Den franske regissören Jaques Audiards hyllade musikalfilm Emilia Pérez handlar om en före detta kartelledare som återföds som kvinna. Berättelsen är djärv, men filmen faller platt på grund av regissörens nonchalans, skriver Rabia Kazar och Blu Demircan.

Jacques Audiard är känd för sin förmåga att skapa gripande och berättartekniskt djupa filmer. Han har tidigare hyllats för sitt intrikata berättande i A Prophet (2009) och Rust & Bone (2012). Båda dessa verk har gjort honom känd som en filmskapare som kan navigera komplexa teman och karaktärer med finess. År 2024 tog Audiard ett djärvt kliv in i på nytt kreativt territorium med Emilia Pérez, en musikalisk kriminalkomedi tänkt som ett genreexperiment med djupgående sociala poänger. Slutresultatet levde dock inte alls upp till de höga ambitionerna, vilket har fått både kritiker och publik att ifrågasätta de val Audiard gjort när han skapade sin film.

Filmen mottog hela 13 Oscarsnomineringar, vilket gör den till en av de mest nominerade filmerna i Oscarsgalans historia.

Emilia Pérez har utan tvekan gjort avtryck i filmindustrin och fått flera prestigefyllda utmärkelser, såsom Juryns pris vid filmfestivalen i Cannes 2024, flera Golden Globe-nomineringar, inklusive Bästa musikal eller komedi. Filmen mottog hela 13 Oscarsnomineringar, vilket gör den till en av de mest nominerade filmerna i Oscarsgalans historia. Vid Europeiska filmpriset nominerades den också för Bästa regi och Bästa foto. Rent tekniskt är Emilia Pérez verkligen en visuell triumf och filmfotografen Paul Guilhaume imponerar med sitt skickliga användande av färg, dynamiska kamerarörelser och dramatisk ljussättning. Spelet mellan skala, kontraster och färgmättnad skapar en visuellt fängslande upplevelse. Men är denna tekniska briljans och estetiska finess tillräckligt för att förtjäna det överväldigande antalet utmärkelser? Nej, man kan man inte undgå att fråga sig om Emilia Pérez i övrigt bristfälliga struktur, dess tematiska inkonsekvenser och stereotypa karaktärer helt enkelt förbisetts till förmån för teknisk skicklighet.

Berättelsen är djärv. Filmen utspelar sig i Mexiko och följer Juan “Manitas” Del Monte, en mäktig kartelledare. Del Monte iscensätter sin egen död, både för att fly från sitt våldsamma förflutna och för att genomgå en könsbekräftande operation och bli: Emilia Pérez. Men trots att huvudkaraktären uttrycker att hon alltid burit på en kvinnlig själ och därmed ramar in sin transition genom transidentitet, skildras resan helt klart mer som en flykt från tidigare brott och liv än som en verkligt djupgående och självförverkligande process. Återfödd som Emilia Pérez söker hon hjälp av den pragmatiska men moraliskt ambivalenta advokaten Rita Mora Castro (Zoe Saldaña) för att navigera sin transition och undvika konsekvenserna av sitt tidigare liv. Samtidigt är Emilias tidigare fru, Jessi Del Monte (Selena Gomez) helt ovetande om sin makes dramatiska metamorfos.

Intressanta och möjliga teman som identitet, upprättelse och förnyelse överskuggas av överdrivna skildringar av kartellvåld och malplacerade musikaliska inslag.

Trots berättelsens stora potential lyckas Audiard inte förvalta den. Intressanta och möjliga teman som identitet, upprättelse och förnyelse överskuggas av överdrivna skildringar av kartellvåld och malplacerade musikaliska inslag. Istället för att fördjupa berättelsen blir dessa mest till distraktioner som gör det svårt för publiken att fullt ut ta till sig det som kunde, och borde ha varit berättelsens själva kärna.

Smärtsamt bristfällig research
Under förproduktionen medgav Audiard sin begränsade förståelse av Mexikos kulturella och sociala komplexitet och sa: “Jag studerade inte mycket. Det jag behövde förstå, det visste jag.¹

Denna nonchalanta inställning är smärtsamt tydlig genom filmen vilken hela tiden lutar sig mot överanvända stereotyper om det mexikanska samhället. En reduktiv bild av Mexiko målas genom slitna Hollywoodtroper som begränsar landet till endast bestående av drogkarteller och våld. Vidare exotiseras själva våldet och det används mer som en dramatisk kuliss än utforskas i något djupare socio-politiskt och ekonomiskt sammanhang. Sättet att skildra brottsligheten är simpelt sensationslystet och knappast den nyanserade skildring av samhälleliga realiteter som det kunde ha varit.

Bakåtsträvande könsuttryck
Scener där Emilia porträtteras som “stark” skildras genomgående med traditionellt manliga egenskaper: när hon blir arg höjer hon rösten, hon hävdar sig genom fysisk överlägsenhet och kräver auktoritet med aggressivitet. Makt verkar alltså, för Audiard, uteslutande vara maskulint kodat. Det som kunde ha varit en frigörande berättelse för transkvinnor befäster i stället den bakåtsträvande idén om manlighet som en källa till makt vilket begränsar könsidentitetens transformativa möjligheter.

Om Audiard hade valt och vågat att ifrågasätta samhällets konventionella förståelse av makt, kunde hans film ha utvecklats från en enskild berättelse om personlig transformation till ett djupare verk som utmanar sociala normer.

Vad kunde ha gjorts istället? Emilia kunde exempelvis ha skaffat sig auktoritet genom emotionell manipulation, strategisering och noggrann planering. Om Audiard hade valt och vågat att ifrågasätta samhällets konventionella förståelse av makt, kunde hans film ha utvecklats från en enskild berättelse om personlig transformation till ett djupare verk som utmanar sociala normer. Eftersom regissören  hade som ambition att skapa en film centrerad kring transidentitet hade vi förväntat oss att han skulle inta en mer kritisk hållning och erbjuda en något mer innovativ och frigörande representation av transkvinnlighet. Genom att hålla fast vid maskulina maktsymboler bortser regissören från att könsidentitet inte enbart är en biologisk eller performativ förändring, utan en mycket djupare social transformationsprocess. Emelia Pérez saknar progressiva perspektiv på könsidentitet och reproducerar genom dessa skildringar maskulinitet som privilegium.

Från komplexitet till absurditet
Ändå är filmens kanske allra mest påtagliga problem dess skildring av könsbekräftande kirurgi. Ritas sökande efter en kirurg utvecklas till en ren fars, komplett med en förbryllande musikalisk sekvens i Bangkok där den absurda refrängen “penis till vagina, vagina till penis” upprepas. En djupt personlig och transformerande process reduceras till ett löjeväckande spektakel. Själva operationen dramatiseras genom chockeffekt med scener där Emilia vrider sig i smärta på en bår. Ackompanjerat av överdrivna ljudeffekter framställs processen som grotesk och skrämmande medan Emilias inre resa, som rimligen borde vara berättelsens kärna, förblir sorgligt outvecklad.

En djupt personlig och transformerande process reduceras till ett löjeväckande spektakel.

På det stora hela blir det liksom för mycket. Audiards försök att jonglera en rad ambitiösa teman: patriarkat, könsidentitet, kartellvåld och samhällelig rättvisa överväldigar till slut själva berättelsen. Resultatet är osammanhängande, förvirrande och otillfredställande. Vi kan inte låta bli att undra: tycker Audiard själv att Emilia Pérez förtjänade sina utmärkelser vid Cannes och Golden Globes?

Som svar på kritik mot filmen gav han ett ljummet erkännande:

“Film ger inga svar; film ställer bara frågor. Och kanske är frågorna som ställs i Emilia felaktiga.”² Ändå är det värt att föreställa sig vad som kunde ha räddat detta ambitiösa projekt. Mer grundlig research och samarbete med experter på mexikansk kultur och transfrågor hade kunnat ge mer av både djup och känslighet. En mer autentisk casting och filmande i Mexiko, snarare än som nu – i Frankrike, hade gett mer trovärdighet. Hade dessutom mer fokus lagts på Emilias känslomässiga resa än på melodrama hade det kunnat skapa en mer fängslande och sammanhängande berättelse. Audiard försöker blanda social rättvisa med genrefilm och använder Emilia Pérez för att belysa både systematiskt våld och transidentitet i en kriminalberättelse. Trots goda intentioner saknar filmen det djup och den autenticitet som krävs för att ge rättvisa åt dess teman. Emilia Pérez kunde ha varit en djärv social kommentar men föll platt och blev inte mer än en välmenande, men ytterst ytlig skildring.