USA har gjort slut med den “regelbaserade internationella ordningen” och Pax Americana. Trump 2.0 vill tillbaka till den gamla expansionistiska imperialismen med Monroedoktrinen. Men styrkeförhållandena i världen har förändrats och USA kan inte agera på samma sätt som på 1800-talet, skriver forskaren Petter Danckwardt.

Donald Trump vill som bekant ”återta kontrollen” över Panamakanalen och överta Grönland, med militära medel om så krävs – något som både han och hans administration har upprepat. Det har börjat införas tullar i syfte att pressa andra länder. Det är en återkommande retorik om att öka repressionen mot flyktingar och människor med invandrarbakgrund. Samtidigt har världens nu rikaste man Elon Musk använt sin plattform X för att kritisera europeiska ledare, stötta högerextrema partier som Alternative für Deutschland i Tyskland och Reform UK i Storbritannien, samt ifrågasatt legitimiteten hos demokratiskt valda regeringar. Trumpadministrationen ser flera av Europas regeringar som motståndare som behöver kuvas.

Vill Trump 2.0 införa en ny typ av amerikansk inblandning i andra länders inre angelägenheter?

Världen tycks vara på helspänn. Försöker Trump 2.0 förändra USA och landets internationella relationer i grunden, och införa en ny typ av amerikansk inblandning i andra länders inre angelägenheter? Det tycks vid en första anblick vara just så. Som utrikesministern Marco Rubio nyligen sa, ”efterkrigstidens världsordning är föråldrad och används som ett vapen mot oss”.¹

Ivo Daalder och James Lindsay menar i Foreign Affairs att Trump 2.0 innebär slutet på den så kallade ”Pax Americana”-eran, dvs. benämningen på en världsordning under andra halvan av 1900-talet under ekonomisk, politisk och militär dominans från USA. Daalder och Lindsay använder det spända, uttrycket den ”regelbaserade internationella ordningen” för att beskriva denna era: en ordning baserad på internationell rätt, internationella samarbeten, frihandel och kollektiv säkerhet för Väst.² Trump 2.0 bör enligt Daalder och Lindsay jämföras med USA:s expansionistiska era från sent 1700-tal till sent 1800-tal, en era som enligt dem bröts i och med USA:s inblandning i första världskriget. USA kommer hädanefter att återgå till något som liknar denna expansionistiska era och bryta öppet med internationell rätt och göra avkall på landets internationella förpliktelser.

Valet av Trump som president år 2016 innebar ett brott med den nyliberala ordning i USA som inleddes med Reagan och konsoliderades med Clinton.

Även historikern Gary Gerstle menar att valet av Trump som president år 2016 innebar ett brott med den nyliberala ordning i USA som inleddes med Reagan och konsoliderades med Clinton.³ Vad som skulle komma efter den nyliberala ordningen var när Gerstle skrev sin bok år 2020 till viss del fortfarande en öppen fråga. Valet stod enligt Gerstle då bland annat mellan två slags populismer. En med fokus på den lagstiftande makten, främst i representanthuset men även i senaten, mer makt åt arbetarrörelsen och fler sociala reformer. Den andra med fokus på utökad exekutiv makt, mer makt åt kapitalstarka företag, ännu mer invandringsfientlighet och fler begränsningar av fri och rättigheter för minoriteter.

Med Trumps valvinst år 2024 föll valet på den sistnämnda typen av populism. Trump vill öka den exekutiva makten och kuva väsentliga delar av statens makt på ett sätt som passar vissa intressen. Vilka är dessa intressen? Runt sig har Trump samlat ett hov av donatorer, fjäskare och lojalister som önskar en del av kakan – en brokig skara techmiljardärer, högerpopulister, evangelister och konspiratoriska politiker som vill olika saker men som förenas i misstro mot statliga institutioner, och särskilt den lagstiftande makten och därigenom stora delar av den amerikanska befolkningen. De representerar olika branscher och politiska områden. Vissa vill behålla status quo. Men flera av dem är i behov av protektionism och statligt skydd för att stå emot den globala konkurrensen och tycks vinna på att Trump skakar om den rådande ordningen, både inrikes och utrikes, som Àlvaro García Linera skrev i Parabol 1/2024.

MAGA-rörelsen: något genuint nytt och utan de begränsningar som följer av ett demokratiskt styrelseskick.

I en osammanhängande debattartikel i Financial Times i början av året lyfte techgurun Peter Thiel fram fördelarna med en allomfattande ”apokálypsis” – ett ”blottläggande av den gamla regimens hemligheter”.⁴ Trumpadministrationen får enligt Thiel inte missa detta tillfälle. Det är dock ingen apokalyps i betydelsen världens undergång, utan betecknar, enligt Thiel, en ny början, ett blottläggande av “det som under viss tid varit fördolt.” Thiels eskatologiska text fångar en gemensam vilja bland flera av de kanske mer extrema elementen inom MAGA-rörelsen, en vilja att skapa något genuint nytt och utan de begränsningar som följer av ett demokratiskt styrelseskick.

Det finns idag utöver Thiel ett myller av konservativa och högerextrema jurister, statsvetare, influencers och bloggare – Patrick Deneen, Curtis Yarvin, Nick Land, med flera – som på olika sätt ger uttryck för behovet av en nygammal typ av suverän monarki i USA, där staten styrs ungefär på samma sätt som företag med en stark VD och styrelse i toppen. Det är en ordning där i stort sett all makt samlas kring en enskild person och personifierad kult med makt att i grunden omdana staten i syfte att förändra och renodla det amerikanska samhället, bort från den ”gamla eliten” och alla former av ”expertstyre” som under lång tid korrumperat detta samhälle. Det finns här ingen plats för demokratiska eller internationella inskränkningar av den nationella makten.

En nyliberal ordning på steroider: statens makt används för att göra ett litet fåtal personer rikare.

Elon Musk personifierar allt detta. Musk är en privatperson, men hans handlingar kan inte längre ses isolerat från den amerikanska staten. Han har betydande ekonomiska och teknologiska investeringar som går hand i hand med USA:s strategiska intressen, och som till viss del är beroende av dessa. Hans bolag SpaceX har omfattande kontrakt med den amerikanska staten. Musk symboliserar den utvidgade exekutiva makt utan demokratiska inskränkningar som Thiel och flera andra längtat efter.⁵ Faktum är att detta är en nyliberal ordning på steroider: statens makt används för att utvinna mer resurser av samhället och för att göra ett litet fåtal personer mer fria på bekostnad av alla andra. Det är inte en minskning av kontroll, utan innebär snarare mer kontroll.

Analyser likt den av Ivo Daalder och James Lindsay utgår från ett antal premisser som dock inte längre övertygar. Den internationella kontexten är för det första en helt annan. USA har för det andra knappast under decennierna efter andra världskriget agerat i demokratins tjänst. Det oklara uttrycket ”Den regelbaserade världsordningen” är kanske snarare en myt. USA har hotat andra länder och intervenerat utomlands under lång tid, både genom och i strid med internationell rätt. Den amerikanska dollarn har fungerat som maktmedel. Amerikanska företag har gynnats, bland annat tack vare frihandelsavtal och internationell investeringsrätt. Det har ofta gynnat resten av ”Väst” på bekostnad av andra länders befolkningar. Med de öppna hoten mot flera europeiska länder har läget förändrats. Trump 2.0 och den era som hans presidentskap förebådar kräver därför en mer nyanserad analys.

Trump 2.0 i en förändrad värld: fantasin om att återgå till en gyllene era
Donald Trumps installationsanförande den 20 januari i år avslöjade något viktigt: Trump påstod sig vara botemedlet på det amerikanska imperiets nedgång. Men han är samtidigt också ett symptom på denna nedgång.

Trump inledde sitt första installationsanförande år 2017 med idén om ett förfall – ”American Carnage”. Årets installationsanförande inleddes med myten om en gyllene era, – ”A Golden Age”– en tid när USA tog sin rättmätiga plats bland världens stormakter. Och mycket tydligare än under sin första tid som president så visar Trumps uttalanden nu på en vision som inte bara handlar om att konkurrera på bästa sätt utan om att åter ta rollen som en framväxande makt, om att åter vara den dominerande spelaren i världen. De kommande åren ska därför, som Trump sa i sitt tal, bli en ”spännande ny era av nationell framgång.” En tillbakagång till 1800-talet, i realtid.

Trumps tal om att göra Alaska och Panama till amerikanskt territorium och rehabiliteringen av Mckinleys vittnar om hans förkärlek för USA:s expansionistiska fas.

Det finns fortfarande många som förnekar att USA överhuvudtaget varit ett imperium. Men Trump verkar inte vara en av tvivlarna. Faktum är att Trumps retorik den senaste tiden verkar ge en bra bild av vad som väntar de kommande åren. Talet om att göra Alaska och Panama till delar av amerikanskt territorium och rehabiliteringen av William Mckinleys presidentskap vittnar onekligen om Trumps förkärlek för USA:s expansionistiska fas. Det var just under McKinley som bland annat Guam, Puerto Rico och Filippinerna inlemmades till det amerikanska territoriet. Det var bland annat då som USA byggde upp sitt eget imperium för att matcha de andra västeuropeiska makterna.

Trump har länge beundrat Andrew Jackson, som under sin tid som president begick det vi idag skulle kalla för etnisk rensning: en av Jacksons mest omdebatterade insatser som president var hans godkännande av Indian Removal Act, vilken möjliggjorde tvångsförvisning av nordamerikanska urfolken ut ur västra USA och som i praktiken ledde till att tusentals ur de nordamerikanska urfolken dog. Trumps utspel om att rensa Gaza och exploatera kustremsan till ett ”Mellanösterns Riviera”, erövra land och att återuppta landets ”manifest destiny”, ett begrepp som myntades under USA:s expansionistiska fas under 1800-talet, är utan tvekan ekon från denna tid.

USA:s imperialistiska historia kan spåras tillbaka till Monroedoktrinen från 1823.

USA har som många vet deltagit i militära interventioner utomlands sedan början av 1800-talet. Ett av landets första krig utövades delvis tillsammans med Sverige i de så kallade Barbareskrigen mot nordafrikanska stater i Medelhavet.⁶ USA:s imperialistiska historia kan på ett tydligt sätt spåras tillbaka till Monroedoktrinen från 1823, då landet förklarade att i stort sett hela den amerikanska kontinenten låg inom landets intressesfär och att europeiska makters inblandning inte skulle tolereras.⁷ Monroedoktrinen är alltjämt ett levande policydokument för flera amerikaner. När Trump uttalade att USA borde återta kontrollen över Panamakalen skrev bl.a. Ezra Cohen, f.d. avdelningschef vid amerikanska försvarsdepartementet på twitter, ”Make Monroe Great Again”.

Denna doktrin utvecklades under årtiondena till en bredare policy, både regionalt och globalt. Vad som hände var att Monroe-doktrinen gradvis utvidgades från att skydda det västra halvklotet till att bli en global princip. Med den amerikanska expansionen under slutet av 1800-talet, särskilt genom ”Open Door”-politiken, övergavs doktrinens ursprungliga begränsningar och började omfatta hela Stilla havet. Stimsondoktrinen från 1932, som fördömer territoriella erövringar genom aggression, är ett exempel på denna utvidgade syn eftersom den användes av USA som ett sätt att ensidigt erkänna eller fördöma staters handlingar och förändringar.

Monroedoktrinen ersätte den europeiska säkerhetsordningen med en global ordning under amerikanskt ledarskap.

Det blev ett verktyg för att ersätta den europeiska säkerhetsordningen med en enhetlig global ordning under amerikanskt ledarskap. Detta finns i Nationernas förbunds stadga – den som alltså kom innan FN – som innehöll en klausul, i artikel 2, som explicit angav att ingenting i stadgan fick tolkas så att det påverkade Monroedoktrinen. Som den amerikanska juristen Philip Jessup skrev reflekterade detta ett synsätt där USA:s syn på självförsvar och strategiska intressen ständigt utvidgades, från Kuba på 1800-talet till potentiella ingripanden längs Yangtze, Volga och Kongo.⁸

Under senare decennier har USA utöver militära ingripanden på flera håll i världen genomfört flera kupper, särskilt i Latinamerika. CIA:s roll i störtandet av demokratiskt valda regeringar i Chile (1973) och Guatemala (1954) är välkänd.⁹ Som Perry Anderson har skrivit sträcker sig USA:s inflytande långt bortom militära operationer. Genom ekonomiska sanktioner, diplomatiskt tryck och kontroll över globala resurser fortsätter USA att forma världspolitiken på ett sätt som ofta saknar motstycke, och som EU sällan protesterat mot.¹⁰

Trump 2.0 överger folkrätten som inte anses vara användbart längre.

Folkrätten slutade dock att successivt tillhandahålla ett meningsfullt språk som kunde rättfärdiga erövring och öppen inblandning i andra staters inre angelägenheter. Under den första Trumpadministrationen följde USA detta mönster genom att erkänna Marockos suveränitet över det omtvistade området Västsahara, ett beslut som bröt mot FN:s folkrättsliga ramverk. Med Trump 2.0 tycks USA vara på väg att överge folkrätten helt, den tillhör som Rubio säger efterkrigstidens världsordning och är inte användbart längre.

Det görs inte längre försök att klä maktutövningen i folkrättsliga termer eller humanitära ändamål. I stället uppenbarar sig en nygammal typ av amerikansk utrikespolitik. I denna fyller visserligen juridiken fortfarande en viktig roll. Ta som exempel idén om att ingå avtal mellan stater eller mellan stater och företag. Det är en urgammal juridisk konstruktion. Men utan andra rättsliga regler och principer som skyddar vissa värden inom systemet i fråga blir en ordning baserad på avtal ett enkelt sätt att missbruka till fördel för de som har mer resurser och mer våldskapital. Utan ett omgivande ramverk som på ett effektivt sätt tillvaratar svagare parters intressen, som beaktar mänskliga rättigheter, självbestämmande och andra viktiga värden och som förbjuder hot om våld och tvång mellan stater blir en ordning baserad på avtal en värld där resursstarka parter får diktera villkoren och i imperialistisk anda extrahera mer värde från resurssvagare parter.

Trump kan inte vara en grundare till ett imperium, utan måste reduceras till att blicka tillbaka, till en av imperiets höjdpunkter, som inträffade när Trump föddes.

Men att erövra land för att konsolidera ett imperium, som Mckinley och Jackson gjorde, och att säkra och stärka det informella imperiets makt på bekostnad av andra mer formella imperier, såsom hände direkt efter andra världskriget, är en sak. Men det är en helt annan sak att försöka återställa den ekonomiska stormakt och globala hegemon som USA varit men som nu är på nedgång. I absoluta termer men också relativt sett till Kina och andra länders växande ekonomiska och militära makt. Trump kan inte vara en grundare till ett imperium, utan måste reduceras till att blicka tillbaka, till en av imperiets höjdpunkter, som inträffade ungefär när Trump föddes.

Det betyder inte att auktoritära politiker som förfasar sig över imperiers förfall är harmlösa. Tvärtom. De kan göra enorm skada. Men Trumps tal om att han nu tänker vända utvecklingen kan hjälpa oss att identifiera de mest sannolika riskerna. Impulsen att motverka imperiets nedgång har orsakat enorma skador. Det romerska imperiets fall – och de blodiga försöken att backa utvecklingen – under de sista århundradena är ett klassiskt exempel. Putins fullskaliga invasion av Ukraina är ett annat.

Tidigare presidenter utlöste dödliga krig som snarare förvärrade imperiets position än stärkte den.

Dödliga och kanske meningslösa skärmytslingar i imperiets utkanter kan därför vara något som vi kan förvänta oss. Uppseendeväckande militära eller politiska segrar – särskilt mot länder som i auktoritär anda ses som ”svaga” – är effektiva sätt att visa att man håller på att vända utvecklingen. Att dominera forna allierade är ett annat sätt. Trump verkar dock tro att hans föregångare delvis redan försökte sig på den strategin. Tidigare presidenter utlöste dödliga krig som snarare förvärrade imperiets position än stärkte den.

Detta är även något som folkrättsjurister påpekade under Trumps första år. Det gick att se i hur han rättfärdigade USA:s inblandning utomlands. Om några av de tidigare administrationerna använde mer eller mindre lyckade folkrättsliga argument för att rättfärdiga och klä våldet i juridiska termer så tycktes Trump inte vara intresserad av detta. Inblandningen var mer spontan, och mindre klädd i folkrättsliga termer. Hans rättfärdigande var klädda i andra termer. För Trump var till exempel kriget i Irak inte fel för att det stred mot folkrätten eller innebar en inskränkning av Iraks suveränitet, utan det var fel för att det inte gav USA några uppenbara fördelar. ”Vi skulle ha tagit oljan och stuckit!”.

Styrkeförhållandena i världen har förändrats. USA, och övriga delar av ”Väst”, kan inte agera på samma sätt som tidigare. Huvudmotståndaren sedan länge är Kina. Kanske går det att se retoriken om att erövra Grönland och Panama som delar av detta då bägge handlar om handelsvägar.

Trump under sin första mandatperiod utövade parallellt isolationism och aggressiv inblandning.

Donald Trumps politiska hållning har ofta beskrivits som isolationistisk, särskilt genom hans kritik av ”foreign entanglements” och vilja att dra tillbaka amerikanska trupper från långvariga krig. Men denna isolationism har existerat parallellt med en aggressiv inblandning, som framgår tydligt av händelserna under hans första mandatperiod. Som exempel kan nämnas att USA dödade den iranske generalen Qassem Soleimani i Irak, utförde attacker mot mål i Syrien, och utökade det amerikanska truppantalet där trots retoriken om tillbakadragande av landets trupper. Dessutom blandade sig Trumpadministrationen aktivt i Venezuelas interna angelägenheter. USA expanderade även sitt engagemang i Jemen genom stöd till det av Saudiarabien ledda kriget där, trots en humanitär katastrof och internationell kritik. Att Trump vill göra internationellt avtryck står klart.

Denna paradox visar att Trumps nationalism inte innebär ett avstående från interventioner utomlands och imperialism. I stället styrs interventionerna av pragmatism och ett fokus på specifika amerikanska intressen, snarare än av en önskan att omforma hela regioner enligt en ideologisk mall.

I Trumps nationalism styrs interventionerna med fokus på specifika amerikanska intressen, snarare än att omforma hela regioner enligt en ideologisk mall.

Imperier behöver kejsare. Trumps exekutiva order vittnar mycket mer om en önskan att vara mäktig och utstråla makt – om att samla alltmer makt på bekostnad av lagstiftaren och domstolarna – än om någon trovärdig politisk agenda som skulle kunna uppnå den restaurering av USA:s makt som Trump så tydligt eftersträvar.

Den amerikanska staten under Trump 2.0 utgör här inte bara ett hot internationellt sett, utan även ett hot i nationell mening – en existentiell prövning för den konstitutionella ordningen.¹¹ Denna ordning kommer att prövas i sättet på vilket Trump och Musk samlar alltmer exekutiv makt runt sig. Det är alltså inte bara den internationella rätten som utmanas, utan även den konstitutionella rätten. De kommer sannolikt att lyckas, men det kommer inte gå att ändra det faktum att USA inte längre har den dominerande roll som efter andra världskriget.

Tullar och ökat våld och repression mot personer med invandrarbakgrund kommer inte att lösa Trumps upplevda problem. Om något kommer det förvärra dem, och snabba på nedgången, vilket Trump kommer använda för att rättfärdiga fler och hårdare åtgärder för att göra USA ”storslaget” igen. Trumps åtgärder riskerar alltså att förvandlas till en nedåtgående spiral, en självuppfyllande profetia.

Om det stämmer att det är imperiets nedgång som Trump ser som sin största utmaning så blir det svårt för Kina, EU och andra att hantera Trump. Amerikansk nedgång är oundviklig. Landets nästan obestridda globala dominans har överträffat alla tidigare imperier, inklusive det romerska. Landets maktposition befinner sig nu i stagnation. Detta innebär inte att den amerikanska nedgången befinner sig på ett avancerat stadium – eller att den amerikanska staten inte har en enorm makt och inflytande – men den har spelat en roll i Trumps väg till makten och kommer att påverka hans utrikespolitik, till det sämre.

Obama baserade sitt ledarskap på en grundläggande acceptans av denna nedgång, även om det fanns imperialistiska impulser även där.

Barack Obamas presidentskap kan mycket väl ha varit baserat på en grundläggande acceptans av denna nedgång, även om det fanns imperialistiska impulser även där. För vissa inom Obamaadministrationen var planen att lämna efter sig ett bestående arv när man såg att USA:s handlingsutrymme minskade för att ensidigt definiera villkoren för den nya världsordningen. Därav den så kallade ”vändningen” (The Pivot) mot det som kanske bäst representerade USA:s oundvikliga nedgång: Kina.¹²

USA:s nedgång är inget som vi bör sörja. Men att likt Trump hålla sig fast vid en dödsdömd doktrin om militär, ekonomisk och politisk dominans som kom till under 1940-talet kommer att bli destruktivt. En central fråga är om USA:s nedgång och Trumps destruktiva försök med alla medel att vända utvecklingen är något som man i Europa på allvar kommer att våga och kunna diskutera.