Vårdstrejken och övertidsblockaden är avslutade. Men vad blev behållningen? Frances Tuuloskorpi analyserar avtalet och frågar sig varför Vårdförbundet inte medlemsomröstar om avtalet – och varför andra fack inte gick ut i sympatistrejk.

Vårdstrejken och övertidsblockaden är avslutade. Avtalet är påskrivet. De reaktioner från förbundets medlemmar som synts mest är besvikelse och ilska.

Vårdförbundet gick tydligt ut med kravet ”15 minuters arbetstidsförkortning per dag”. Signalen var att man kämpade för en sänkning rakt över, en liten sänkning för alla. Men i det påskrivna avtalet är det mycket få, kanske 5–6% av de berörda, som alls fått någon förkortning. Kostnaden för dessa punktvisa förkortningar togs från löneutrymmet – det där fiktiva löneutrymmet som industrins parter förhandlar fram.

Den lönehöjning som blir kvar, 3,05%, kommer inte retroaktivt från avtalsperiodens början (1 april) utan först från 28 juni. Tre månader av årets höjning uteblir alltså. Plus att höjningen inte är garanterad för någon utan är en pott som ska fördelas. Vad har vi mer? Ett par avsiktsförklaringar, den nya varianten av partssammansatt arbetsgrupp, alltså en skrivning i avtalet där man stoppar undan viktiga frågor men som sällan eller aldrig förändrar något.

Varför skrev de på? Vårdförbundets förhandlare säger att medlarna var mycket tydliga med att detta är slutbudet, vi kommer inte längre. Kanske man i ett sådant läge måste vara mycket tydlig med att säga att det var tråkigt att höra, för vi är inte nöjda och vi fortsätter stridsåtgärderna?

Jag har till och med hört formuleringen ‘arbetsgivarna gav upp’, vilket är ett konstigt sätt att uttrycka att arbetsgivarna vann.

Jag har till och med hört formuleringen ”arbetsgivarna gav upp”, vilket är ett konstigt sätt att uttrycka att arbetsgivarna vann.

Till beslutet att skriva på bidrog också följande märkliga oro: Om vi inte skriver på, så fortsätter det avtalslösa tillståndet och då kan ju arbetsgivarna strunta i allt som står i avtalen och till exempel sluta betala ut ob-ersättning! Det är en verkligen en högtflygande spekulation. Det skulle knappast kunna hända, det finns regler om efterverkan av kollektivavtal.

Oavsett så har jag mycket svårt att tro att arbetsgivarna har sagt något om sådana åtgärder. I så fall hade det varit en bluff, som borde synas. Hotet skulle slå tillbaka på dem själva, många regler i kollektivavtalen är bättre för arbetsgivarna än lagreglerna, och vårdens HR-avdelningar skulle få kollektivt magsår av att plötsligt byta regelverk. Och vad skulle hända om medlemmarna och allmänheten fått höra att arbetsgivarna möter kraven på arbetstidsförkortning 15 minuter om dagen med att sluta betala ob och övertidsersättning? Det vore en provokation att stilla bedja om!

Borde avtalsförslaget ha avvisats och strejken, eller övertidsblockaden, ha fortsatt? Den frågan ska inte jag svara på, utan de berörda medlemmarna. Kanske de flesta ändå är nöjda och ser framåt? Hur ska man veta om det bara är en högljudd minoritet som är missnöjd? Det finns ett sätt att ta reda på det. Det kallas medlemsomröstning.

Avtalsförslag bör ställas inför medlemsomröstning, inte bara vid centrala avtalsförhandlingar, utan även lokalt bör medlemmarna vara med och bestämma om överenskommelser, hur man ska bemöta det som arbetsledningen hittar på, hur man ska agera fackligt i olika situationer. Det ger en vana vid att diskutera och att bidra till genomtänkta beslut och att välja vilka strider man vill ta. Det är också lättare att acceptera ett majoritetsbeslut, även om man tycker beslutet är dåligt, än att acceptera att de fackliga företrädarna tar det dåliga beslutet utan att ens fråga.

Hur ska man veta om det bara är en högljudd minoritet som är missnöjd? Det finns ett sätt att ta reda på det. Det kallas medlemsomröstning.

En del krav och provokationer från arbetsgivarsidan skulle inför en medlemsomröstning kunna granskas i dagsljus och då kanske spricka som troll.

Medlemsomröstning om avtalen är inte någon superradikal idé. Det tillämpas till exempel i Norge och Danmark. Det är en demokratifråga och borde vara självklart om frasen ”det är du som är facket!” ska ha verkligt innehåll. Dessutom är det en god sak för förhandlarna att kunna gå in i förhandlingsrummet med medlemsbeslut i ryggen. Risken att i ett pressat läge böja sig alltför långt, och bli lite (eller mycket) lurad, den motverkas.

Det här resonemanget gäller förstås inte bara Vårdförbundet.

Ta avtalsförhandlingen mellan SEKO och Tågföretagen förra året. Det förbereddes för strejk, men den blev inte av. De viktiga frågorna om ensambemanning i tågtrafiken, om sena schemaförändringar och orimliga scheman, allt lämnades olöst eller halvdant. Två betrodda personer i förhandlingsdelegationen, bland annat en ombudsman, ville inte vara med och godkänna ett så dåligt avtal. Då byttes de ut av förbundsledningen.

Vad hade hänt om medlemsomröstning hade ingått i de fackliga rutinerna? Det hade gjort skillnad.

Samtidigt ska vi komma ihåg att det inte är i avtalsförhandlingarna styrkeförhållandena ändras – det är i det dagliga ute på arbetsplatserna. Det är där vi som arbetar sammantaget backar eller går framåt, och motsvarande för arbetsgivarsidan. Arbetsgivarna är inte rädda för våra fackliga förhandlare. Men de borde vara rädda för att få problem ute på arbetsplatserna, om de genomdriver icke uppskattade beslut. De borde vara oroliga för att de anställda blir så fräcka att de börjar jobba som de egentligen ska, följer alla regler för arbetet som vanligen inte hinns med. Det som kallas vit strejk. I dagens läge är arbetsgivarna sällan oroliga för sådant. De har blivit alltför vana vid att de arbetande kanske suckar och klagar men i slutändan ändå ser till att verksamheten fungerar hjälpligt – på stress och övertid.

Huvudskyddsombudet Ola Brunnström på Pågatågen hotades i slutet av 2020 med uppsägning för att han hade skrivit till medlemmarna: ”Var inte rädda för cheferna, dom ska vara rädda för oss”. Brunnströms uppmaning var förstås inte ett hot om att chefer ska få en smäll på käften eller ett hästhuvud på trappen. Nej, det var ett ”hot” om att försämrar de våra villkor så kommer de att få problem i verksamheten. Brunnströms arbetskamrater snackade ihop sig om att får han sparken så blir det strejk. Det är ett sådant hot som chefer ska vara rädda för. Brunnström blev kvar på jobbet. I den underliggande striden mot hyvling, där klubbens medlemmar sa nej tack – trots att alternativet som erbjöds var att några skulle sägas upp – fick cheferna också backa. Det blev ingen hyvling.

Brunnströms arbetskamrater snackade ihop sig om att får han sparken så blir det strejk. Det är ett sådant hot som chefer ska vara rädda för. Brunnström blev kvar på jobbet.

Om arbetsgivarsidan i större utsträckning hade anledning att vara rädda för oss, inte för oss som personer utan för vår makt över arbetet, så skulle det inte bara stärka våra förhandlare, utan generellt förändra styrkeförhållandet i arbetslivet och i politiken.

Tillbaka till vården. Samhällsfarligt! sas det om både övertidsblockad och strejk. Vårdförbundet tog ut 2000 medlemmar runtom i landet i strejk, men fick dra tillbaka delar av varslet för att åtgärden ansågs samhällsfarlig. Samtidigt pågår en annan sorts varsel, de om uppsägningar på grund av besparingskrav. 2000 personer har till exempel varslats om uppsägning på ett enda sjukhus (Sahlgrenska). Det säger något om proportionerna.

Det verkligt samhällsfarliga är underbemanning, uteblivna marginaler och uteblivet förebyggande underhåll av både människor och maskiner. Sådant är alltför vanligt i hela arbetslivet och får särskilt allvarliga följder i vården, vilket i sin tur är farligt för oss alla. Det behövs förändringar av en sådan kaliber att de tusentals utbildade sjuksköterskor och andra vårdarbetare som flytt vården vill komma tillbaka och att det finns plats för dem. Alla landets fackförbund i alla branscher borde erbjuda sympatiåtgärder när något av vårdens fackförbund tar strid. Det blir fler chanser, förhoppningsvis.