SVT:s dokumentär om styckmordet på Catrine da Costa har brister, men huvudsaken måste ändå vara skuldfrågan. Göran Lambertz, som krävde resning för läkarna under sin tid som justitiekansler, går igenom bevisningen.

Lars Borgnäs pekar i sin artikel i Parabol 1/25, om SVT:s dokumentär Styckmordet i Sverige, på flera allvarliga fel och brister i framställningen. Men han diskuterar inte den fråga som måste vara viktigare: Var det ett justitiemord när de båda läkarna, Teet Härm och Thomas Allgén, blev fråntagna sina läkarlegitimationer för att det ansågs bevisat att de hade styckat Catrine da Costas döda kropp?

Linnéa Bruno och Catrin Lundström angriper samma dokumentär i Parabol 1/25 och reaktionerna på den för att det strukturella våldet helt har tappats bort. De betonar att de inte vill se någon oskyldig fälld och att de inte kan uttala sig i frågan om Härm och Allgén var oskyldiga eller inte.

Jag vill ta upp den fråga som de tre skribenterna avstår från att behandla. Fanns det tillräcklig bevisning mot läkarna, eller utsattes de för ett justitiemord när de genom en dom i Kammarrätten i Stockholm fråntogs sin rätt att arbeta som läkare?

Jag bör redan inledningsvis nämna att jag som justitiekansler var inblandad i en del av de debatter och processer som förekom angående styckmordet i början av 2000-talet. Jag beskrev min inblandning kort i en uppsats i Festskriften till Justitiekanslern 2013.¹

En kort bakgrund
Catrine da Costas döda kropp hittades styckad i plastsäckar den 18 juli och den 7 augusti 1984. Säckarna återfanns vid Karlbergs strand i norra Stockholm. Redan på hösten samma år misstänktes den ene av de båda läkarna, Teet Härm, för mordet. Han släpptes efter några dagar men misstankarna kvarstod. Brottsutredningen lades åt sidan i ca tre år, mycket på grund av mordet på Olof Palme och den resurskrävande förundersökningen kring det.

Brottsutredningen lades åt sidan i ca tre år, mycket på grund av mordet på Olof Palme och den resurskrävande förundersökningen kring det.

Men utredningen sattes igång igen med full kraft 1987 sedan misstankar uppkommit mot även den andre läkaren, Thomas Allgén. Han häktades den 13 oktober 1987, Härm strax senare den 2 november. Enligt misstankarna skulle de ha styckat Catrine da Costas kropp på Teet Härms arbetsplats, Statens
rättsläkarstation i Stockholm. Läkarna nekade och sa sig över huvud taget inte ha träffat Catrine da Costa.

Åtal väcktes, men efter ett par ”juridiska turer” frikändes läkarna den 8 juli 1988 av Stockholms tingsrätt. Domstolen uttalade dock i sina domskäl att det fick anses styrkt att läkarna hade styckat kroppen. Det brott som de därmed ansågs ha begått, brott mot griftefrid, var emellertid preskriberat och de gick därför fria. Eftersom uttalandet om att de hade styckat kroppen ”bara” var en del av motiveringen till den friande domen kunde det inte överklagas. I praktiken sågs nog läkarna härefter av de flesta som frikända
mördare.

Socialstyrelsen yrkade i juli 1988 hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att Teet Härms och Thomas Allgéns läkarlegitimationer skulle återkallas. Ansvarsnämnden biföll yrkandet och efter ytterligare några juridiska turer fastställde kammarrätten beslutet om s.k. deslegitimering. Domen föll den 31 maj 1991. Högsta instans, som då hette Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen), tog inte upp målet till prövning. Och samma domstol avslog resningsansökningar från läkarna 2001 och 2004.

År 2007 väckte läkarna en talan om skadestånd mot staten på den grunden att det hade begåtts sådana fel i utredningen mot dem att de hade fått sina legitimationer återkallade trots att de var oskyldiga. Attunda tingsrätt avslog deras skadeståndstalan i februari 2010. Domstolen ansåg att flera fel hade blivit begångna men att läkarna inte hade kunnat visa att det var felen som ledde till att de fick sina legitimationer återkallade. Därmed sa domstolen i praktiken att läkarna ”ju ändå kunde vara skyldiga”.

År 2008 gjorde jag som JK ett uttalande om att läkarna möjligen borde få resning för att få legitimationsfrågan prövad på nytt.

År 2008 gjorde jag som JK ett uttalande om att läkarna möjligen borde få resning för att få legitimationsfrågan prövad på nytt. Det ledde till att SVT tog upp saken i bl.a. programmet Debatt. Där debatterade jag med bl.a. Lars Borgnäs och Per Lindeberg, som båda skrivit böcker om styckmordet men med olika utgångspunkter och slutsatser när det gällde läkarnas skuld (Per Lindeberg, Döden är en man: historien om obducenten och allmänläkaren, 1999, resp. Lars Borgnäs, Sanningen är en sällsynt
gäst, 2003). Jag hade läst böckerna och – i den mån det var möjligt – övertygats av båda. Kort sagt visste jag inte vad jag skulle tro om läkarnas skuld.

Den huvudsakliga bevisningen mot läkarna i kammarrätten
I det mål i kammarrätten där Teet Härm och Thomas Allgén fråntogs sina läkarlegitimationer bestod utredningen mot dem av i huvudsak sex bevis. (Begreppet ”bevis” är omstritt och kan missförstås, men jag väljer att använda det här som ett uttryck för ”omständigheter som talar för skuld”.)

1. Barnets berättelse. Thomas Allgéns dotter hade enligt sin mamma, Allgéns f.d. hustru, pratat på ett sätt som tydde på att hon kunde ha bevittnat styckningen. Dottern var ca 1 ½ år när detta skulle ha skett.
2. Fotohandlarparet. Två makar som hade en fotoaffär berättade att en man hade lämnat in och senare hämtat ut fotografier på en styckad kropp. Hustrun pekade med viss säkerhet ut Thomas Allgén som den som hämtat bilderna. Hennes utpekande fick stöd av maken och ett annat vittne som varit i affären.
3. Damen med hunden. En kvinna berättade att hon hade sett två män och ett barn i en barnvagn vid rättsläkarstationen. Hon var något osäker på tidpunkten men sa att det hade varit en pingsthelg. Det gjorde att tidpunkten kunde stämma väl.
4. Polisvittnet. En kvinnlig polis sa att hon hade sett Teet Härm tillsammans med Catrine da Costa på tunnelbanan. Om detta stämde kunde det inte vara riktigt som Teet Härm sa, att han inte hade träffat da Costa.
5. Dagboksvittnet. En kvinna som var bekant med Catrine da Costa sa att Catrine hade berättat om kontakter med två läkare, varav den ene hade en dotter, och att de hade tillgång till ett “dödsrum va de nu e Bårhus?”. Detta hade hon skrivit i sin dagbok, som hon läste ur inför kammarrätten.
6. Jovan Rajs. Teet Härms chef på rättsläkarstationen hette Jovan Rajs och var docent, sedermera professor. Det var han som gjorde obduktionen av kroppsdelarna och också han som i viss mån satte polisen på spåret att det kunde vara en läkare som hade styckat kroppen. Han och en kollega sa att man kunde se att styckningen var professionellt utförd.

Dokumentären och Borgnäs om de sex bevisen
I dokumentären framställs barnets berättelse som mer eller mindre påhittad av mamman. Och bandinspelningar som mamman gjorde av samtal med barnet förlöjligas som ett exempel på att mamman gjorde allt hon kunde för att få fast sin ex-man. Mamman sa också att hon kände hat mot barnets far, Thomas Allgén. Ett psykologutlåtande om att vissa uttalanden av barnet tydde på att flickan hade varit med om något hemskt nedvärderas på olika sätt.

Borgnäs skriver att kammarrätten inte fäste någon vikt vid barnets berättelse över huvud taget. Och han citerar kammarrätten: ”Det måste anses klarlagt att (flickans namn) varit utsatt för och/eller bevittnat mycket skrämmande upplevelser av sexuell eller aggressiv karaktär. Däremot anser kammarrätten att utredningen i denna del inte med tillräcklig grad av säkerhet visar vilka upplevelser som ligger bakom den.” I motsats till vad som sägs i dokumentären hade alltså, skriver Borgnäs, vittnesmålet med den lilla flickan ingen som helst betydelse för utgången i fallet.

I motsats till vad som sägs i dokumentären hade alltså, skriver Borgnäs, vittnesmålet med den lilla flickan ingen som helst betydelse för utgången i fallet.

Vad gäller fotohandlarparet ger dokumentären intrycket att de båda makarnas utpekanden var mycket osäkra under brottsutredningen och blev säkra först under förhandlingen i kammarrätten, då det fanns anledning att tro att de hade påverkats av vad de till sist hade kommit fram till vid konfrontationerna under förundersökningen, och även av behovet av säkerhet under rättegången. Enligt dokumentären gjorde polisen också vid konfrontationen med Allgén ett allvarligt fel. När gruppen visades upp för
kvinnan, Anita Schröder, reagerade utredaren inte alls när hon först pekade ut en annan person, medan det visades ett betydande intresse – med följdfrågor m.m. – när hon som tvåa pekade ut Allgén. Intrycket blir naturligtvis att polisen, som visste vad man ville ha, medvetet hjälpte henne att komma rätt och på så sätt stärkte henne i utpekandet av Allgén.

Borgnäs pekar på flera omständigheter vid konfrontationen som talade för att Anita Schröder var betydligt säkrare beträffande Allgén än det framstod i dokumentären. Bland annat sa hon ”nej” strax efter att hon hade pekat ut den förste mannen, vilket var en rimlig anledning till att man inte ställde några följdfrågor om honom. Borgnäs hänvisar till den rapport som tidigare skrivits till stöd för läkarna av professor Pär-Anders Granhag, som framträder i dokumentären och hävdar att utpekandet innehöll
flera osäkerheter. Borgnäs skriver med hänvisning till vad som faktiskt förekom vid konfrontationen: ”Hela denna passage, liksom hela hennes eftertänksamma jämförelse av olika detaljer med sin minnesbild, är bortklippt i professorns rapport. Om denna hårda redigering gjordes av utrymmesskäl är det besynnerligt att de borttagna replikerna är just sådana som talar emot Granhags uppfattning att fru Schröder inte hade en god minnesbild av kunden i butiken.”

Borgnäs pekar på flera omständigheter vid konfrontationen som talade för att Anita Schröder var betydligt säkrare beträffande Allgén än det framstod i dokumentären.

I dokumentären framställdes vittnesmålet av damen med hunden som värdelöst med hänvisning till väderförhållandena den pingst då observationen vid rättsläkarstationen skulle ha inträffat. Kvinnan sa att det hade varit mycket fint väder när hon såg männen. Och i dokumentären sägs att vädret den pingsthelgen i själva verket var dåligt. Man visar en meteorolog som i en prognos för den aktuella dagen säger att det ser dåligt ut. Men i verkligheten var vädret bra, skriver Borgnäs. Han hänvisar till en rapport från SMHI, som kammarrätten tagit fram och som visar att det var soligt i Stockholmsområdet en stor del av förmiddagen på annandag pingst (den 11 juni) 1984. Dan Josefsson gör sig således skyldig till en förvrängning av fakta som vilseleder tittaren, skriver Borgnäs.

När det gäller det kvinnliga polisvittnet visar dokumentären bilder på Catrine da Costa och Teet Härms dåvarande sambo, bilder som talar för att den kvinna som vittnet sa att hon sett Härm med i själva verket var sambon och inte da Costa. Borgnäs nämner inte detta bevis, men en annan kritiker av dokumentären har för mig framhållit att den kvinnliga polisen kände igen Catrine da Costa med säkerhet från Plattan vid Sergels torg och Malmskillnadsgatan, där hon sa sig ha sett henne flera gånger. Detta betonar också kammarrätten.

Hon hade hört av sig till polisen flera år tidigare, direkt efter att Catrine da Costas kropp hade hittats, då hon ville tipsa om en sexköpare som hade kört runt med Catrine.

I fråga om dagboksvittnet sägs det i dokumentären att hon hade hört av sig till polisen flera år tidigare, direkt efter att Catrine da Costas kropp hade hittats, då hon ville tipsa om en sexköpare som hade kört runt med Catrine. Då sa hon enligt dokumentären inget om läkarna eller dagboken.

I dokumentären förringas Jovan Rajs vittnesmål framför allt genom en hänvisning till det s.k. rättsliga rådet, som underkände hans bedömning att styckningen var gjord av läkare.

Borgnäs berör inte dessa sista båda bevis i sin artikel.

Hur ska domstolar värdera bevisning om brott?
Målet i kammarrätten var inte ett brottmål, frågan var alltså inte om läkarna skulle dömas för brott. Vad som skulle avgöras var om de skulle fråntas sina läkarlegitimationer. Men i praktiken var detta samma sak, eftersom skälet för deslegitimering skulle vara att de styckat kroppen. Och alla var överens om att bevisprövningen i ett sådant läge ska vara densamma som i ett brottmål. Det betyder att det skulle vara bevisat, eller ”ställt utom rimligt tvivel”, att läkarna hade gjort det som Socialstyrelsen påstod, alltså styckat kroppen.

Hur ska då en domstol bedöma om bevisningen är så säker att skulden är ställd utom rimligt tvivel? Jo, domaren ska väga samman all bevisning och alla invändningar som finns mot bevisningen. Utifrån en sådan sammanvägning ska domaren analysera och bedöma om det tvivel som eventuellt kan finnas om skulden är rimligt eller inte. Så förfar också domstolarna i princip.

På de dryga 30 år som gått sedan kammarrätten dömde i målet har det hänt en del som har stärkt kvaliteten och rättssäkerheten i domstolarnas bevisvärdering.

På de dryga 30 år som gått sedan kammarrätten dömde i målet har det hänt en del som har stärkt kvaliteten och rättssäkerheten i domstolarnas bevisvärdering. Det är numera standard att domstolarna resonerar om värdet av de olika bevisen och invändningarna och på så sätt diskuterar sig fram till en slutsats. Det anses fel att inte över huvud taget beröra t.ex. frågan om ett vittne kan vara påverkat av ovidkommande omständigheter.

Kammarrättens bevisvärdering och min kritik mot den
Angående barnets berättelse är kammarrättens slutsats att det är ”klarlagt att [hon] varit utsatt för och/eller bevittnat mycket skrämmande upplevelser av sexuell eller aggressiv karaktär”. Men det är däremot inte klarlagt vilken händelse hon har bevittnat, säger domstolen.

Även om kammarrätten inte finner det klarlagt att det är just styckningen av Catrine da Costas kropp som barnet bevittnat, måste slutsatsen av kammarrättens resonemang bli att det är mycket som talar för just detta. Som Borgnäs säger har domstolen inte tagit med denna omständighet i sin sammanvägning av bevisningen. Men domstolen gjorde ändå en bedömning av vad den ansåg ”klarlagt”, en bedömning som kan ha haft viss betydelse.

Bedömningen grundar sig i allt väsentligt på tre sakkunnigas observationer av flickan. Enligt domen rör det sig om ”olika starka reaktioner och avvikande beteenden” hos henne. Berättelserna härom är, säger kammarrätten, väl förenliga med vad flickans mamma har berättat.

Den som läser domen kan inte avgöra om kammarrätten har tillräckligt stöd för sin bedömning eller inte. Domen saknar ett resonemang som gör en sådan kritisk granskning möjlig för en utomstående. Det skulle föranleda kritik i dag men var vanligt 1991.

Angående fotohandlarparet, det kanske starkaste beviset, är kammarrättens slutsatser dessa: ”Att de bilder som makarna såg föreställde kvarlevorna efter Catrine da Costa anser kammarrätten med hänsyn till Arne Schröders beskrivning ställt utom varje rimligt tvivel.” – ”Kammarrätten finner på grund av det anförda att vittnenas utsagor i denna del är så samstämmiga och säkra att ett misstag framstår som helt uteslutet. Det är därför styrkt att Thomas Allgén den 21 juni 1984 lämnade in och hämtade ut bilder som
visade Catrine da Costas styckade kropp och att han kände till vad som fanns på bilderna.”

Kammarrätten fastställer alltså, i praktiken helt och hållet på grundval av makarna Schröders och kundens vittnesmål, att Allgén är skyldig. Det gör man utan att det här eller någon annanstans i domen över huvud taget diskuteras t.ex.
– hur sannolikt det var att Allgén skulle avslöja bilderna så som man antog
– hur stor sannolikheten som utgångspunkt var för att Allgén ö.h.t. deltog i brottet
– vilken sannolikheten var för att Allgén begick brottet inför sin dotter
– hur sannolikt det var att Allgén skulle ha gömt kroppsdelarna så som skett
– vilken betydelse det hade att fotohandlaren först sa att mannen var fetlagd
– om läkarna hade tillräckligt med tid för att mörda da Costa och stycka kroppen
– hur sannolikt det var att de styckade kroppen så som påstods trots upptäcktsrisk
– om vittnena kunde vara påverkade av den omfattande publiciteten
– om vittnena kunde vara påverkade av en önskan att ha sett det de sa
– om vittnena kunde vara påverkade av en vilja att hjälpa till
– om vittnena kunde vara påverkade av den övertygelse många hade– om vart och ett av vittnena kunde vara påverkad av vad de andra båda sa
– om vittnena kände till i förväg hur Allgén såg ut
– vilken betydelse det hade att Allgén aldrig sa något som talade för hans skuld

Jag menar att detta är helt oacceptabelt. Det rörde sig om en så pass extrem bevisvärderingssituation att det inte kan räcka med tre samstämmiga vittnen från samma tillfälle för att i praktiken slå fast att någon har mördat eller i varje fall styckat en död kropp.

Angående damen med hunden drog kammarrätten följande slutsatser: ”Kammarrätten finner alltså genom Ingeborg Olssons vittnesmål klarlagt att Thomas Allgéns och Teet Härms bekantskap vidmakthållits så sent som pingsten 1984 och att Thomas Allgén befunnit sig i närheten av rättsläkarstationen under pingsten 1984. Av det nu anförda framgår att kammarrätten funnit det utrett att klagandena inte lämnat sanningsenliga uppgifter om sin bekantskap med varandra.”

Det kan inte räcka med tre samstämmiga vittnen från samma tillfälle för att i praktiken slå fast att någon har mördat eller i varje fall styckat en död kropp.

Kammarrätten ansåg alltså att kvinnans vittnesmål var fullt bevis för att läkarna hade ljugit om sin bekantskap och att de befunnit sig på platsen vid den aktuella tiden. Det gjorde man fastän hon hörde av sig först flera år efter händelsen, år under vilka det hade varit en omfattande publicitet kring mordet, och utan att hon först kunde säga när händelsen hade ägt rum. Det är inte acceptabelt att dra så långtgående slutsatser av ett vittnesmål och bl.a. inte pröva risken för att vittnet låtit sig påverkas att ”förbättra” sin
berättelse under tryck från opinionen. Att på det sätt som kammarrätten gjorde se detta som ett hundraprocentigt bevis för att läkarna ljugit är orimligt.

Angående det kvinnliga polisvittnet fann kammarrätten identifieringen av de båda personerna och därmed bekantskapen mellan Teet Härm och Catrine da Costa ”säkerställd” genom detta vittne. Denna bedömning – ”säkerställd” = bevisad – gjorde man trots att uppgifterna från vittnet kom först fyra år i efterhand och utan att man ö.h.t. berörde frågan om hennes tillförlitlighet, särskilt om hon kunde ha hittat på uppgifterna för att ”hjälpa till i utredningen” eller misstagit sig. Och man gjorde det trots att hon kände till utredningen väl sedan tidigare.

Att säga att identifieringen och bekantskapen är ”säkerställd” genom vittnesmålet är absolut inte godtagbart. Man måste så gott som alltid lämna något utrymme för misstag eller påverkan när det gäller vittnen.

Man måste så gott som alltid lämna något utrymme för misstag eller påverkan när det gäller vittnen.

När det gällde dagboksvittnet fann kammarrätten inte anledning att ifrågasätta dagbokens autenticitet. Det framstår som en helt orimlig bedömning mot bakgrund av att kvinnan hade hört av sig flera år tidigare, direkt efter att Catrine da Costas kropp hade hittats, och då tipsat polisen om en sexköpare som hade kört runt med Catrine och utan att hon då sa något om läkarna eller dagboken.

Kammarrätten skrev så här i frågan om betydelsen av vad Jovan Rajs och en kollega hade uttalat om att den som hade gjort styckningen var professionell: ”Genom det som Jovan Rajs och Anders Wykman upplyst finner kammarrätten det klarlagt att gärningsmannen/-männen besitter ingående kunskaper i åtminstone anatomi samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi. Att Teet Härm och Thomas Allgén
tillsammans hade sådana kunskaper är helt klart.”

Tidigare i domen redovisar kammarrätten vad det s.k. rättsliga rådet sagt i frågan: ”Rättsliga rådet har i yttrandet till JO sammanfattningsvis anfört att vid genomgång av obduktionsprotokollet, fotografierna och de bevarade skelettdelarna av Catrine da Costas kropp inget har framkommit som visar att ingreppen måste ha gjorts av en person med kunskaper inom kirurgi, ortopedi, anatomi eller obduktionsteknik. Med
beaktande av tillgängliga litteraturuppgifter och rättsliga rådets medicinska ledamöters personliga erfarenheter vidhåller rättsliga rådet, att rådet inte kan instämma i Jovan Rajs – och ännu mindre i Anders Wykmans – yttrande angående kunskaperna eller färdigheterna hos den eller dem som styckat Catrine da Costas kropp.”

I en bedömning av skuld bör domstolen normalt, vid tvekan, välja den bedömning som är förmånligast för den anklagade.

Mot bakgrund av rättsliga rådets yttrande framstår kammarrättens bedömning som orimlig. I en bedömning av skuld bör domstolen normalt, vid tvekan, välja den bedömning som är förmånligast för den anklagade, inte den strängaste. Vilken kunskap hade kammarrätten för att gå emot rättsliga rådet?

Här lägger jag till en sjunde bevisomständighet, nämligen den kanske viktigaste till stöd för att läkarna var oskyldiga, tidsaspekten inkl. upptäcktsrisken. Om läkarna var skyldiga måste mordet och styckningen ha skett under en ganska kort stund på annandagens förmiddag. Enligt vittnen gav sig Thomas Allgén av hemifrån med dottern på morgonen efter frukosten, medan Teet Härm var hemma igen strax efter lunchtid samma dag.

Två vittnen träffade Härm på rättsläkarstationen någon gång mellan kl. 11.30 och 13.30, ett tredje vittne någon gång mellan kl. 08.30 och 09.30. Läkarna bör därför ha haft högst ca två timmar på sig att träffa Catrine da Costa, mörda henne (rimligen efter ett visst föregående händelseförlopp) och stycka hennes kropp i närvaro av Allgéns dotter innan denne lämnade rättsläkarstationen med flickan. Någon måste också ha städat upp efter styckningen. Inte minst med hänsyn till att personer fanns på rättsläkarstationen både före det dåd som skulle ha förekommit och efter, hade de också upptäcktsrisken att ta hänsyn till.

Någon måste också ha städat upp efter styckningen.

Kammarrätten säger om detta: ”Omvänt gäller att bevisning som går ut på att de på annandagen inte varit eller endast kortare tid varit på rättsläkarstationen inte befriar klagandena från den misstanke som socialstyrelsen riktar mot dem. I detta hänseende har åberopats förhör med Irene Härm, Ingrid Lundgren, Ingeborg Olsson, Bengt Werner, Jovan Rajs och Dina Rajs. Mot bakgrund av denna slutsats finner
kammarrätten inte skäl att nu pröva dessa utsagor.”

Detta är enligt min uppfattning oansvarigt och orimligt. Det minsta man kunde ha begärt av kammarrätten är att den hade redovisat ett tänkbart scenario för brottet, räknat på tiden och bedömt rimligheten. Man hade också bort diskutera betydelsen av riskerna för att det kunde dyka upp människor på rättsläkarstationen medan styckningen pågick. Frågan var ju om det fanns något rimligt tvivel om läkarnas skuld.

Sannolikheten för läkarnas skuld
Det finns ett sätt att matematiskt beräkna sannolikheten för skuld. Det sker genom en formel som kallas Bayes sats. Den används inte av domstolarna, dels för att den är krånglig och svår att förstå, dels för att den som räknar måste bedöma värdet av de olika bevisen innan de förs in i beräkningen och dels slutligen för att beviskravet i brottmål enligt praxis är ”bortom rimligt tvivel”, vilket tolkas så att domaren – en person – ska bedöma vad som är ”rimligt” och vad som är ”ett rimligt tvivel”.

Det finns ett sätt att matematiskt beräkna sannolikheten för skuld. Det sker genom en formel som kallas Bayes sats.

Åtminstone i tveksamma fall är det dock bra att för rättssäkerhetens skull kontrollera sin bevisvärdering mot formeln. Det beror på att vissa bevis allmänt sett är lätta att övervärdera, att man kan tendera att bortse från den s.k. ursprungssannolikheten (hur sannolikt är det som utgångspunkt att personen är skyldig, dvs. om man bortser från all bevisning) och att man tenderar att underskatta sannolikheten för att ett bevis föreligger trots att personen är oskyldig (s.k. ”falskt positiva” utfall).

Utan att nu gå in på hur beräkningen görs vill jag nämna att jag har räknat på sannolikheten för läkarnas skuld. Jag anser mig ha varit relativt ”generös” mot den som hävdar skuld när jag har matat in de olika värdena i formeln. Och jag har då kommit fram till att sannolikheten för att läkarna är skyldiga enligt min beräkning är ca 1,2 %. Man brukar lite slarvigt och förenklat säga att det fordras ungefär 98 % sannolikhet för att anse att skulden är ”ställd utom rimligt tvivel”.

Var det ett justitiemord?
Det är inte någon tvekan om att Lars Borgnäs har rätt i att framställningen i dokumentären på flera viktiga punkter är vinklad och ibland felaktig. Det är inte heller någon tvekan om det som är Linnéa Brunos och Catrin Lundströms huvudinvändning: det strukturella problemet med mäns våld mot kvinnor är helt borta i dokumentären.

Dessa invändningar saknar dock betydelse för det som rimligen måste vara huvudfrågan när det gäller efterspelet till mordet på Catrine da Costa: Utsattes läkarna för ett justitiemord eller inte? Enligt min uppfattning var kammarrättens bevisvärdering helt oacceptabel. Jag tyckte redan när jag läste domen första gången att den var alldeles för ensidig och sträng. I ljuset av vad jag därefter har lärt mig om bevisvärdering, och efter en förnyad genomgång av domen, måste jag nu förstärka min kritik. Det var helt orimligt att ta ifrån läkarna deras legitimationer på grundval av den bevisning som fanns och den bevisvärdering som gjordes.

Jag vågar än i dag inte säga något alldeles bestämt i skuldfrågan. Det fanns ju trots allt en del som talade för läkarnas skuld. Med den tveksamhet som trots allt kvarstår tycker jag det rätta är att säga att det sannolikt var ett justitiemord.

Jag vågar än i dag inte säga något alldeles bestämt i skuldfrågan. Det fanns ju trots allt en del som talade för läkarnas skuld. Men om det samlade bevisvärdet är så lågt som det faktiskt är, då finns det knappast anledning att tro något annat än att de är oskyldiga.

Var det då ett justitiemord att slå fast att läkarna var skyldiga? Jag tycker att man ska reservera det begreppet för fall där någon döms oskyldig. Med den tveksamhet som trots allt kvarstår tycker jag det rätta är att säga att det sannolikt var ett justitiemord, och i så fall ett oförlåtligt sådant. Myndigheter och domstolar höll inte måttet. Jag håller med Linnéa Bruno och Catrin Lundström om att kritiken inte kan riktas mot den feministiska aktivismen. Myndigheterna och domstolarna måste stå pall, även när
det blåser hårt.

Men till sist ändå: Är det inte orimligt att tänka sig att de tre vittnena i fotohandeln skulle ha misstagit sig när de var så säkra som de var på att det var Allgén som hade varit där? Är inte kammarrättens slutsats rimlig trots allt? Finns det verkligen anledning att räkna med att vittnena t.ex. låtit sig påverkas av stämningarna i samhället på ett sådant sätt att de sa sig vara mycket säkrare än de faktiskt var?

För min del anser jag att man absolut måste räkna med att människor kan låta sig påverkas starkt av stämningarna i samhället o.d. De kan mycket väl säga saker som inte stämmer. Och ibland drar de med sig domstolarna. Man behöver bara tänka på det sena 1600-talets häxprocesser för att förstå vad som kan ske.