och Israel stöder den politiska eliten enhälligt Israel. Det är blått och vitt från vänster till höger och det är inte tillåtet att tala för palestinierna. Då hörs denna enda röst från en modig dissident. Han skriver en text. Dess rubrik är “Jag fördömer Hamas” och den är briljant utformad med sina retoriska trick – titeln är mainstream och tråkig, alla fördömer ju Hamas. Innehållet verkar vara detsamma, men under ytan ligger det explosiva budskapet – textens budskap är precis det motsatta till att fördöma Hamas, den stöder faktiskt rörelsen. Äntligen har oppositionen en röst – Andreas Malm har uttalat sig. Det är en kraftfull text och en kraftfull bild.

Det enda problemet är att inget i den bilden är sann. Malms påstående är tydligt – alla fördömer Hamas – mainstreammedia, politiker och allmän diskurs. Han anser dock att detta är ogrundat. Hamas kan ha dödat civila, kidnappat barn och bränt ner bostadshus den 7 oktober, men enligt honom är detta inte unikt. Det har gjorts tidigare av Israel.

Malm påstår inte detta explicit. Han gör det genom sarkasm. Samma sorts sarkasm riktar han mot den svenska diskursen. “I Sverige finns det anmärkningsvärt få som har fördömt Hamas de senaste dagarna. De som har gjort det har bara gjort det en gång, så man kan undra om det verkligen varit uppriktigt”, skriver han och skapar en illusion som är precis motsatsen till sanningen. I själva verket är Sverige ett av de länder där Hamas har klarat sig förvånansvärt bra. Åtminstone sett till en organisation som internationellt erkänns som en terroristorganisation.

I själva verket är Sverige ett av de länder där Hamas har klarat sig förvånansvärt bra. Åtminstone sett till en organisation som internationellt erkänns som en terroristorganisation.

Hamas-anhängare har öppet talat på konferenser och seminarier i Sverige, pengar har samlats in öppet för Hamas i Sverige, bara under de senaste månaderna har det varit tiotals pro-palestinska demonstrationer med tal som stöder Hamas eller åtminstone inte fördömer Hamas, inklusive demonstrationer som firar händelserna den 7 oktober samma dag som de ägde rum.

Till skillnad från andra länder är dessa demonstrationer inte bara lagliga, de stöds av delar av den politiska eliten och många inom medierna, den kulturella världen och det civila samhället.

Malms stil antyder att svenska publicister måste fördöma Hamas annars kommer de att bli avskedade. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Faktum är att Malm själv är en författare som offentligt har stöttat Hamas i flera tidningar, tidskrifter och publikationer. Såvitt jag vet har han ännu inte blivit arresterad, censurerad eller avskedad. I Sverige är det tillåtet att bränna koranen, ansluta sig till partier som stöder Nordkorea och organisera nazistiska marscher på Jom Kippur. Ingen hindrar någon från att stödja Hamas. Faktum är att jag nyligen träffade Hamas-anhängare på Sergels Torg. De var medlemmar i två helt lagliga svenska rörelser, RKU, den revolutionära kommunistiska ungdomsrörelsen, och NMR, de trevliga grannskapsnazisterna. Vem vet, kanske Andreas Malm själv var där och stöttade dem båda.

Faktum är att Malm själv är en författare som offentligt har stöttat Hamas i flera tidningar, tidskrifter och publikationer. Såvitt jag vet har han ännu inte blivit arresterad, censurerad eller avskedad.

Men den svenska kontexten är bara början på Malms misstag. Påståendet att attacken den 7 oktober var mer av samma sak, att det var palestinier som tog hämnd med samma typ av våld som Israel använder, är värt att studera. “Det som hände på Svarta lördagen, den 7 oktober, var något nytt i historien om den israelisk-palestinska konflikten”, skriver Malm med sin självgoda ironi, “det ritade om den politiska och moraliska kartan i Mellanöstern för alltid. Beväpnade män stormade in i samhällen och sköt barn till döds med gevär. De brydde sig inte alls om offrens ålder. Hundratals civila dödades – människor utan koppling till någon militär aktivitet, mördades enbart på grund av sin identitet. Hela familjer försvann”.

Om det inte vore så sant skulle det vara riktigt nyskapande politisk satir. Men Malms satir är faktiskt den tragiska sanningen. Ingenting liknande hade hänt tidigare i denna konflikt. Israeler och palestinier har aldrig tidigare dödat så många människor i en attack eller på en dag.

Men Malms satir är faktiskt den tragiska sanningen. Ingenting liknande hade hänt tidigare i denna konflikt. Israeler och palestinier har aldrig tidigare dödat så många människor i en attack eller på en dag.

Inte i Kafar Qasim (1956), inte i Deir Yassin och Tantura (1948), inte i Hebron (1996) och inte i bombningarna av Gaza tidigare år. Det har aldrig förekommit så många handlingar av tortyr och våld mot civila, aldrig så många människor som kidnappats – och aldrig med en sådan brutalitet. Och ja, den 7 oktober ritade verkligen om den politiska och moraliska kartan över Mellanöstern för alltid. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Israel har gjort många misstag under de senaste decennierna. Precis som vilken annan armé som helst har den begått krigsförbrytelser under konflikter, vissa av Israels civila, särskilt på Västbanken, är våldsamma extremister och dess ockupation av Västbanken fortsätter att vara ett hinder för fred i Mellanöstern. Men den 7 oktober var unik. Det handlar inte bara om brutaliteten eller antalet offer. Det verkligt skrämmande är antalet personer som begick brotten.

Till skillnad från 9/11 som utfördes av en liten jihadistisk förtrupp med 19 Al-Qaida-operatörer och till skillnad från Utøya som var en enskild persons verk (Andreas Malm gör en liten smart kommentar och jämförelse), genomfördes den 7 oktober av cirka 3 000 personer. Många av dem fick detaljerade skriftliga instruktioner om hur man mördar, torterar och kidnappar civila, vissa fick även tillgång till droger och kroppskameror. Detta var inte en spontan, i stunden handling. Det var en planerad strategi. Den 7 oktober såg världen en samhällsstruktur som kunde mobilisera 3 000 personer som till 100 procent var engagerade i mord.

Den 7 oktober såg världen en samhällsstruktur som kunde mobilisera 3 000 personer som till 100 procent var engagerade i mord.

Andreas Malm har kanske inte hört historien som berättades av David Tahar, fadern till Adir Tahar, en israelisk soldat som dödades den 7 oktober. Tahar berättade för israeliska kanal 14 att innan begravningen insisterade han på att få se sin sons kropp trots att arméföreträdare avrådde från det.¹ Anledningen var att tydligen efter att han dödades dekapiterade Hamas-krigare Adirs huvud och tog det med sig hem till Gaza. Några veckor senare, efter att ha fått information från tillfångatagna terrorister, återfick en israelisk militärenhet huvudet. Det var gömt i en påse med tennisbollar och några dokument i frysen hos en glassbutik i Gaza. Det visade sig att huvudet var till salu. Priset var 10 000 amerikanska dollar. Jag vet att det finns många som inte tror på israelisk media och som tror att sionistiska fäder är så perverterade att de kan hitta på dessa typer av historier i propagandasyfte. Så här är en till. Den här gången från New York Times.

Sapir, en 24-årig revisor som deltog i ravefesten nära Kibbutz Reim den 7 oktober, gav ett vittnesmål som var tillräckligt pålitligt för att publiceras av NYT och som beskrev det hon såg från sitt gömställe.² Sapir säger att hon såg “en ung kvinna, blod rann ner längs hennes rygg, byxorna neddragna till knäna. En man drog i hennes hår och tvingade henne att böja sig framåt. En annan våldtog henne. Varje gång hon ryckte till, stack han kniven i hennes rygg. Sapir sa att hon såg en annan kvinna “söndersliten i bitar”. Medan en terrorist våldtog henne, drog en annan fram en kniv och skar av hennes bröst. “En fortsätter att våldta henne”, sa hon, “den andra kastar hennes bröst till någon annan, och de leker med det, kastar det och det faller på marken”. Hon sa att männen skar i hennes ansikte och sedan försvann kvinnan ur hennes synfält. Vid samma tidpunkt, sa hon, såg hon tre andra kvinnor bli våldtagna och terrorister som bar på avhuggna huvuden av tre fler kvinnor.

Detta är inte Algeriet.

Detta är bara två vittnesmål från den 7 oktober. Det finns tusentals till. Man kan alltid hävda, som Malm gör i tidigare texter, att allt detta våld bör ses i ett sammanhang. Men den här typen av våld har inget sammanhang. Om det verkligen handlade om frihet eller att kämpa mot ockupationen skulle det inte finnas något behov av massvåldtäkt, kidnappande av spädbarn och att hugga av kroppsdelar. Grymheterna, raketerna, tunnlarna och den totala underordningen av Gazaborna till Hamas-krigare är alla mycket mörkare och ondare än Malms teorier om att allt detta är priset som betalas för Israels kolonialism. Detta är inte Algeriet.

Enligt Malm är konflikten mellan Israel och palestinierna inte en konflikt mellan två infödda folk som har en legitim rätt till samma territorium och därför är involverade i en våldsam konflikt. Istället finns det en legitim infödd nation och i över ett sekel har den kämpat mot en ockupation av inkräktare som kom från andra länder som kolonisatörer.

Enligt Malm måste denna sorts aggression bemötas, bör bemötas och alltid har bemötts med våld. Faktum är att Malms senaste text är en av många i Parabol som hävdar just det.

Inkräktarna stöds av imperialistiska makter och de begår nu folkmord. Enligt Malm måste denna sorts aggression bemötas, bör bemötas och alltid har bemötts med våld. Faktum är att Malms senaste text är en av många i Parabol som hävdar just det.

Dessa texter nämner sällan ens händelserna den 7 oktober, vilket jag skulle hävda är ett tecken på total moralisk brist. Men det är jag, och jag kan ju vara partisk. Problemet här handlar om något annat, det handlar om intellektuell ärlighet. Beskrivningen av konflikten mellan Israel och palestinierna som en historia om en kolonialmakt som mördar de infödda är otroligt ytlig och vilseledande. Det är helt okej att motsätta sig Israels politik (som jag själv gör för det mesta), det är helt okej att namndroppa Edward Said och Franz Fanon, göra jämförelser med apartheid i Sydafrika och citera israeliska tjänstemän som gör skandalösa folkmordsuttalanden som sedan kan citeras vid ICJ i Haag. Men människor som har studerat regionen, som jag antar att Malm har gjort, vet mycket väl att judar och inte bara palestinier, är infödda. Och nej, jag syftar inte på Jesus och Abraham. Bibliska berättelser kan inte utgöra basen för internationell geopolitik. Jag syftar på fakta som helt ignorerats av hela den postkoloniala diskursen.

I Gaza fanns det en synagoga som byggdes år 508 e.Kr. Vi vet att figuren avbildad i mitten på den antika mosaiken som hittades där är kung David. Hur vet vi detta? För att hans namn står skrivet där. På hebreiska.

Ta Gaza som exempel, på platsen där Rimal, det politiska centrumet i Gaza City, nu står. Där fanns det en synagoga som byggdes år 508 e.Kr.³ Vi vet att figuren avbildad i mitten på den antika mosaiken som hittades där är kung David. Hur vet vi detta? För att hans namn står skrivet där. På hebreiska. Gaza har en lång blodig historia – romare, kristna korsfarare, arabiska arméer, egyptier, Napoleons armé, osmanerna och britterna har alla kontrollerat Gaza. Under denna historia bodde judar i Gaza, de kom inte med skepp på 1940-talet. De var där under romartiden, för 2000 år sedan, de var där under medeltiden och under tiden för islamiskt styre, sedan igen under 1400- och 1500-talet och under osmanska rikets styre. Vissa var fortfarande där även efter andra världskriget.

Som på många andra områden i regionen, under tusentals år, blomstrade och dog judar i Gaza, de förvisades och flydde, de dödade och dödades, byggde och förstörde, återvände, emigrerade och invandrade. Araber i regionen har en liknande, om än något kortare historia (jag kallar dem för araber eftersom termen palestinier inte användes i den mening som vi använder den idag förrän efter andra världskriget).

Tolkningen att regionen beboddes av infödda palestinier som attackerades av amerikanska, europeiska och ryska judar som kom utifrån efter Förintelsen och fördrev de infödda är en saga. Begrepp som kolonialism och infödda folk är inte abstrakta. Omoderna som de kan verka har dessa samband faktiska betydelser bortom TikTok-klipp gjorda av demonstranter som bär moderiktiga röda, vita och gröna halsdukar. De kan diskuteras utifrån arkeologiska fynd, ursprung och härkomst, historisk kontinuitet i bosättningar, språk och kultur, kollektiva förfäders band till ett territorium och till naturresurser, självidentifiering, erfarenheter av underkastelse och diskriminering och så vidare.

Det kan vara frustrerande, men när det gäller Israel, Västbanken och Gaza är både judar och palestinier infödda. De är alla en kombination av invandrare och människor som är ättlingar till familjer som inte har lämnat regionen i generationer. Och de har alla lidit av våld, massakrer, fördrivning och trauma. Men det finns en annan likhet mellan den judiska nationalrörelsen (även känd som sionismen) och den palestinska. De har båda en folkmordsinriktad falang. Det är de människor på båda sidor som inte accepterar idén om territoriell kompromiss för att uppnå fred. De är de människor som är beredda att gå så långt som att döda eller fördriva den andra gruppen i sin helhet. De är vanligtvis religiösa fanatiker, de är extremt våldsamma, de motsätter sig helt demokrati och mänskliga rättigheter, de är beredda att döda och dö för saken och de har alltid funnits. På den judiska sidan började de utgöra ett allvarligt hot efter Israels seger 1967 med uppkomsten av bosättarrörelsen på ockuperade Västbanken. Numera blir de starkare, de närmar sig regeringskretsar, men de är fortfarande långt ifrån att utgöra en majoritet i det israeliska samhället.

På den palestinska sidan verkar det vara värre. Om det på den sionistiska sidan fanns en revisionistisk högerledare, Zeev Jabotinskij, som hade kopplingar till Mussolini under 30-talet, så hette ledaren för de arabiska nationalisterna i Palestina på den tiden, Haj Amin al-Husseini.⁴ Han tillbringade andra världskriget i Berlin och i Rom, han samarbetade med nazisterna och fascisterna, han träffade personligen Hitler, Himmler och Mussolini och var en anhängare av ”den slutgiltiga lösningen rörande Jude-frågan”.⁵Al-Husseini var bara början.⁶ Den palestinska nationalistiska rörelsen har alltid haft en aktiv och extrem anstrykning av folkmord i sitt politiska projekt. Det beror inte på Israel eftersom det började många år innan Israel ens existerade. Och det är inte helt oviktigt eftersom vad vi såg den 7 oktober var ett direkt resultat av samma slags ideologi.

Och mot bakgrund av denna mordiska ideologi är verkligen Andreas Malms text uppseendeväckande: Hamas är den folkmordsbenägna grenen av den palestinska nationella rörelsen och dess ideologiska rötter sträcker sig ända tillbaka till Nazityskland. Trots att Hamas ursprungligen sågs som en traditionell gräsrotsrörelse med sociala och religiösa inslag när den grundades på 80-talet, är den nu en modern, extrem höger-rörelse som kombinerar jihadism, högteknologiska desinformationskampanjer, driver ett finansiellt imperium med globala investeringar vars ledare lever ett lyxliv utanför regionen. De har moderna vapensystem och kraftfulla allianser med världens mest tyranniska regimer. De som föreställer sig Hamas som en ung David som står upp mot den israeliska Goliat är naiva romantiker.

De som föreställer sig Hamas som en ung David som står upp mot den israeliska Goliat är naiva romantiker.

Men Andreas Malm är inte naiv. Han vet mycket väl att de geopolitiska realiteterna visar att Hamas och den palestinska nationella rörelsen är mycket mer komplicerade än bara offer för västerländsk kolonialism. Han känner till det israeliska tillbakadragandet från Gaza 2005, vilket medföljde ett stopp för ockupationen av Gaza på nästan två årtionden. Han vet att blockaden mot Gaza är lika mycket en egyptisk politik som en israelisk, och att många arabländer vill att Israel ska förstöra Hamas. Han vet att Hamas stadgar är antisemitiska och fundamentalistiska. Han vet att Hamas har krossat den sekulära palestinska nationella rörelsen i Gaza och att de betraktar den palestinska Fatah-rörelsen som en fiende som är nästan lika farlig som Israel. Han känner till Hamas brutala krig mot den palestinska myndigheten och han känner till den oöverträffade militära upprustningen och övertagandet av det civila samhället i Gaza.

Anledningen till att jag vet att Malm känner till allt detta är på grund av andra texter han har skrivit. Genom att läsa dem lär man sig mycket om hans syn på världen, även om jag måste erkänna att det ibland är en förvirrande uppgift. Även om han verkar vara väl insatt i Mellanösterns politik, när det gäller moraliska uttalanden och politiska slutsatser är hans överväganden så komplicerade att det är svårt att ha koll. Även om Israel alltid har fel – det är åtminstone det ständiga antagande när det gäller palestinier, arabiska stater och islamiska stormakter – så sätts målbilden alltid efter att pilen kastats.

I en text som han skrev för femton sedan hävdar han att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt, som att den palestinska vänstern som taktiskt allierar sig med Hamas samtidigt stödjer oppositionen i Iran, medan oppositionen i Iran kämpar mot regimen, samtidigt som regimen finansierar Hamas.⁷

Jag förstår om du behöver läsa den sista meningen en gång till. Malms resonemang är inget unikt. Han stöder Hamas och dess kamp mot vad han kallar “korrupta Fateh-politiker” och Mahmoud Abbas, som han anser vara en “marionett” för Israel och USA. Om detta låter bekant beror det på att det är exakt samma logik som används av Israels premiärminister Netanyahu, som i flera år har underminerat den Fateh-kontrollerade Palestinska myndigheten genom att låta Hamas fortsätta att vara vid makten i Gaza för att slippa ta verkliga steg mot en tvåstatslösning. Förvånansvärt nog är Malm och Netanyahu på samma sida. De kommer båda att göra vad som helst för att undvika kompromiss och konsolidering.

Förvånansvärt nog är Malm och Netanyahu på samma sida. De kommer båda att göra vad som helst för att undvika kompromiss och konsolidering.

I en annan text från 2009 hänvisade Malm till Hamas som en befrielserörelse som “tvingas till att använda alla möjliga former av motstånd”.⁸ I samma text citerade han Nir Rosen, som hävdade att “att attackera civila är det sista, mest desperata och grundläggande motståndsmetoden när man står inför överväldigande odds och omedelbar utplåning”.⁹

Malm har rätt att uttala sig så även om det uppmuntrar våld och har fascistiska drag. Jag hoppas bara att de flesta svenskar, inklusive de som stöder palestinierna, kan se bortom denna tragiska krigshets, eftersom det är tydligt för alla vad detta innebär politiskt. Hamas kommer att fortsätta att mörda israeler, Israel kommer att behöva svara och kommer att göra det kraftfullt och fler palestinier kommer att dö. Om det är något som inte har förändrats de senaste decennierna så är det denna dynamik.

Hamas är inte det enda problemet. I en annan text från 2006 stödde Malm öppet Hezbollah, en islamisk rörelse som finansieras, utbildas och inspireras av de iranska ayatollorna och deras Islamiska revolutionsgarde, som har varit involverade i självmordsattentat, politiska mord, bombningar av civila och kapningar i Libanon och andra länder.¹⁰

Jag vet inte hur Malm lyckas vara en vänsterradikal samtidigt som han stöder två av de mest konservativa, fascistiska, chauvinistiska, fundamentalistiska, hierarkiska, antidemokratiska, homofoba och främlingsfientliga rörelserna i universums historia, men jag vet att förklaringar i stil med ”Ingen kan tvinga mig fördöma åtgärder som vidtas av de svaga och förtryckta” inte längre fungerar efter massakern den 7 oktober, vilket var en tektonisk, världsomstörtande massaker. Att inte fördöma det betyder att man stödjer det.

Denna period är inte lätt för den globala politiska vänstern. Precis som på 1950-talet när vänsteraktivister, politiker och intellektuella var tvungna att besluta om de skulle hålla fast vid den stalinistiska fanan även efter att den avslöjades som en sadistisk mördarmaskin med Gulag-läger och iscensatta rättegångar, måste dagens vänster besluta om sin allians med diktatorer, jihadister och militanta från Gaza, Teheran, Beirut och Doha är viktigare än idealen. De som har modet att välja idealen och överge sina gamla mördarallierade kommer inte att ha Andreas Malms problem. De kommer stolt kunna säga ”Ja, jag fördömer Hamas”.

Översättning: Martin Müller