USA:s strategi är centralt för att förstå Assads fall och al-Jolanis blixtsnabba förvandling från efterlyst jihadist till en kostymklädd statsman. Redan under George W Bush pekades shiaextremismen ut som det stora hotet mot USA. Sunniextremister har utnyttjats för att slå mot ”shiaextremismen”, skriver Patrik Paulov.

Regimskiftet i Syrien har skakat om hela Mellanöstern. Den 8 december, samma dag som Bashar al-Assad flydde till Ryssland, anlände Hayat Tahrir al-Shams grundare Abu Mohammad al-Jolani till huvudstaden Damaskus. Under ankomstdagen talade al-Jolani, eller Ahmed al-Sharaa som han numera vill kallas, inför sina anhängare i den historiska Umayyadmoskén. Syriens nye starke man har därefter ägnat mycket tid åt att möta media och högt uppsatta representanter för vänligt sinnade stater.

al-Jolanis blixtsnabba förvandling torde vara unik. Från att vara efterlyst jihadist till att bli en kostymklädd statsman.

Det är inte bara maktskiftet som framstår som historiskt. Även al-Jolanis blixtsnabba förvandling torde vara unik. Han har på några dagar gått från att vara efterlyst jihadist med rötter i terrororganisationerna Islamiska staten och al-Qaida till att bli en kostymklädd statsman som stora delar av omvärlden omfamnar och vill etablera relationer med.

Men det finns en logik i skeendet. Att en tidigare ledare inom Usama bin Ladins terrornätverk kan bjuda in besökare till presidentpalatset i Damaskus är åtminstone delvis en följd av den utrikespolitiska kursändring som skedde när George W Bush var USA:s president.

Det syriska folkets missnöje hade nått en nivå där få önskade ta strid för det rådande systemet.

Den utländska inblandningen är naturligtvis inte hela förklaringen till att Baathpartiets sextioåriga styre plötsligt bröt samman. Det är uppenbart att det syriska folkets missnöje över förtryck, fattigdom, korruption och avsaknaden av möjligheter till en bättre framtid nått en nivå där få önskade bevara och ta strid för det rådande systemet. Vilket fick till följd att miljontals människor jublade över regimskiftet – oavsett de nya makthavarnas mörka förflutna och oklara framtidsplaner.

Likväl är det storpolitiska spelet högt ovanför syriernas huvuden centralt för att förstå det krig som präglat Syrien sedan 2011.

Låt oss gå arton år tillbaka i tiden, till januari 2007. Det var en turbulent tid i Mellanöstern och för stormakten USA. Med al-Qaidas terrorattacker 11 september 2001 som förevändning hade USA angripit först Afghanistan och sedan Irak.

Regimskiftet i Irak och den efterföljande ockupationen hade fått efterverkningar som bekymrade den dåvarande Bushadministrationen. USA:s lån gvariga motståndare i regionen, det shiamuslimska styret i Iran, hade i och med störtandet av Saddam Hussein kraftigt stärkt sin position i Irak och hela regionen tack vare banden till den shiamuslimska folkmajoriteten i Irak.

Ytterligare ett orosmoln för USA var det växande stödet för den med Iran allierade libanesiska organisationen Hizbollah. Efter att Hizbollahs väpnade gren tillfångatagit två israeliska soldater i juli 2006 svarade Israel med ett 34 dagar långt bombkrig. Målet att knäcka Hizbollah misslyckades. Effekten av kriget blev snarare att den shiamuslimska organisationens popularitet ökade i hela Mellanöstern, även bland sunnimuslimer.

Dessa faktorer bidrog till USA:s kommande skifte i Mellanösternpolitiken.

George W Bushs State of the Union-tal den 23 januari 2007 präglades av stämningen efter 11 september. En passage i talet gav dock en föraning om en ny utrikespolitisk linje. Efter att ha talat om sunniextremistiska terrorister som al-Qaida, som vill döda och terrorisera amerikaner, inflikade Bush att det finns andra som är precis lika farliga och mordiska, även om de inte kraschat in i tvillingtornen i New York.

”…vi står inför en eskalerande fara från shiaextremister som är precis lika fientliga mot Amerika, och som också är fast beslutna att ta kontroll över Mellanöstern. Många är kända för att följa regimen i Iran, som finansierar och beväpnar terrorister som Hizbollah”, förklarade USA:s president.¹

Sex veckor efter Bushs tal publicerades en artikel i The New Yorker med rubriken The Redirection, kursändringen. Den fick stor uppmärksamhet och byggde på intervjuer med personer inom de amerikanska, saudiska och libanesiska makteliterna. Artikelförfattaren Seymour Hersh var på den tiden en brett respekterad och publicerad journalist.²

Kursändringen innebar att det inte längre var al-Qaida utan ”shiaextremismen” som ansågs vara det stora hotet mot USA.

Kursändringen innebar att det inte längre var al-Qaida utan ”shiaextremismen” i form av Iran, libanesiska Hizbollah, irakiska Sadrrörelsen och Syrien under president Bashar al-Assad som ansågs vara det stora hotet mot USA. ”Shiaextremismen” utgjordes alltså av de krafter som, med undantag av Sadrrörelsen, senare benämnt sig som motståndsaxeln och som bland annat stått enade i försvaret av det palestinska folket mot ockupationsmakten Israel.

Hersh påminde om att Bushs utrikesminister Condoleezza Rice tidigare hade gett uttryck för liknande tankar. Inför Senatens kommitté för utrikesrelationer menade Rice att de sunnitiska staterna, som Saudiarabien, tillhörde de reformvänliga, moderata krafterna i Mellanöstern medan Iran, Syrien och Hizbollah tillhörde de extremister som valt destabiliseringens väg.

Artikelns centrala slutsats är att Bushadministrationen, i sin iver att bekämpa ”shiaextremismen” och dess starka makt, Iran, indirekt hade börjat stödja samma typ av grupper som USA tidigare hade bekämpat. Det handlade, skriver Hersh, om ”sunniextremistiska grupper som omfattar en militant syn på Islam, är fientliga till Amerika och sympatiserar med al-Qaida.”

Om det är några som avskyr ”shiaextremism” och shiamuslimer i allmänhet, så är det de som bekänner sig till extrema riktningar inom sunniislam, som salafism eller wahhabism.

Vali Nasr från tankesmedjan Council of Foreign Relations förklarade att Saudiarabien ihärdigt argumenterat för kursändringen.

”Det verkar ha varit en debatt inom regeringen om vad som är den största faran – Iran eller radikala sunniter. Saudierna och vissa inom administrationen har argumenterat för att det största hotet är Iran och att de radikala sunniterna är mindre fiender. Det är en seger för den saudiska linjen”, förklarade Nasr för Hersh.

En rådgivare inom Bushadministrationen menade att saudierna hade försäkrat USA om att de skulle hålla ett vakande öga på de religiösa fundamentalisterna

En rådgivare inom Bushadministrationen framhöll för Hersh att saudierna hade försäkrat USA om att de skulle hålla ett vakande öga på de religiösa fundamentalisterna:

”Deras budskap till oss var att ’vi har skapat den här rörelsen och vi kan kontrollera den’. Det är ju inte så att vi inte vill att salafisterna ska kasta bomber. Det handlar om vilka de kastar bomberna på – som Hizbollah, Muqtada al-Sadr, Iran, och på syrierna, om de fortsätter att arbeta med Hizbollah och Iran.”

När det gällde Syrien fanns det enligt Hersh källor en samsyn mellan USA, Saudiarabien och Israel. Saudiarabien skulle stå för pengar och logistiskt stöd i syfte att försvaga Bashar al-Assads regering. En tidigare CIA-officer berättade att Saudiarabien och USA redan hade satt igång det planerade stödet till syrisk opposition som inkluderade det islamistiska Muslimska brödraskapet.

Uppgifterna om destabiliseringen av Syrien var vid den här tiden omskrivna också av andra medier. Efter att ha kommit över ett hemligstämplat dokument rapporterade Time Magazine i december 2006 att Bushadministrationen i tysthet stött oppositionella individer och partier i Syrien i syfte att ”underminera president Bashar al-Assads regim”.³

Fyra år efter att USA och dess allierade började utnyttja sunniextremister för att slå mot ”shiaextremismen” bröt den arabiska våren bröt ut. I mars 2011 gick även syrier ut i protester. På gatorna fanns många fredliga demonstranter men där fanns också krafter som redan våren 2011 tog till vapen. Det dröjde dock till 2012 innan stora medier i väst rapporterade att det väpnade upproret understöddes utifrån och att stödet delvis hamnade hos al-Qaida och likasinnade extremister.

CIA fanns på plats i södra Turkiet för att hjälpa till med vapenleveranserna till syriska väpnade grupper som finansierades av Saudiarabien, Qatar och Turkiet

I juni 2012 avslöjade New York Times att CIA fanns på plats i södra Turkiet för att hjälpa till med vapenleveranserna till syriska väpnade grupper. Finansieringen kom från Saudiarabien, Qatar och Turkiet.⁴

I december samma år rapporterade brittiska The Guardian att Frankrike fört stora pengasummor över den turkiska gränsen till Syrien: ”En del av de franska pengarna har hamnat hos islamistiska grupper…dessa har i allt högre grad vänt sig till al-Qaidaallierade jihadistgrupper…för att få hjälp.”⁵

Några månader tidigare hade samma tidnings Ghaith Abdul-Ahad skrivit en serie inifrån Syrien och vittnat om al-Qaidas stärkta position och närvaron av utländska krigare från Mellanöstern och Centralasien.

New York Times Ben Hubbard var efter en rundresa i norra Syrien än mer tydlig om islamismens roll i upproret mot Syriens regering. I april 2013 konstaterade han att ”inte någonstans i det rebellkontrollerade Syrien finns det en sekulär väpnad styrka att tala om”.⁶

En av få makthavare som erkände ovan nämnda utveckling var USA:s dåvarande vicepresident Joe Biden. Den 2 oktober 2014 gjorde Biden ett framträdande på Harvard University. När en student i frågestunden tog upp USA:s agerande i Syrien gav den pratglada Biden ett svar som skulle spridas över världen.

”Vårt största problem i Syrien utgjordes av våra allierade i regionen”, förklarade Biden och namngav Turkiet, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

”De var så inställda på att störta Assad och få till stånd ett sunni-shiakrig via ombud att de öste in hundratals miljoner dollar och tiotusentals ton vapen till vem som helst som kämpade mot Assad. Och de gjorde det trots att de människor som mottog leveranserna var al-Nusra och al-Qaida och de extremistiska elementen av jihadister från andra delar av världen. Ni tror jag överdriver, men ta en titt. Vart tog leveranserna vägen?”⁷

Inflödet av vapen var massivt. I maj 2016 presenterade Organised Crime and Corruption Reporting Project och Balkan Investigative Reporting Network en rapport om vapenexporten sedan 2012 från östeuropeiska länder till Saudiarabien, Turkiet, Jordanien och Förenade Arabemiraten. Värdet på motsvarade 1,2 miljarder euro. Merparten av vapnen hade Syrien som destination.

Inflödet av utländska stridande var massivt. I juni 2014 uppgick antalet utländska krigare i Syrien till 12 000 personer från 81 länder.

Även inflödet av utländska stridande var massivt. I juni 2014, det vill säga innan terrornätverket Islamiska Staten började locka jihadister i massomfattning till Irak och Syrien, rapporterade New York-baserade Soufan Group att antalet utländska krigare i Syrien uppgick till 12 000 personer från 81 länder.⁸

En del av vapnen och de utländska krigarna återfanns i en organisation som Biden nämnde ovan och som spelade en allt mer framträdande roll i Syrien, nämligen Jabhat al-Nusra, Organisationen hade grundats i Syrien 2011 av ingen mindre än al-Jolani på uppdrag av Islamiska staten i Irak. Jabhat al-Nusra genomförde flera spektakulära attacker med självmordsbombare i Damaskus tätbefolkade område som skördade många civila offer. Jolani bröt med IS 2013 men behöll enligt egen utsago banden till al-Qaida fram till 2016.

Ett skäl till att Syrien inte föll var att syrier föredrog det sekulära styret framför den spretiga, utlandsstödda väpnade oppositionen med Jabhat al-Nusra och andra extrema grupper.

Trots den massiva utländska inblandningen föll aldrig Syriens styre. Ett skäl till det var att många syrier föredrog det sekulära styret under Bashar al-Assad framför den spretiga, utlandsstödda väpnade oppositionen i form av Jabhat al-Nusra och andra mer eller mindre extrema grupper.

Ett annat skäl var att även den syriska armén fick hjälp utifrån. Hizbollah och Iran bidrog med stridande. När terrornätverket Islamiska staten (IS) erövrade allt större delar av östra Syrien samtidigt som Jolanis Jabhat al-Nusra och andra grupper växte sig starkare i de västra och centrala delarna beslutade Ryssland i september 2015 att stödja den syriska armén militärt.

Med hjälp av sina allierade återtog den syriska armén område efter område. Med undantag av nordöstra Syrien – kontrollerat av kurdiska styrkor uppbackade av USA – var sommaren 2018 endast ett större, sammanhängande område i väpnade gruppers kontroll, Idlibprovinsen i nordväst.

Idlibprovinsen med gräns mot Turkiet hade tagits över av bland andra Jolanis Jabhat al-Nusra redan 2015. al-Nusra var den starkaste av grupperna i området och skulle under det nya namnet Hayat Tahrir al-Sham (HTS) bli den kraft som andra syriska och utländska jihadistgrupper tvingades underordna sig. Under de första åren praktiserades ett hårdfört styre i Idlib med sharialagar, religiös polis, förföljelse av minoriteter och träningsläger för barnsoldater. Här fanns också en betydande närvaro av utländska jihadister.⁹

Den syriska armén inledde hösten 2018 en offensiv för att även återta Idlib, men den stoppades genom ett avtal mellan Turkiets Erdogan och Rysslands Putin. Med facit på hand vet vi att det var ett avtal som kom att få stor betydelse för framtiden.

Vid en ytlig betraktelse framstod det vid den här tiden som om kriget var över, trots att Idlib var under HTS kontroll. President Bashar al-Assad hade vunnit. Det väpnade upproret, oppositionen, hade förlorat. Men lugnet var bedrägligt. Den förlorande sidan och deras utländska uppbackade hade inte gett upp. Arbetet för ett regimskifte i Damaskus fortsatte med full intensitet, om än med andra medel än det öppna kriget.

2018 befann sig Syrien i en katastrofal situation efter sju år av förödande krig. Merparten av Syriens olje- och gasfält kontrollerades av de kurdiska grupperna med stöd av USA, vilket resulterade i akut bränslebrist i de regeringskontrollerade delarna. Samtidigt låg fabriker, bostäder, sjukhus och annan samhällsservice i ruiner. Levnadsförhållandena hade försämrats dramatiskt.

Läget förvärrades av sanktioner mot Syrien. Syfte var att bryta stödet för Assadregimen genom att förhindra normaliseringen av ekonomin och finansieringen av återuppbyggnaden

Läget förvärrades av USA:s och EU:s ihållande sanktioner mot Syrien. I ett meddelande till sjöfartsnäringen den 20 november 2018 talade USA:s finansdepartement öppet om ”bryta stödet för Assadregimen genom att förhindra normaliseringen av ekonomiska och diplomatiska relationer och finansieringen av återuppbyggnaden. USA har förbundit sig att isolera Assadregimen och dess understödjare från det globala finans- och handelssystemet.”¹⁰

Trumpadministrationen beslutade året därpå att kraftigt skärpa åtgärderna genom den så kallade Caesarlagen. I juni 2020, innan Caesarlagen trätt i kraft talade FN-sändebudet Geir O Pedersen inför FN:s säkerhetsråd om en ny nivå av larmrapporter om den pågående ekonomiska kollapsen i Syrien. Om matpriser som sköt i höjden och brist på mediciner. Om panik som spred sig bland delar av befolkningen och risk för svält.¹¹

2024 var det inte mycket kvar av den syriska stat och samhällsservice. 90% av befolkningen lever i fattigdom.

När 2024 gick mot sitt slut var det inte mycket kvar av den syriska stat och den samhällsservice som tidigare funnits. 90 procent av befolkningen levde i fattigdom.¹² Korruptionen har beskrivits som värre än någonsin, då lågavlönade statsanställda behövde extrainkomster för att överleva. Armén bestod av soldater som inte kunde klara sig på sina minimala inkomster.

Parallellt med den syriska statens sönderfall pågick i Idlibprovinsen ett långsiktigt arbete med att skapa en alternativ statsmakt och en enhetlig militär styrka. Provinsen geografiska läge med gräns mot Turkiet gjorde området idealiskt som bas för Jolani och HTS. Allt som behövdes – varor, byggmaterial, olja, vapen – kunde föras in från Turkiet utan insyn från omvärlden.

När HTS som den starkaste oppositionskraften i Syrien inledde offensiven mot miljonstaden Aleppo mötte de inget motstånd. Staden lämnades över. I stort sett hände samma sak hände när de gick söderut mot Hama och Homs och slutligen Damaskus.

Regimskiftet var därmed ett faktum – i linje med de planer som Bushadministrationen sjösatte för arton år sedan i samarbete med Saudiarabien, Turkiet och Israel.

Genom beväpning och stöd till sunniextremister har den ”shiaextremistiska” och propalestinska motståndsaxeln slagits i spillror. Med al-Jolani (al-Sharaa) som interimspresident har Syrien övergett alliansen med Iran för Turkiet och de länder som de senaste veckorna skickat höga företrädare till Damaskus.

Den stat som gynnas mest av maktskiftet i Syrien är Israel.

Den stat som troligen gynnas mest av maktskiftet i Syrien är Israel. Försörjningslinjerna av vapen från Iran genom Syrien till Hizbollah är brutna och den redan kraftigt försvagade organisationen har små möjligheter att återupprätta sin tidigare styrka. Dessutom har det israeliska flygvapnet, utan större protester från vare sig omvärlden eller den nya ledningen i Damaskus, slagit ut betydande delar av Syriens försvarsförmåga. Militära anläggningar, luftvärn, flygplatser och fartyg har förstörts i massiva bombräder, och israeliska trupper ockuperar syrisk mark i anslutning till de ockuperade Golanhöjderna.

Därmed har Israel fått ett kraftigt ökat manöverutrymme i närområdet både på marken och i luften, och detta gäller oavsett om det blir HTS eller någon annan kraft som i slutändan tar kontroll över Syrien.

Vad väntar i Syrien?

Det storpolitiska spelet, som är denna artikels huvudsakliga fokus, är som bekant inte allt. Utvecklingen kan ta olika vägar beroende på vad som händer på marken. Det finns gott om frågetecken.

Även om många men troligen inte alla väpnade grupper av betydelse för stunden accepterar HTS och al-Jolanis överhöghet, återstår frågan med vad som händer i nordöstra Syrien. Hårda strider pågår mellan kurdledda SDF-styrkor och Turkietstödda väpnade grupper. Turkiets Erdogan lär inte backa från sin plan om att krossa det kurdiska självstyret.

Den folkliga opinionen i Syrien kan också bli en utmaning för den nya ledningen i Damaskus. Det finns hos många syrier – både oppositionella och de som tidigare stod bakom regeringen – ett starkt motstånd mot att förvandla Syrien från en sekulär till en islamistisk stat liksom det finns en stark önskan om att Baathpartistyret ska ersättas av demokrati istället för ett nytt auktoritärt system.

Frågan är också hur det kommer att gå med HTS och andra väpnade gruppers förvandling från terrorstämplade jihadister till moderata islamister. Några dagar efter att HTS gått in i Damaskus rapporterades att det i frontlinjen funnits ett femtiotal franska jihadister. Bland dem en man som utfört flera terrorattentat i Frankrike.¹³

Det är knappast en alltför vild gissning att dessa fransmän, precis som andra betydligt större grupper av utländska och inhemska jihadister inom och utanför HTS, kommer att känna ett visst motstånd i att gå från att vara ”bombkastande salafister” till att bli toleranta, mångfaldsivrande demokratibyggare.