Den spanske historikern Mario Amorós, specialist på arvet efter diktaturer i Spanien och Chile, besökte nyligen Stockholm för att presentera sin nya Allendebiografi. Marisol Aliaga fick en pratstund med honom.

Plats för intervju: Instituto Cervantes, Stockholm  Drack: Inget. Åt: Inget.

Mario Amorós är specialist på chilensk nutidshistoria och författare till biografier om Víctor Jara, Pablo Neruda och Augusto Pinochet. Han har också skrivit en av de mest relevanta biografierna om den historiska spanska motståndsledaren Dolores Ibárruri, La Pasionaria, “No pasarán”, och var den första historikern som fick tillgång till det personliga arkivet hos familjen till den legendariska spanska antifascistiska och kommunistiska ledaren. Nu är han i Stockholm för att presentera sin nya bok, en biografi om Chiles president Salvador Allende.

Europa drabbas återigen av högerextrema krafter. Extremhögern positionerar sig som en nyckelkraft i olika högerregeringar. Spanien är undantaget. I valet i juli backade extremhögern och resultatet räckte därför inte för att bilda en högerregering. Varför vann inte extremhögern valet?

Före parlamentsvalet den 23 juli var scenariot mycket pessimistiskt. Alla opinionsundersökningar förutspådde att nästa regering skulle bli en högerregering bestående av Partido Popular och extremhögern Vox. Lyckligtvis blev det inte så av flera skäl. För det första skedde en stor mobilisering av kvinnorna, av kvinnornas röst, inför den uppenbara risken för ett allvarligt bakslag för deras rättigheter. Den feministiska rörelsen i Spanien är mycket stark och mycket viktig. För det andra, eftersom det fortfarande finns ett visst historiskt minne, trots att det inte har funnits någon statlig politik för detta, och att det råder absolut straffrihet, finns det, åtminstone i en del av landet, ett minne av vad den fascistiska diktaturen var.

Och det hindrade i viss mån högern från att vinna. För det tredje, har vi i Spanien den perifera nationalismen som är stark i både Baskien och Katalonien. I Katalonien gick en del av de traditionella nationalistiska väljarna till den icke-nationalistiska vänstern, såsom socialistpartiet och vänsteralliansen Sumar. (Sumar är en vänsterkoalition bestående av 15 olika vänsterkrafter som Podemos, Izquierda Unida och kommunistpartiet). Det var mycket viktigt att högern allierad med extremhögern, som idag styr i många regionala regeringar, inte vann.

Hur kommer det sig att extremhögern Vox ökat i Spanien?

Ja, det är en mycket bred fråga. Den har gett upphov till flera böcker i Spanien i ämnet. Jag skall försöka vara kortfattad. Vox är en splittring, och det är inte en åsikt utan ett faktum, från Partido Popular. Partiets ledare agerade inom Partido Popular fram till för mindre än ett decennium sedan. Från 2017–2018 har Vox haft en betydande väljartillväxt, sedan valet i Andalusien hösten 2018, och idag är det den tredje politiska kraften i landet.

Vox väljare kommer huvudsakligen från Partido Popular. Det framgår om man tittar på utvecklingen av rösterna per politiskt block under det senaste decenniet i Spanien. Fram till för ett decennium sedan samlades högerrösterna i Partido Popular. Sedan kom ett annat parti, Ciudadanos, som nu är irrelevant, och nu Vox. Idag finns det två partier på högerkanten, Vox och PP.

Valframgångarna förklaras främst av att de mest konservativa och reaktionära delarna av det spanska samhället har reagerat på självständighetsprocessen i Katalonien. Det har också skett ett tydligt uppvaknande av den mest reaktionära spanska nationalismen som ges uttryck i detta parti.  En annan reaktion är ett förkastande av kraven från feminismen som är en mycket viktig social rörelse i Spanien. I vilket fall som helst verkar det som om Vox har nått sitt väljartak i Spanien. I de senaste valen har partiet gått tillbaka. I valet i juli förlorade Vox mer än 20 parlamentsledamöter.

I vilket fall som helst verkar det som om Vox har nått sitt väljartak i Spanien. I de senaste valen har partiet gått tillbaka.

Vox är en del av den reaktionära vågen som sveper över Europa och Latinamerika. Tänk på Bolsonaro, Milei, José Antonio Kast i Chile. Alla de är ultrareaktionära politiska ledare i Latinamerika som är allierade med Vox i Spanien. De är en del av denna globala reaktionära vågen som utan tvekan är överraskande.  Detta var, åtminstone för mig, otänkbar för två decennier sedan. Trump i USA tillhör naturligtvis den vågen och är en av dess “grundare”. Vox röster matas framför allt av tidigare väljare från högerpartiet PP. Detta är tydligt. Vox är ett parti som, till skillnad från Nationella Fronten i Frankrike, inte har lyckats tränga in i vänsterns traditionella väljarkår på ett betydande sätt. Lyckligtvis, för när detta har hänt, när extremhögern lyckas tränga in i vänsterns väljarkår på ett kraftfullt och hållbart sätt över tid, har detta hittills varit en oåterkallelig process.

Om nu Partido Popular förlorar väljare till Vox, varför går de ihop med dem?

Partido Popular har kommit överens med Vox om regeringarna i flera dussintals kommunfullmäktige och flera regionala regeringar i Spanien. Å ena sidan leder den parlamentariska aritmetiken dem till att göra detta. Å andra sidan är Partido Popular ett ursprungsparti. Det grundades av före detta ministrar från Francos diktatur. Det är ett parti som aldrig har varit självkritiskt mot Francos diktatur, som aldrig har krävt rättvisa och gottgörelse för offren för Francos diktatur. Det är ett parti som är sociologiskt knutet till en del av Francos minne. De ser Francodiktaturen som en vänlig politisk process och utan någon större kritik. Därför finns det många sammanträffanden mellan PP och Vox.

Partido Popular tillhör inte den del av högern i Europa, som kallar sig demokratisk, som vägrar sluta en pakt med extremhögern. I Tyskland, till exempel, var detta otänkbart under Angela Merkel. I Spanien har det redan skett i de regionala och kommunala regeringarna och skulle ha skett i juli i den nationella regeringen om inte vänsterkrafterna och de perifera nationalistiska krafterna hade fått den nödvändiga majoriteten för att göra det möjligt att omvälja koalitionsregeringen.

Vilka är chanserna för att en koalitionsregering mellan socialdemokratin och vänstern skall uppstå igen?

Den icke-monarkiska och statliga vänstern lyckades behålla väljarbasen som gör det möjligt att återupprätta en koalitionsregering. Denna koalition behöver dock det oumbärliga stödet från en hel rad center- och vänsterkrafter. Bland annat från det baskiska nationalistpartiet (PNV), ett mittenparti och i vissa frågor mitten-höger, till katalanska och galiciska nationalistiska krafter. Detta skulle kunna leda till en upprepning av koalitionsregeringen och göra Spanien, tillsammans med Portugal, till de enda europeiska länder där det efter pandemin inte har skett en förskjutning åt höger.

I Skandinavien vet ni vad vi talar om, så i Italien och i andra länder i Europeiska Unionen. Det ser ut som om det kommer bli möjligt att bilda en koalitionsregering mellan socialistpartiet och vänsterkoalitionen Sumar. Detta är mycket positivt. Den nuvarande regeringen har gjort många bra saker. Till skillnad från den förra krisen 2008, har koalitionsregeringen under pandemin och på grund av kriget i Ukraina fört en politik som inte är nyliberal.

Till skillnad från den förra krisen 2008, har koalitionsregeringen under pandemin och på grund av kriget i Ukraina fört en politik som inte är nyliberal.

En politik för att skydda den stora majoriteten, skapa ett socialt skydd. Upprätthålla, med statligt stöd, sysselsättningen i många privata företag. Och vi vet att det har fungerat. Spanien har den lägsta arbetslösheten sedan före krisen 2008. Landet har historiska siffror på antal människor som arbetar och minimilönen har höjts med över 30 procent på 3–4 år. Arbetarna har med reformen på arbetsmarknaden, som drevs igenom av ministern Yolanda Díaz ¹, stärkt sina rättigheter. Det har skett en förbättring för de stora majoriteterna.

Du har studerat Pinochets fascism i Chile och rättegångarna för brott mot de mänskliga rättigheterna. Vad kan vi lära oss av Chile?

Chile har gjort betydande framsteg i denna fråga. Först och främst därför att det sedan 1974 har funnits en människorättsrörelse. Organisationer som samlar offren och anhöriga till de försvunna och de politiskt avrättade. Även den katolska kyrkans stöd i försvaret av de mänskliga rättigheterna och advokaternas roll med rättsligt skydd har varit viktiga. Fördömandet av diktaturens brott var grundläggande för den demokratiska mobiliseringen under 1980-talet och för Pinochets nederlag i folkomröstningen 1988.

Rörelsen spelade också en viktig roll för det internationella fördömandet av diktaturen. En av dessa oväntade vändningar i historien, gripandet av Pinochet i London i september för 25 år sedan, förändrade scenariot i Chile. Pinochet tillbringade 503 dagar i London. När han till slut kunde återvända till Chile fanns det mer än 200 brottsanmälningar och domstolarna hade omtolkat amnestidekreten från 1978.²

Från 2002 och framåt började en strid ström av fällande domar för diktaturens förtryck. Vi kan konstatera att Pinochetdiktaturens främsta förtryckare antingen är döda av biologiska skäl eller sitter i fängelse. Självklart vill man alltid ha mer och det är bara rättvist att det skall vara så. Vi måste framhärda. I fallet med Víctor Jara har det tagit 50 år för att hans mördare, som dömdes av det chilenska rättssystemet, ska hamna i fängelse.

I Spanien har det inte skett många framsteg på den fronten?

I Spanien är straffriheten för förtryckarna i Francos diktatur absolut. Först nu kommer en första utredning att inledas om tortyr av en kamrat som arresterades 1975. I Spanien finns tiotusentals försvunna begravda i diken, i hemliga massgravar. För ett år sedan åtog sig den demokratiska staten i Spanien, genom den nya lagen om det historiska minnet, att ta hand om uppgrävningarna. Därför är Chile, med sina svårigheter, sin otillräcklighet, sina förväntande krav, för mig en läxa för världen, för många latinamerikanska länder och för Spanien. Tack vare den chilenska vänsterns och människorättsrörelsens kamp besegrades straffriheten och framsteg gjordes mot nivåer av rättvisa som är utopiska för de flesta länder.