Varför pekas Rwanda ut som boven i den väpnade konflikten i östra Demokratiska Republiken Kongo? Rwanda anklagas för att stödja rebellgruppen M23 och för att ha egna trupper på DRK. M23 kämpar dock för tutsikongoleserna och Rwanda försvarar sitt territorium, skriver Olive Carlson.

Rwanda anklagas av västmedier och internationella organ för att ligga bakom instabiliteten i östra Demokratiska Republiken Kongo (DRK). Rwanda slår ifrån sig anklagelserna och menar att man missar kärnan i konflikten; förtrycket av kongolesiska tutsier och hotet från milisen Democratic Forces for the Liberation of Rwanda (FDLR). Det Rwanda gör är att försvara sitt territorium och folk för att förhindra ett nytt folkmord. Det finns en dold agenda för att diskreditera Rwandas regering och vilseleda världssamfundet.

Det finns två viktiga bakomliggande orsaker till Kongokrisen och konflikten i östra DR-Kongo. Den ena är historisk och har sin grund i kolonialmakten Belgiens agerande. Den andra har med geopolitik och starka ekonomiska intressen att göra som slåss om DR-Kongos naturtillgångar. Dessa perspektiv behöver analyseras för att inte reducera denna konflikt till en enkel intern afrikansk konflikt.

För att förstå den nuvarande kritiska situationen i östra DRK måste man gå tillbaka till kolonialtiden. DRK är ett resultat av de godtyckliga gränserna som skapades under Berlinkonferens 1884–1885 (även kallad Kongokonferensen) när kontinenten blev uppdelad mellan olika kolonialmakter. Gränserna skilde folkgrupper som hamnade i olika länder. Ett tydligt exempel är Rwanda och Burundi. Under Berlinkonferensen tilldelades Rwanda-Urundi Tyskland. Men efter första världskriget förlorade Tyskland sina kolonier och Belgien tog över Rwanda-Urundi.

Belgiens Kung Leopold mördade mellan 5-10 miljoner människor i Burundi, Rwanda och Kongo och ställde hutuer mot tutsier.

Den belgiska kolonisationen använde en strategi av söndra och härska. Belgiens Kung Leopold mördade mellan 5-10 miljoner människor i Burundi, Rwanda och Kongo. Kolonialmakten skapade konflikter mellan hutuer och tutsier, trots att dessa folkgrupper ursprungligen har samma etniska bakgrund och talar samma språk – Kinyarwanda i Rwanda och Kirundi i Burundi. Tutsier framställdes som stereotypiska och påhittade egenskaper för att dominera hutuer, som tillskrevs negativa stigmata. Denna maktkamp mellan hutuerna och tutsier bröt sönder det politiska livet i Rwanda och Burundi och lade grunden till folkmordet på tutsierna 1994 i Rwanda.

Belgiens kung Leopold II:s brutala styre grundlade tidigt uppdelningen av folken vilket senare underlättade DRK:s, på den tiden Zaire, annektering av delar av Burundi och Rwanda. Nu kallades plötsligt rwandierna och burundierna i Kongo för kongoleser. Detta förklarar den stora andelen tutsier i Kongos befolkning. Kongolesiska tutsier och deras mark tillhörde alltså Rwanda och Burundi innan annekteringen. Detta har även bekräftats av Nyerere Mwalimu, före detta president i Tanzania, och Thabo Mbeki, för detta Sydafrikas president, under massmöten med studenter där man klargjorde orsakerna till konflikten i östra delen av DR Kongo.¹

Tutsi-kongoleser erkänns inte som kongoleser och har exkluderats av DRK.

Tutsi-kongoleser och den kinyarwanda språkiga befolkningen, som kallas för Banyamulenge, erkänns inte som kongoleser och har exkluderats av olika DRK:s regimer. De har aldrig erhållit statens skydd och har behandlats som andra medborgare i Kongo-Kinshasa. Samtidigt har tutsi-kongoleser många familjära kopplingar till Burundi och Rwanda och det är omöjligt att särskilja dem från andra rwandier och burundier. Vilket kan uppfattas att det är rwandier som strider i östra Kongo.

DRK är bytet för globala multinationella bolag och stormakter som behöver råvaror för energiomställning och utveckling av ny teknologi.

Den andra aktuella bakomliggande orsaken till konflikten i DR-Kongo hänger samman med strategiska resurser, naturtillgångar, geopolitik och starka ekonomiska intressen som multinationella företag och stormakterna strider om. Ökat behov av råvaror för energiomställning och utveckling av ny teknologi gör att hela Afrika men i synnerligen DRK är “bytet” för globala multinationella bolag och stormakter som behöver råvaror för sina industrier.

Redan 1939 ville USA få kontroll över DRKs uranium. Albert Einstein skrev i ett brev till USA:s President Franklin Delano Roosevelt att landet som hade den största tillgången av uran var Kongo. Einstein gav Roosevelt rådet att försäkra att Kongos uran alltid skulle kontrolleras av USA.²

En FN-rapport anklagar Rwanda för att stödja rebellgruppen M23 och för att ha egna trupper på DRKs mark.

FN kom i maj förra året med en rapport som anklagar Rwanda för att stödja rebellgruppen M23 och för att ha egna trupper på DRKs mark.³ Rapporten redogör för en mycket komplex konflikt i östra DRK. Det finns många olika väpnade aktörer i området. Länder från East African Countries (EAC), som Burundi, från South African Development Community (SADC), som Sydafrika, och inte minst europeiska paramilitära, är direkt inblandade i konflikten. Den kongolesiska armén (FARDC) har allierat sig med Burundis nationella försvarsstyrka och med miliserna Wazalendo och FDRL. Miliserna begår, enligt FN-rapporten, övergrepp mot befolkningen under sken av straffrihet och stöd från den kongolesiska regeringen.

Den kongolesiska armén får även operativt och militärt stöd från privata militärföretag och kontingenter från Sydafrika och europeiska paramilitärer. Nu i januari 2025 har cirka 200 legosoldaterna kapitulerat och överlämnat sig till M23-rebellgruppen. Legosoldaterna är, enligt BBC News Africa 24 och France 24, europeiska paramilitärer från Rumänien. De ska nu ha överförts till Rwanda där försvarsmakten ska säkerställa deras återvändande hem.⁴

Multinationella bolag använder sig av miliser för att skydda sina resurser och säkerhet.

Därtill kommer andra miliser och väpnade grupper som kontrollerar både produktion och handeln av eftertraktade mineraler. Multinationella bolag använder sig av miliser för att skydda sina resurser och säkerhet, vilket bidrar till fortsatta oroligheter. Även olagligt skogsbruk används för att finansiera de olika gruppernas kriminella verksamheter.

Både Patriotes Résistants Congolais-Forces de Frappe (PARECO-FF) och Mobondo-milisen har anklagats för attacker mot civila, i Ituri-provinsen i östra delen och i provinserna Mai-Ndombe, Kwilu och Kwango i västra DRK. Andra ekonomiska intressenter för DRK:s naturtillgångar har, enligt FN-rapporten, gjort sig skyldiga till flera dödliga attacker mot civila, kidnappningar och avrättningar trots avtal om eldupphör.

Mot alla de här grupperingarna strider milisen M23.

Mot alla de här grupperingarna strider milisen M23 som enligt rapporten stöds av den rwandiska armén (RDF). Men varför, trots alla redogörelser om läget och de olika väpnade grupper, pekar både FN:s expertgrupp ut Rwanda som boven i konflikten?

Rwanda som protesterar mot detta anger att konflikten med M23 är en intern angelägenhet som DRK måste lösa. Problemet är att DRK förnekar att M23 och tutsikongoleserna är kongolesiska medborgare. FN:s expertgrupp, menar Rwanda, har inte genomfört en noggrann undersökning för att ta reda på orsaken till konflikten. Rapporten grundar sig på opålitliga källor, bland annat vittnesmål av fientliga aktivister och kongolesiska civila samhällsorganisationer med anknytning till FDRL.

Rapporten förminskar hotet om en ny etnisk rensning på folkgruppen tutsi som pågår i Kongo.

Rapporten förminskar hotet om en ny etnisk rensning på folkgruppen tutsi som pågår i Kongo, som utförs av FDRL med hjälp av den kongolesiska armén. Expertgruppen har ignorerat tidigare FN-rapporter som pekat på just risken för folkmord. I stället för att beakta detta kritiserar FN:s expertgrupp Rwanda för inblandning.

Det var utanförskapet och förtrycket som ledde fram till spänningar och framväxten av rebellgruppen M23 som vill försvara sin folkgrupp och kämpar för sin överlevnad. Det åligger DKRs regering att behandla tutsi-kongoleserna som sina medborgare vilket skulle underlätta en fredlig lösning av konflikten. Dessutom flyttades förövarna bakom folkmordet mot tutsierna 1994 i Rwanda till östra DR Kongo som nu bildade milisen FDRL som har gjort återkommande attacker mot Rwanda.

Även EU-parlamentet kritiserar Rwanda. Man menar att Rwanda har ockuperat Goma i DRK.⁵ EU-parlamentet kräver därför sanktioner mot Rwanda, att handelsavtalet EU med rivs upp samt att EU:s bistånd till Rwanda stoppas.

Rwanda har starkt avvisat anklagelserna. Landet menar att man inte är ansvarigt för krisen i DRK. De skyldiga, de verkliga smugglingsnätverken av råvaror, är kända och det är väldokumenterat.⁶ Och ändå faller anklagelserna alltid på Rwanda. Man kan undra om EU-parlamentarikerna har kännedom om att EU-medborgare deltar i striderna tillsammans med milisen FDRL som begick folkmordet i Rwanda 1994, som dödade över 800 000 tutsier under bara 100 dagar.

DRK:s president anklagar Rwanda för att ta över landets mineraler och sälja dem till Europa.

DRK:s president Félix Antoine Tshisekedi anklagar Rwanda för att försöka ta över landets mineraler och sälja dem till Europa. Men Rwanda avvisar anklagelserna och påpekar att deras eget mark är lika rikt på mineraler som DRK, och att det därmed inte finns behov att ta grannes naturtillgångar. Det som regimen i DRK inte erkänner är att det är milisen Democratic Forces for the Liberation of Rwanda (FDRL) som återkommande attackerar Rwanda och som utmynnat i spänningar mellan Rwanda och DRK.

Rwanda har under många år varit tvunget att vidta defensiva åtgärder för att bemöta de allvarliga säkerhetshoten längs sin gräns, särskilt efter den brutala attacken mot Rubavu den 26 januari 2025 där 16 personer dödades och 177 civila skadades. Landet står inte bara inför ett omedelbart hot, utan ett existentiellt hot från DRK-stödda FDLR, som fortfarande sprider sin farliga anti-tutsi-propaganda. Milisen har genomfört upprepade attacker på rwandiskt territorium och har nu blivit en integrerad del av den kongolesiska armén. FDLR:s agerande är inget annat än ett hot mot både Rwanda och hela regionen.

DRK anlitade 2 000 europeiska legosoldater för att föra krig mot sin egen befolkning.

Trots flera fredsinitiativ och regionala förhandlingar har konflikten och brotten mot mänskliga rättigheter fortsatt att förvärras. När de kongolesiska säkerhetsstyrkorna drog sig tillbaka efter Gomas fall strömmade rapporter om grymheter in. Redan år 2020 dokumenterade USA att DRK:s egna säkerhetsstyrkor var ansvariga för avrättningar, påtvingade försvinnanden och tortyr. Likaså menar FN:s gemensamma kontor för mänskliga rättigheter att den kongolesiska säkerhetstjänsten har sedan 2019 varit de främsta människorättsförövarna i DRK. Dessutom anlitades illegalt av regeringen i Kinshasa 2 000 europeiska legosoldater för att föra krig mot sin egen befolkning i uppenbar strid med Afrikanska unionens och FN:s konventioner. Paul Institute rapporterade år 2022 att den Kinshasa-stödda FDLR var ansvarig för mordet på den italienska ambassadören Luca Atenasio år 2021.

Konflikten i DRK är djupt rotad i både politiska och ekonomiska sfärer som resulterat i en omfattande humanitär katastrof i Östra Kongo. Hittills har över 1,7 miljoner människor flytt inom landet på grund av att strider intensifierats den senaste tiden.

FN:s fredsbevarande styrkor i DRK, MONUSCO, har varit på plats i över 25 år utan att leverera någon verklig fred. I stället har MONUSCO alltmer blivit sammanflätat med DRK:s koalition, som inkluderar FDLR, vilket gör det omöjligt att förstå deras egentliga roll och funktion i konflikten.

Trots det allvarliga i situationen finns det hopp om fred efter fredskonferensen den 8 februari 2025 i Tanzania mellan statscheferna för East African Community (EAC) och South African Development Community (SADC). Kongos president Antoine Tshisekedi valde dock att delta på mötet på distans.

Tidigare fredsinitiativ, som Nairobi- och Luanda processerna, misslyckades på grund av bristande engagemang av DRK.

Det här är ett nytt försök att få slut på konflikten. Tidigare fredsinitiativ, exempelvis under Nairobi- och Luanda processerna, misslyckades på grund av fortsatta attacker och bristande engagemang av DRKs president att förhandla med M23 som kräver ett erkännande som kongoleser.

Ett möte efter konferensen i februari med de militära ledarna från respektive länder förväntades leda till att man tar fram fortsatta riktlinjer för eldupphör och se till att den humanitära hjälpen når de drabbade. Statscheferna kom också överens om att återuppta Nairobi- och Luanda processerna i en samordnad form, dels för att få den kongolesiska regeringen att förhandla direkt med alla beväpnade grupper, inklusive M23, och även för att få den kongolesiska regeringen att inleda direkta diskussioner med den rwandiska regeringen.

Rwanda kräver att det internationella samfundet, inklusive EU och FN, slutar ge efter för DRK:s aggressiva politik och istället stödjer den pågående afrikanska medlingsprocessen genom AU, EAC- SADEC, som är den enda vägen till en stabil och hållbar fred i DRK och i regionen.⁷ Rwanda kräver en utredning och ansvarstagande baserat på fakta och betonar vikten av dialog.⁸ Rwanda har inget att vinna på ett instabilt DR-Kongo som hotar den regionala säkerheten med förödande mänskliga, politiska och ekonomiska konsekvenser. Landets vision om välstånd är knuten till regional stabilitet och ekonomiskt samarbete. DRK är Rwandas främsta exportpartner och står för 33 % av landets totala export. Därför är Rwandas bästa intressen och ekonomiska ambitioner bättre betjänta av fred och ingen konflikt.