På fotbollsläktarna runt om i Sverige slås ständigt nya publikrekord. Varför? Regissören Ragnhild Ekner har besökt supportergrupperingar runt om i världen och skildrar i sin dokumentärfilm Ultras det hon kallar ”den radikala glädjen”. Johannes Jensen har sett en film om frihet, gemenskap och motkultur.  

Ragnhild Ekners dokumentär Ultras börjar exakt som Pulp Fiction, det vill säga med en språklig definition av titeln i vitt mot svart bakgrund. Och det är ett mycket lämpligt sätt att inleda dokumentären, för ultra är ett så otroligt välfunnet ord för att beteckna den typ av supporter som detta handlar om; de som går bortom, bortom den påbjudna entusiasmen i sin passion, ofta bortom det tillåtna, ibland bortom det rimliga. Gränslöshet inom det otroligt avgränsade och inrutade område som är fotbollsläktaren.

Den som tittar på en svensk läktare kan skönja två stora kulturella influenser; den brittiska, som hörs i många av ramsorna och syns i vilka märken som supportrar bär. Det var också västerifrån som huligankulturen importerades på åttio- och nittiotalet. Den andra och med tiden allt mer dominanta influensen kommer från medelhavsområdet och Latinamerika och fångas in just med begreppet ultras. Det som utmärker ultraskulturen är just fokuset på läktaren som skådeplats; de målade banderollerna, trummorna, och flaggorna läktarkoreografin kallat “tifo” (efter italienskans ord för supporter, “tifosi”). Likaså finns ett anspråk om att få uttrycka sin passion utan kontroll och repression. Ett anspråk som ibland gör att ultras hamnar i konfrontation med ordningsmakten och med motståndarlagets ultras.

Idag är ultraskulturen ett globalt fenomen, men överallt tar den sig olika uttryck och formas den av de förutsättningar som finns, och detta skildrar Ekner genom att låta anonyma röster berätta om olika aspekter av kulturen ifrån olika delar av världen, bildsatt både med egeninspelat material och arkivbilder. Om Ekner hade formulerat en forskningsfråga i dokumentären tror jag att det hade varit denna tvådelade; vad är det hos människan som uttrycks på läktaren och vad händer i dialogen mellan detta uttryck och det omgivande samhället?

Med sportens raketsnabba kommersialisering odlas, till och med frodas, motkulturen.

Fotbollen är ett av de mest särpräglade kulturella uttrycken som fötts ur industrisamhällets snabba urbanisering. De människor som förvandlades från landsbygdsbefolkning till arbetarklass föstes in i städerna och den gamla byns folkfotboll reglerades och likriktades och spreds över världen. Industrisamhällets organisering; fabriksvisslan, folkrörelserna, arbetarkvarteren och bruksorterna. Den organiserade lagidrotten, det organiserade supporterskapet.

När det normala blivit att flytta och flyttas runt kan lagtillhörigheten fungera som ett sätt att höra till och bygga en fast identitet; ett sätt att hålla fast vid platsen man kommit ifrån eller att förankra sig på platsen man kommit till. Men det intressanta är att det just är i avindustrialiseringens och postfordismens tid som läktarlivet lockar och griper tag om oss, kanske mer än någonsin tidigare. Med sportens raketsnabba kommersialisering odlas, till och med frodas, motkulturen. Av någon svårbegriplig anledning är det just fotbollen som fortsätter växa där alla andra av industrialismens massrörelser kämpar för överlevnad eller dör ut helt.

Men nog med mina resonemang, Ekner arbetar mer associativt och flytande i sin dokumentär. Ultras är som ett kollage av kulturens olika yttringar och ytterligheter. Hon väver in röster från runtom i världen och ofta får olika platser och röster representera olika aspekter av kulturen. Bari och Italiens anrika ultrashistoria. Indonesiska PSS Sleman där unga kvinnor hittat en plats att uttrycka sig och leva ut passioner i det annars strikt konservativa samhället. En argentinsk Nueva Chicago-supporter berättar om hur läktarens sammanhållning ger henne en plats där hon kan hitta tröst i sorgen av ett nyss förlorat barn – just i läktarens kollektiva eufori känner hon kontakt med sin son. I pensionärssamhället Eastbourne på engelska sydkusten samlas en handfull supportrar som alienerats från Premier League-fotbollens biljettpriser och döda läktare.

Så rör vi oss runt om i världen och varje plats kommer med sina teman. Regissörens eget IFK Göteborg skildras bredast; svensk föreningsdemokrati, produktionen av läktarkoreografi (tifo) och vad hon själv förstår som den social sammanhållning i ett fragmenterat samhälle.

Tematiskt flödar dokumentären associativt mellan platser och röster och mellan teman som sammanhållning, frihet, våld och repression.

Ekner arbetar återkommande genom dokumentären med en slags montageteknik där bilder och ljud fogas samman på ett oftast väldigt lyckat sätt. En gungande läktare ljudsätts med vågors svall, man hör insekter och vindens sus. Hon gör små poetiska reflektioner; exempelvis av hur vi supportrar dras till arenornas strålkastarljus likt nattfjärilar. Tematiskt flödar dokumentären associativt mellan platser och röster och mellan teman som sammanhållning, frihet, våld och repression.

Det pågår en evig diskussion inom supporterrörelsen om politik hör hemma på läktaren, och även om jag rent personligt tror att det är klokt att gå den svenska vägen och hålla partipolitik och mer allmänna politiska uttryck borta från läktarlivet så är sanningen att det inte går att hålla fotbollen borta från samhället. Supporterliv är på något vis inherent gränsöverskridande och det är ofta mot supportrar som polismakten testar nya medel för repression och kontroll. Den som utdefinierar ultras som samhällshot kan därigenom bygga tolerans för hårdare metoder som sedan kan implementeras på bred front i samhället. Något som dokumentärens italienska röst resonerar kring.

Det var exakt vad som skedde i åttiotalets England och vad som lett till dagens blodfattiga Premier League-konsumentkultur.

Det var exakt vad som skedde i åttiotalets England och vad som lett till dagens blodfattiga Premier League-konsumentkultur och i förlängningen de supportrar som samlas på en blöt betongläktare för att se på “non league football” och sjunga “Oh Eastbourne Town is wonderful, it’s full of old people and seagulls”. Själva supporterskapet befinner sig mitt i den fundamentala motsättningen mellan fotbollen som livsstil och fotbollen som kommersiell produkt.

Och just att ultras befinner sig mitt i denna motsättning gör fenomenet intressant även för den icke sportintresserade. För den här motsättningen mellan frihet och kontroll, mellan motstånd och inordning, mellan individen som kollektiv varelse och som atomiserad konsument, den lever vi med överallt hela tiden. Men på läktaren ställs den i knivskarp strålkastarbelysning. Därför är också ofta ultras politiska bortom sina personliga åsikter i en mer traditionell höger-vänsterskala.

För det är klart att en mansdominerad, utlevelsecentrerad passionskultur lätt blir grogrund för reaktionära politiska uppfattningar, men även ultrasgrupper som identifierar sig som stående långt ut på högerkanten kan vara paradoxalt systemkritiska genom sitt principfasta ställningstagande mot sportens kommersialisering och för rätten att få leva ut sina passioner utan repression och social kontroll. På supportrarnas banderoller kan man läsa ”frihet för ultras”, men frihet har den märkliga egenheten att den på något vis alltid är universalistisk.

Starkast illustreras detta av filmens egyptiska röst, tillhörande en av de Al-Ahly-ultras som spelade en viktig roll i Tahrirprotesterna, med sin vana av gatuorganisation och polisvåld. I februari 2012 – ett år efter revolutionen – försov han sig till en bortamatch i Port Said och fick istället se på TV hur hans vänner låstes in på bortasektionen, där 72 människor sedan knivhöggs och klämdes ihjäl. Allt medan polisen såg på. Den frihet som Kairos ultras sjöng om blev för ett historiskt ögonblick allas frihet, men maktens svar blev skoningslöst.

Fungerar fickan av frihet som en grogrund för reellt motstånd eller som ventilen som får oss att stå ut med vardagstrycket?

En reflektion kommer till mig om och om igen under dokumentärens 89 minuter (som såklart borde ha varit 90+3). Hur är det egentligen med antistrukturen och samhället? Fungerar fickan av frihet som en grogrund för reellt motstånd eller som ventilen som får oss att stå ut med vardagstrycket? Jag lutar åt att jag liksom Ekner tror på det förstnämnda, att det vi bygger på och kring våra läktare är en form av motkultur mot den rådande hegemonin.

Att det är därför stök och oro runt fotboll nästan aldrig står i proportion till den våldsamma reaktion det väcker från ordningsmakten. Det är som om det symboliska motståndet, motståndet som gest och som visuell markering, provocerar mycket mer än de lagöverträdelser som går att inordna i det kapitalistiska maskineriet. Som Ekner själv säger: “Allt är ändå påhitt. Nationer är påhitt, ekonomiska system är påhitt. /…/ Men detta, reglerna på läktaren, har vi i alla fall hittat på själva”.

Vi bedriver föreningsdemokrati, lever rövare, målar och samlas kring vår sport, och vi gör det för att det ger en lucka av frihet från grottekvarnen. För en gångs skull får tillvaron en konkret mening. Detta är våra färger, detta är våra sånger. Det som pågår på mattan framför oss kan vi inte påverka och inom ramen för denna kontrollförlust finns en särskild sorts frihet. Jag tycker Ekner fångar den friheten på ett mycket berörande sätt.