Med anledning av debatten kring filmen Fallet Bogdan skriver lektorn i dokumentärt berättande Tinna Joné om etik, överenskommelser och tillit i dokumentärt berättande.

När jag ser filmen Fallet Bogdan maler en tanke i mig: Vilka människor som kan mycket om eller brinner för något ämne kommer framöver att vilja ställa upp på att delta i en dokumentär produktion?

När några personer lägger tid och engagemang på att förklara och andra använder sin yrkesskicklighet till att inte förstå uppstår skratt och underhållning. En bred publik kan fås intresserad för något smalt, som vissa skulle kalla ett svårt ämne. Det är bra och viktigt. 

Men vad händer med nästa dokumentärprojekt som söker engagerade och kunniga personer som medverkande? Att i filmens klippning behålla fummel och missförstånd kan tillföra en lättsam ton, men devalverar lika ofta intervjupersonernas trovärdighet.

Att i filmens klippning behålla fummel och missförstånd kan tillföra en lättsam ton, men devalverar lika ofta intervjupersonernas trovärdighet.

Sergej Dvortsevoj heter en dokumentärfilmare som, när han övergick till fiktion, ofta återkom till att personerna i hans dokumentärfilmer skrev på ett kontrakt med djävulen (han själv i detta fall) när de sa ja till att medverka. Ansvaret vilar tungt, överenskommelsen med publiken är viktig, men det förtroende en berättare skapar med någon framför kameran eller mikrofonen kan omförhandlas i en klipp-process, där de inspelade inte längre är människor utan material. 

Missförstå mig rätt, jag omfamnar kreativitet och konstnärlig frihet inom det dokumentära fältet. Men det som för oss som jobbar med det dagligen är ett lekfullt och vågat berättargrepp kan för medverkande eller publik upplevas helt annorlunda. Och humor är något mycket individuellt. 

Tidigt i mitt yrkesliv på P3 intervjuades personer om årets glassar och hur de smakade, men en kreativ klippning fick personerna att istället recensera kondomer med olika smaker som var nya då. Gapflabb på redaktionen men troligtvis inte hos glassätarna och vad hände med deras förtroende för Sveriges Radios metoder? 

Det brydde vi oss föga om då men efter att jag sett filmen Fallet Bogdan och tagit del av debatten om konstnärlig forskning fortsätter tankarna att mala. Filmen är en K-special, en SVT-produktion som fått stor exponering i både press och sociala media. Helsidor i DN, SvD, Dagens ETC med fotot på filmteamet som alla är alumner från SKH inklusive fotografen som tog gruppbilden.

Verkligheten är hårdvaluta i medierna.

Alumnerna som går ut i branschen möter en arbetsmarknad med många starka röster som konkurrerar om publiken. Verkligheten är hårdvaluta i medierna. Nya genrer i underhållningsindustrin som reality-TV (dokusåpor) påverkar också dokumentärt berättande och hur en bred publik tar till sig budskap. 

Dokumentärfilmaren Nick Broomfield var stilbildande på 80 och 90-talen med att välja att inte förstå, som ett sätt att avslöja missförhållanden och maktobalans. Hans arbetssätt inspirerade bland andra dokumentärfilmaren Michael Moore.

Stilarna, liksom plattformarna och distributionskanalerna, är idag oräkneliga. Det dokumentära finns streamat, interaktivt, på bio och tv, i radio, animerat, som webbformat och immersiva medier, men också i form av lyrik och dramatik som Dramaten.doc. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj är ett exempel på dokumentär litteratur där en författare bygger stor konst av verklighetens berättelser med utgångspunkt i hundratals intervjuer.

Det dokumentära berättandet har idag blivit en erkänd konstform.

Det dokumentära berättandet har idag blivit en erkänd konstform, som ofta finner sin styrka i berättarens alldeles egna subjektiva blick och uttryck. I gestaltningen, i den konstnärliga friheten att röra sig i ett dokumentärt material. Det är vad som skiljer dokumentären från nyheter och reportage. Kvar finns att det är liv ur vardagen som exponeras. Processen har nästan alltid har en skev maktbalans mellan å ena sidan ett team av yrkespersoner och å andra sidan en individ som lämnar ut sig.  

På kandidatprogrammet i film och media på SKH utbildar vi framtidens berättare som kan bidra till samhällets utveckling, ta plats och skaffa sig ett yrke i ett fält i ständig förändring, med konstnärlig kraft, initiativ och mod. Att förhålla sig till och möta en publik är del av utbildningen. I det dokumentära berättandet på Master-programmet läggs fokus vid etiska aspekter av karaktärsgestaltning och förhållningssätt till dem som är framför kameran eller mikrofonen. Överenskommelse är ett avgörande begrepp för alla som arbetar med dokumentärer. Överenskommelsen med de medverkande. Överenskommelsen med åskådaren. Överenskommelsen med finansiären. 

Överenskommelse är ett avgörande begrepp för alla som arbetar med dokumentärer.

Ofta slits den dokumentära berättaren hårt mellan dessa olika överenskommelser, skriver dokumentärfilmaren Staffan Julén i boken Jakten på det autentiska. Där går också att läsa om författaren Svetlana Aleksijevitjs grundhållning och främsta strävan; att försöka förstå människan och finna det mänskliga inuti henne. Aleksijevitj visar hur viktigt det är att vara nyfiken, att kunna undersöka och att våga ifrågasätta.

Men när är det då läge att som berättargrepp välja att inte förstå?

Om människor som kan mycket om eller brinner för något ämne INTE framöver kommer att vilja ställa upp på att delta i dokumentära produktioner, var hamnar vi då?

Tillit byggs genom långa processer.

Om nästa dokumentärprojekt som söker engagerade personer som medverkande får nej av alla, vad är det för ansvar vi som dokumentärmakare, och vi som utbildar inom ämnet bär? Och vem betalar egentligen priset? 

Tillit byggs genom långa processer, men den raseras lätt genom några snabba klipp. För att gå i takt med tiden bör kanske dessa etiska frågor ges ännu större plats både inom kandidat- och masterutbildningar, men framförallt inom forskningen. Här kan den konstnärliga forskningen skapa den viktiga kritiska dialog som vi behöver när vi står inför de nya utmaningar som väntar oss.