Pierre Schori har genom åren träffat många israeliska och palestinska ledare. Han berättar om ögonblick när genombrott tycktes nära – och varför dagens svenska politik inte leder någonvart.

För mer än ett halvsekel sedan fick vi en antydan om vart det barkade. Vi som ingick i den besökande socialdemokratiska delegationen hade med oss två fundamentala men hittills obesvarade frågor, och nu skulle landets premiärminister, vår partivän, Golda Meir, svara. Det var i januari 1970, och vår delegation bestod av riksdagsledamöterna Gertrud Sigurdsen och Kurt Hugosson samt SSU:s Lars Thalén och jag själv som partiets internationelle sekreterare.

Vi undrade vilken ställning Palestina-araberna, som det hette då, hade i Israel, och var egentligen Israels gränser gick. Vi la fram en karta.

Meirs svar var lika brutalt som tydligt. För henne fanns det inget palestinskt folk, alltså inget palestinskt problem. Men ”om araberna på Västbanken och i Jordanien gör upp med (kung) Hussein och sedan döper om sig själva till palestinier, så må det vara hänt. Får vi fred på detta sätt ska jag vara den första att gratulera kungen av Palestina”.

Meirs svar var lika brutalt som tydligt. För henne fanns inget palestinskt folk, alltså inget palestinskt problem.

För henne utgjorde inte de arabiska flyktingarna något problem. ”Det problemet har skapats av araberna och deras krig”. Hon ville inte tala om gränser och ignorerade kartan. ”Jerusalem är nu återförenat som det var före 1948 och ska så förbli. Golan behåller vi av militära skäl och vi måste ha garantier för något slags närvaro vid Sharm -el -Sheik. Jag säger nej till gränser som ger våra fiender naturlig fördel över oss”.

Det var ungefär samma svar som Israels regering under Netanyahu nästan 50 år senare ger vad gäller de grundläggande frågorna i konflikten.

Under samma besök fick vi höra överbefälhavaren för de ockuperade områdena, generalen Shlomo Gazit säga att ”armén är ansvarig för allt i territorierna, levnadsstandard, social service, ekonomi. Han ville inte se fackföreningsrörelsen Histradrut organisera sig där: ”De är bråkmakare, de måste lyda armén” Kibbutzerna var också ett problem: ”De lever som isolerade munkkloster, betyder inget för kontaktskapande mellan araber och israeler.” Han tillade: “Varken Histadrut eller socialism kommer att göra araberna mera vänligt inställda till oss. Vi har tagit Palestina från dem. Vi har kommit för att stanna och vi måste tvinga dem att acceptera detta”.

Vi frågade då om det inte uppstår en fara av ett slags bantustan som i Sydafrika. Gazit svarade, att han inte såg det som en fara utan som en möjlighet till integration. ”Fredsavtal är i själva verket bara papperstigrar”. På frågan om de politiska fångarna i de ockuperade områdena svarade han att ”vi kallar dem terrorister. I de ockuperade områdena ligger varje arabs naturliga sympati hos sabotörerna. Al Fatah kan inte pacificeras. De måste isoleras och besegras militärt”.

Depression i den svenska delegationen var efter dessa möten djup. Men som tur var fick vi även träffa Aryeh ”Lyova” Eliav, som, trots visst motstånd från partiordföranden Golda Meir, tillträtt som partisekreterare för socialdemokratiska Labour. Eliav hade ett år tidigare publicerat en högst kontroversiell skrift kallad New Targets for Israel i vilken han förfäktade att Israel måste dels erkänna att Palestina-araberna existerar som en ny nation dels göra klar för omvärlden att Israel inte har för avsikt att annektera områden. Han menade att det främsta hindret för freden var att kvarhålla de ockuperade områdena och dess 1, 5 miljoner araber.

”Israel måste se palestinierna som ett folk med rätt till egen stat, och att Israel måste ge upp ockuperad mark, ”annars förgör vi oss själva, moraliskt och socialt. ”Inom kort blir vi av demografiska skäl hälften judar, hälften araber i Israel. Med den takten och nuvarande politik blir vi år 2000 antingen en icke-sionistisk stat eller ett Sydafrika”. Lösningen på problemet var att inse att två stater mycket väl kan existera och samleva inom det gamla Palestinaområdet, menade han.

Golda Meir avskedade Eliav 1972. Han isolerades mer och mer i partiet. 1973 föreslog partistyrelsen att Västbanken skulle kunna öppnas för israeliska bosättare. Av de 79 rösterna fanns det bara ett nej, Eliavs.

Som partisekreterare blev han kortvarig. Golda Meir avskedade honom 1972. Eliav isolerades mer och mer i partiet. 1973 föreslog partistyrelsen att Västbanken skulle kunna öppnas för israeliska bosättare. Av de 79 rösterna fanns det bara ett nej, Eliavs. ”Aldrig, aldrig, till inget pris, inget sammanhang, kommer jag att rösta för detta förslag”. Han lämnade därefter Labour.

Under de påföljande årtiondena stod Palestinafrågan högt på FN:s dagordning. Även Olof Palme och Bruno Kreisky, tillsammans med Willy Brandt och Torvald Stoltenberg och andra medlemmar i Socialistinternationalen, höll frågan levande och kontakterna med Israel och PLO öppna. Men Israel med sitt starka stöd hade inte bråttom.

Efter nio månaders täta kontakter mellan Stockholm och Washington år 1988 kom så ett genombrott. Sten Andersson frågade sin kollega i Washington George Shultz om vad som krävdes för att USA skulle kunna tala med PLO. Svaret var tydligt: samtal med PLO utan ett erkännande av Israel och fördömande av alla former av terrorism var otänkbara. Den svenske utrikesministern tog med sig budskapet till ett hemligt möte med PLO på Mallorca strax före midsommar.

Den 21 november ägde ett hemligt möte rum i Stockholm med amerikanska judar, ledda av ordföranden i American Jewish Committees verkställande utskott, den inflytelserika republikanen Rita Hauser. PLO representerades av en av Arafats närmaste män, Khaled al-Hassan.

Den tillträdande presidenten Bush var införstådd och lät den ännu sittande presidenten Reagan förstå att han ansåg att öppna samtal med PLO skulle fungera som en katalysator på den långa och svåra vägen till fredsförhandlingar. Den tysta diplomatin byggde på Arafats närmaste rådgivare Issam Sartawis och Palmes förarbeten.

Den tysta diplomatin byggde på Arafats närmaste rådgivare Issam Sartawis och Palmes förarbeten.

Arafat förklarade därefter offentligt den 14 december 1988 i Genéve inför 800 medierepresentanter att PLO erkände staten Israel. Shultz ringde då Reagan och sa att Arafat uppfyllt USA:s krav. Presidenten kallade till sig sin nationelle säkerhetsrådgivare Colin Powell. Den amerikanske utrikesministern höll en presskonferens i Washington och meddelade att USA utsett sin Tunisambassadör Robert Pelletreau till att inleda dialogen med PLO.

USA tvingade till slut den trilskande premiärministern Shamir att resa till Madrid 1991 och där möta sina arabiska grannar och en palestinsk delegation under ledning av Feisal Husseini. ”Utan Stockholm hade vi inte fått till stånd detta historiska möte i Madrid”, sade Husseini till Madridkonferensen.

Med stöd i de så kallade Oslo-avtalen 1993 och 1995 inrättades lokalt palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza.

De stora stötestenarna förblev frågorna om bosättningarna, flyktingarna, gränserna och Jerusalem – som båda parter vill ha som huvudstad. Men fredsprocessen fortsatte, trots att motståndare på båda sidor försökte sabotera den. År 1994 tilldelades premiärminister Yitzhak Rabin, utrikesminister Shimon Peres och PLO-ledaren Arafat Nobels fredspris. I februari 1995 samlades under utrikesminister Sten Anderssons ledning företrädare för PLO och Israel på konferensgården Rönneberga utanför Stockholm.

I mars kunde jag som biståndsminister teckna ett avtal, det första i sitt slag, med utrikesminister Shimon Peres, om samarbete för fattigdomsbekämpning i tredje land.

Peres kommenterade avtalet så här: ”Du kan inte skjuta på fattigdomen men den kan skjuta på dig”. Bland andra projekt fanns svenskt bistånd till arbetsskapande verksamheter på gränsen mellan Israel och Gaza där arbetskraften skulle komma från bägge sidor om gränsen.

Peres kommenterade avtalet så här: Du kan inte skjuta på fattigdomen men den kan skjuta på dig.

Självstyret utvidgades 1995, men Israel behöll kontroll över större delen av Västbanken. De palestinska områdena var koncentrerade till städer och saknade förbindelse med varandra. Likaså saknades en förbindelse mellan Gaza och de palestinska enklaverna på Västbanken.

Samma år, i november månad, sköts Rabin ihjäl av en judisk extremnationalist. Det var kulmen på en hatkampanj från högern mot Rabins fredspolitik. I efterhand framstod mordet som början till slutet på fredsprocessen.¹

Sverige blev 2014 första EU-land att erkänna Palestina som stat. Ett beslut som utrikesminister Tobias Billström senare beklagade.

Landets dittills mest framgångsrike chef för Mossad, Meir Dagan, kom på äldre dagar till slutsatsen att endast en politisk lösning med två stater skulle kunna få slut på den 150-åriga konflikten. ”Bibi Netanyahus politik skulle däremot leda till en apartheidstat”.

Detta var i mars 2015.

Samme Netanyahu som Mossadchefen brännmärkte 2015 styr idag Israel med den mest högerextrema regeringen någonsin i landets historia. De illegala bosättningarna har utökats och antalet dödliga konfrontationer med palestinier på Västbanken. Samtidigt har Hamas sedan sin valseger år 2006 kraftigt radikaliserats.

Samme Netanyahu som Mossadchefen brännmärkte 2015 styr idag Israel med den mest högerextrema regeringen någonsin i landets historia.

Så kom då katastrofen den 7 oktober i år. Det judiska folkets bittra förtvivlan är både förståelig och berättigad. Hamaskrigarnas utstuderat omänskliga massaker och våldsorgier i södra Israel är ett brott mot mänskligheten och tagandet av gisslan är en krigsförbrytelse.

Folkrätten och krigets lagar måste försvaras och upprätthållas överallt. För den som tvivlar på detta eller anser att barbari och omättligt civilt lidande måste återgäldas med tesen öga för öga, tand för tand rekommenderas läsning av den förre chefsåklagaren vid Internationella brottsdomstolen (ICC) – argentinaren Luis Moreno-Ocampos uttalanden den 20 oktober.²

Moreno Ocampo understryker att varje brott mot mänskligheten och alla typer av krigsförbrytelser enligt de internationella konventionerna kan tas upp av ICC. Det gäller för brott begångna av israeler liksom av palestinier i Gaza, på Västbanken och de delar av Jerusalem som tillhör Palestina. (Palestina är medlem av ICC, men inte Israel.) Han förklarar att Israel har rätt att döda Hamasmedlemmar, men man får inte på en och samma gång döda militärer och civila. Det gäller även om Hamas använder sig av mänskliga sköldar. Det skulle innebära ett brott mot ett annat brott.

Moreno Ocampo understryker att varje brott mot mänskligheten och alla typer av krigsförbrytelser enligt de internationella konventionerna kan tas upp av ICC. Det gäller för brott begångna av israeler liksom av palestinier i Gaza, på Västbanken och de delar av Jerusalem som tillhör Palestina.

Han tillägger att själva blockaden av Gaza och en eventuell hungersnöd möjligen skulle kunna klassas som ett folkmord enligt artikel 2 i 1948 års Folkmordskonvention i bemärkelsen att man skapar omständigheter som avses förgöra en folkgrupp. ”Det räcker inte med att västländer i stället talar om att öppna humanitära korridorer. Kriget är inte en naturkatastrof”.

Moreno Ocampo jämför Israels uttalanden att fortsätta kriget tills Hamas är utplånat med likvidering av Osama bin Laden i Afghanistan. ”Hade USA istället för att döda terroristledaren fört honom till andra världskrigets slut domstol, hade man följt lagen. Krig är inte rätt väg. Se på Afghanistan idag, talibanerna styr åter”.

Den brittiske juristen Karim Khan, åklagare vid Internationella brottmålsdomstolen, uppgav i oktober att domstolen granskar om brott har begåtts av israeler eller palestinier, i Israel eller i de palestinska områdena. Att hindra humanitärt bistånd till civila kan liksom att ta gisslan innebära att krigets lagar, Genèvekonventionerna, kränks, framhåller han. Khan betonar att Israel har “rättsliga förpliktelser, inte enbart moraliska” att följa krigets lagar mot Hamas, och att principerna kan tillämpas även på Hamas urskillningslösa skjutande av raketer mot Israel.

Oroväckande är den attityd som ”regionens enda demokrati” uppvisar. År 2008 formulerade generalstabschefen Gadi Eisenkot sig så här: ”Vi kommer att använda oproportionerligt maktövande mot varje by från vilken det avfyras skott mot Israel, och åsamka skada och förstörelse. För oss är dessa militära baser.”

Senare uttalade sig den förre översten Gabriel Siboni: ”Vi måste svara på militära provokationer från Libanon, Syrien och Gaza med oproportionerliga tillslag som endast i andra hand avser att slå ut fiendens kapacitet att fyra av raketer eller andra attacker. Snarare är målet att tillfoga bestående skada, oavsett civila konsekvenser, som en framtida avskräckning.”³

Israels armés svensktalande talesman har upprepat talat om Hamas som ”djur” som måste elimineras. En kollega talade om att ”förinta” Hamas. Netanyahus jordbruksminister Avi Dichter sa den 12 november att ”Vi rullar nu ut Gaza Nakba 2023. Det är så det kommer att sluta”.⁴

Förre chefen för underrättelsetjänsten Shabak, amiral Ami Ayalon, kom dock samtidigt med en vettigare analys i tv-kanalen N12: Hamas är ingen organisation utan en ideologi. Den går inte att utrota, även om det går att slå ihjäl dess ledare. Det enda sättet att bekämpa Hamas dödskult är att erbjuda palestinierna hoppet om något annat. Vi vet vad det betyder, fast våra ledare slutat prata om det: Fred och en palestinsk stat intill Israel.

Intressant i sammanhanget är att bland de fem i hemlig omröstning nyvalda domarna till ICC nästa år finns en amerikan. USA liksom Israel röstade för ICC och dess regelverk vid bildandet men har ännu inte ratificerat det. Huvuduppgifterna för ICC anges vara att lagföra folkmord, krigsförbrytelse, brott mot mänskligheten och aggression.

Folkrätten och internationella konventioner nonchaleras av båda sidor i kriget.

FN, statens Israels ”barnmorska”, ses med oblida ögon av Israel. Aldrig tidigare har så många av FN:s institutioner och anställda attackerats och dödats som i dagens Gaza. Tedros Ghebreyesus, chef för världshälsoorganisationen WHO uppgav att hälften av deras 36 sjukhus i Gaza hade slutat att fungera. Bombningarna, tvångsförflyttningar, kollapsen av tillförsel av vatten och el, bristande mat och medicin drabbade inte minst de 50 000 havande kvinnorna i Gaza.

FN, statens Israels ”barnmorska”, ses med oblida ögon av Israel. Aldrig tidigare har så många av FN:s -institutioner och anställda attackerats och dödats som i dagens Gaza.

Samtidigt hade israeliskt flyg attackerat flyktingorganet UNWRA:s skola i flyktinglägret i Jabalia i norra Gaza och dödat 15 personer. UNWRA ansvarar för 700 000 av de 1,5 miljoner fördrivna flyktingarna i Gaza . Många av dessa behöver omedelbar medicinsk vård som inte finns.⁵ UNWRA:s chef Philippe Lazzarini uppgav att över 100 av personalen hade dödats. ”Om det finns ett helvete på jorden idag, så är dess namn norra Gaza”, sa Jens Laerke, talespersonen för OCHA, FN:s organ för humanitär hjälp.

Den 2 november hävdade Euro-Med Human Rights Monitor i Geneve att Israel har släppt mer än 25 000 ton bomber över Gaza vilket skulle motsvara två atombomber, dubbelt så mycket som i Hiroshima.

Andra jämförelsetal omnämns i internationella media. Engelska The Guardian skrev den 21 november att minst 10 000 civila, varav mer än 560 barn, hade dödats i Ukraina sedan fjolårets ryska invasion. ⁶ I Washington Post, under rubriken ”Israel has utterly devastated Gaza” återgavs samtidigt siffror från FN, att 45 % av alla bostadsområden i Gaza hade förstörts. Det skulle motsvara vad som förstördes i Syrien under fyra års krig.

Ett par dagar senare skickade mer än 500 politiskt tillsatta tjänstemän i 40 olika regeringsorgan i Washington ett brev till president Biden med krav på ett omedelbart eldupphör i Gaza och att Israel tillåter humanitär hjälp till de drabbade av kriget. I ett annat, öppet brev protesterade 1 000 anställda i amerikanska SIDA mot USA;s roll i kriget.⁷

Sedan den 7 :e oktober har 88 FN-medarbetare dödats – den högsta siffran någonsin för FN i en konflikt.

I ett gemensamt uttalande, Nu får det vara nog/Enough is enough, krävde 19 chefer inom FN-systemet och dess samarbetspartner ett humanitärt eldupphör. “Ett helt folk är belägrat och under attack, förnekat basförhållande för överlevnad, bombade i sina hus, skyddsrum, sjukhus och kyrkor. Detta är oacceptabelt. Sedan den 7 :e oktober har 88 FN- medarbetare dödats – den högsta siffran någonsin för FN i en konflikt.

Bland undertecknarna fanns OCHA, OHCHR, WHO,WFP, UN Women, UNDP, UNICEF IOM och UNFPA. ⁸

Till slut fick även USA nog. Utrikesminister Anthony Blinken sa offentligt den 10 november, att ” Alltför många palestinier har dött i Israels repressalier mot Hamas.”⁹

Tålamodet börjar tryta i USA. Den 13 november citerade Wall Street Journal landets utrikesminister på besök i Tokyo. Blinken la fram fem tydliga ”Nej”: Ingen tvångsförflyttning av palestinier från Gaza. Inget användande av Gaza som plattform för terrorism eller andra attacker. Ingen återockupation av Gaza efter konfliktens slut. Inga försök att blockera eller belägra Gaza, Ingen förminskning av Gazas territorium.

Medan Sveriges utrikesminister, Tobias Billström, upprepat betonar, i stor stil ”Israels rätt till självförsvar” och endast motvilligt tillägger i liten stil att folkrätten måste upprätthållas.