James Mangolds film “A complete unknown” om Bob Dylan har just haft Sverigepremiär. I vad som sägs vara “den sanna historien” får publiken följa sång- och låtskrivarlegendarens tidiga karriär. Klas Gustafson har sett den och reagerat på skildringen av folkmusikrörelsen.

Till den flerfaldigt Oscarsnominerade ”A complete unknown”, filmen om Bob Dylans tidiga musikkarriär, har ingen möda sparats för att återskapa stämningar och miljöer från sextiotalets New York. Till det yttre liknar skådespelarna sina historiska förlagor, men filmskaparna tar sig stora friheter med deras göranden och låtanden. Filmen utger sig inte för att vara dokumentär, men förenklingar och tillrättalägganden gör den ändå till en fest för felfinnare.

Regissören James Mangold och den durkdrivne manusförfattaren Jay Cocks skapar en dramaturgiskt tacksam konflikt när de framställer dåtidens amerikanska folkmusikrörelse som ett samfund för snipiga renhetsivrare.

Regissören James Mangold och den durkdrivne manusförfattaren Jay Cocks skapar en dramaturgiskt tacksam konflikt när de framställer dåtidens amerikanska folkmusikrörelse som ett samfund för snipiga renhetsivrare, vettskrämda vid blotta åsynen av Bob Dylan med skinnpaj och elgitarr på Newport Folk Festival sommaren 1965. Festivalen var folkmusikrörelsens årliga manifestation och utgör fond för filmens kulmen.

Nog hade rörelsen inre motsättningar, men det var i själva verket slående hur välvilligt den samtida populärmusiken kunde tas emot av dess påstått puritanska centralgestalter. Israel ”Izzy” Young var en av dem. Hans Folklore Centre var det folkmusikaliska navet i New Yorks konstnärskvarter. För den bortkomne lantisen Dylan blev det en tillflykt. Young lånade honom sin skrivmaskin, gjorde den första intervjun, arrangerade den första offentliga konserten och försökte övertala ointresserade skivbolagsbossar att kontraktera honom. Young är en av de viktiga personer som avlägsnats i filmen, för att inte komplicera historien. Folklore Center förekommer i en kort scen där unge Bob ses betrakta skyltfönstret mot MacDougal Street.

Ett halvår före Dylans omdebatterade framträdande på Newportfestivalen kom Izzy Young hem från en vistelse i England. Där hade han förälskat sig i den nya brittiska popmusiken, med elgitarrer och allt. ”The Beatles har gått längre än alla nutida folklåtsförfattare eftersom deras filosofi inte är lika uppenbar; deras livsglädje är en stark protest och ett alternativ till världens krigsförberedelser”, skrev Young i folkmusikrörelsens husorgan Sing Out! där han var fast krönikör. Skulle amerikansk folkmusik hamna i skuggan av the Beatles, förtjänade den inte bättre, menade han.¹

Att rock och country producerades för massmarknaden kunde inte dölja det faktum att den hade artistiska kvaliteter, skrev Shelton i festivalprogrammet.

Det omfångsrika programhäftet till 1965 års Newportfestival innehöll en självkritisk betraktelse över folkmusikrörelsens alltför långvariga ointresse för rock’n’roll och country and western, skriven av folkmusikvännen Bob Shelton – en gestalt som skymtar i filmen.² Han var inflytelserik musikkritiker i The New York Times och den som givit den akustiske Dylan en första, positiv konsertrecension. Att rock och country producerades för massmarknaden kunde inte dölja det faktum att den hade artistiska kvaliteter, skrev Shelton i festivalprogrammet. Ett hoppfullt tecken såg han i den begynnande fusionen mellan folkmusik och rock, där Dylan redan var det lysande exemplet. Redan före festivalen hade han gjort flera skivinspelningar med elektriskt komp, så publiken i Newport borde inte ha blivit förvånad.

Om det faktiskt förekom buanden, riktade de sig i så fall mot elgitarrerna, det osedvanligt korta framträdandet eller det överstyrda ljudet?

Bara två år tidigare hade Bob Dylan stått på Newportfestivalens scen och sjungit ”We shall overcome”, hand i hand med folksångarveteranen Pete Seeger. I filmen görs Seegers insats som nykomlingens mentor betydligt större än den faktiskt var. För Seeger framstod unge Dylan närmast som gudasänd; utvald att förvalta det radikala folksångararvet efter föregångaren Woody Guthrie. I Newport 1965 blev hans besvikelse stor. Detsamma gäller enligt filmen festivalpubliken, som där visar sitt missnöje med högljudda buanden och genom att kasta allehanda föremål mot scenen. De som verkligen var på plats när det hände har lämnat motstridiga vittnesmål. Om det faktiskt förekom buanden, riktade de sig i så fall mot elgitarrerna, det osedvanligt korta framträdandet eller det överstyrda ljudet? Frågorna har ältats i sextio år.

Den tekniker som troligen pluggade in Bob Dylans blänkande Fender Stratocaster och utan betänkligheter drog upp volymen var den då knappt 23-årige blivande skivproducenten Joe Boyd. Då såg han inte problemet, men har med åren fått lättare att sympatisera med Seegers upprörda reaktion.³

I filmen hörs Seeger ta avstånd från elgitarrer och trumset redan vid sitt första möte med Dylan, men det var knappast elförstärkta instrument i sig som förargade Seeger.

Pete Seegers kall, säger Joe Boyd i podden Rockkonteurs, var att framföra sånger som kunde sjungas kring lägereldar och vid demonstrationer.⁴ Vid sina egna framträdanden skapade han en gemenskap, gjorde människor delaktiga, ville inte reducera dem till ”lyssnare”. När Bob Dylan, kompad av ylande elgitarr och dunkande trumset, vräkte på med ”Maggie’s farm” restes i stället en mur mellan artist och publik. I filmen hörs Seeger ta avstånd från elgitarrer och trumset redan vid sitt första möte med Dylan, men det var knappast elförstärkta instrument i sig som förargade Seeger – sådana hade förekommit tidigare på Newportfestivalens scen – det var snarare att ljudvolymen dränkte Dylans sångtext.

Det publika fadersupproret i Newport har onekligen något pubertalt över sig. I Seegers ögon tog frälsaren den förlorade sonens gestalt, men Dylan var i full färd med att förändra rockmusiken för all framtid. Hans framträdande i Newport 1965 fick faktiskt en berömmande recension i folkmusikrörelsens huvudorgan Sing Out! skriven av redaktören Paul Nelson, som därefter avsade sig redaktörskapet.⁵ ”Jag väljer Dylan”, skrev han. ”Jag väljer konsten.”