När MeToo-uppropet #utanSkyddsnät startade i november 2017 skrevs historia. Idag har uppropet blivit en organisation för kvinnor, flickor och transpersoner med erfarenhet av droger, prostitution, kriminalitet, hemlöshet och psykisk ohälsa. Lotta Lindqvist har träffat dem för att prata läkande och politik.

Plats för intervju: Huldas hus, Göteborg. Drack/åt: Kaffe och banan- eller kladdkaka (alla).

Det har blivit 2024 och en decembertorsdag kliver jag in i matsalen på Huldas Hus i Göteborg. Det är stimmigt och de flesta bord är fulla. Huldas är en mötesplats för kvinnor i hemlöshet. Här kan man äta för en symbolisk peng, tvätta, duscha, vila, värma sig och umgås. En gång i tiden jobbade jag här. #utanSkyddsnäts ordförande Anne Ryen bjuder mig till bords med två andra kvinnor som också är medlemmar i föreningen. Jag ska vara med på dagens träff med konstgruppen, en del av #utanSkyddsnäts verksamhet byggd på tanken om att läka tillsammans.

En kvinna kommer in och parkerar ett gäng väskor vid vårt bord. Hon har telefonen mot örat och svär ljudligt över Tele2 som kanske, eller kanske inte finns på andra änden av linjen. Hon hälsar och berättar i rasande tempo något om sitt telefonabonnemang som jag inte förstår det minsta av, lämnar telefonen på bordet mellan mig och Anne och går. Nu telefonköar vi till Tele2. Vi kommer inte fram vi heller. När jag senare frågar Britt-Marie, som jag vid det laget vet att hon heter, hur det gick svarar hon uppgivet att ”de kan dra åt helvete.”

Frågan om digitalt utanförskap för hemlösa och svårigheterna att få tillgång till samhällsliv och – service på grund utav det är en av frågorna som #utanSkyddsnät driver politiskt. Föreningen arbetar med att göra politik av medlemmarnas verklighet, som de alla delar i stödverksamheten.

Föreningen arbetar med att göra politik av medlemmarnas verklighet, som de alla delar i stödverksamheten.

När kvinnorörelsen vaknade i Sverige i början på 70-talet arbetade man precis så. Man drev politiska frågor för att förändra samhället samtidigt som man arbetade med praktisk kvinnosolidaritet. Det klassiska exemplet är kvinnojoursrörelsen som idag rör sig allt längre bort från dåtidens principer om kvinna-till-kvinna och in i avpolitiserad professionalisering; idag har man anställd personal, tillståndsplikt och journalföring. Samtidigt växer organisationer som #utanSkyddsnät fram, organiserade efter klassisk kvinnokampsmodell men av och för en grupp som aldrig tidigare organiserat sig i Sverige. Detta är ”det personliga är politiskt” a la 2024 och jag vill prata politik med de som vet mest om verkligheten, och skapande med de som gör det för att orka med den.

Kvinnor har droppat in den ena efter den andra och det är dags att gå ner i ateljen. Det är ett stort rum med långa bord i mitten, från golv till tak finns massor av material, färg och halvfärdiga alster. I vanliga fall håller en handledare i träffarna, men idag är det främsta syftet är att välja ut verk till en utställning. Tavlor radas upp på borden. ”Nu ska vi välja glada grejer, folk vill se ljus och lite glädje” säger någon. Snabbt kontrar Anne: ”Nja, det får vi la se. De kanske får se våra nattsvarta liv i stället”, säger hon muntert och skrattet sprider sig i rummet.

En ung tjej i skinnjacka, Ida, plockar fram en påbörjad tavla och andra prylar på bordet. Jag passar på att fråga henne:

Varför kommer du hit?

För att känna gemenskap, svarar hon snabbt. Också målar vi. För mig betyder det jättemycket. De här kvinnorna har varit i samma situation som jag. Jag har varit hemlös. Väldigt länge. Nu är jag inte det. Nu har jag fått lägenhet men jag tycker om den här målgruppen.

Var du intresserad av konst innan?

Nej. Jag är inte intresserad av konst, inte så, men det är kul. Vi brukar ju ha nån som säger vad vi ska göra och det är nice tycker jag. En gång skulle vi måla att vi inte har något skyddsnät. Som här, att något gick sönder liksom, Ida visar en målning där trasigt hönsnät häftats över duken. Man kan tolka det själv, säger hon.

Under kvällen pratar jag med flera kvinnor som alla säger som Ida. Det är inte skapandet i sig utan att vara i ett sammanhang där man känner sig bekväm och att få en chans att uttrycka sånt som inte riktigt går att få ur sig på något annat sätt som är grejen med konstgruppen. I informationsbladet om den står att den gett utlopp till berättelser ”…vi inte tidigare kunnat berätta om för någon eller knappt högt för oss själva.” Flera beskriver det som en sorts ”vila”.

Dorota har varit med i föreningen sen de startade i Göteborg för tre år sen:

– När jag kom till #utanskyddsnät så hade jag redan kommit väldigt långt, jag hade utbildat mig till socionom och alkohol- och drogterapeut. Men så blev jag sjuk. Jag fick massor av konsekvenssjukdomar som man får efter att ha levt med drogproblematik; smärttillstånd, fibromyalgi, alla möjliga saker för att hjärnan inte kan bearbeta det. Då sätter det sig i kroppen, så jag har inte kunnat arbeta men jag har varit väldigt aktiv i föreningen. När konstgruppen startade kände jag att nej, konst är inte min grej, jag kan inte!

Men är det någon som kan det då? Det är väl inte det som är grejen? 

Nej, vi hade en handledare, Maia. Hon fick mig att omvärdera vad konst är. Det kan vara vad som helst och man kan bara vara med. Den senaste medlemshelgen var det en tjej som hade med sig glitter och olika block så fick man göra sitt eget.

Det är helande. I alla fall beroende på vart man är i livet. Om man är här och hänger på Huldas, ett ställe för hemlösa liksom, så kanske man kan bara få koppla av lite.

Och alltså det är terapeutiskt, avslappnande. Hjärnan tänker inte på någonting utan man bara gör. Det är helande. I alla fall beroende på vart man är i livet. Om man är här och hänger på Huldas, ett ställe för hemlösa liksom, så kanske man kan bara få koppla av lite.

Det blir som att vila lite från livet? Och sitt eget huvud kanske?

Precis. Man får energi när man träffas för att sen gå ut och ta sig an det vardagliga, vad det nu än är. Alla i föreningen är ju på olika ställen.

Anne berättar att konstgruppen syftar till social upprättelse genom skapande och läkande kreativ verksamhet. Alla måste delta, man får inte bara sitta och titta på och man får inte heller komma hit bara för att prata om sina problem och ”använda de andra som psykologer”.

– Du vet, säger hon, de flesta kommer av och till. Och nu ska vi få ställa ut. Man får vara del av något. Första gången jag var med så var klockan plötsligt mycket och jag hade för första gången inte malt på: ”…hur ska jag göra med det, med det, vad ska jag göra, och min son dog och är jag bra farmor och duger jag att leva, klarar jag att leva…”, på två timmar hade jag inte hållit på så, fattar du?

Du fick en paus?

Yes. Och därför sa vi i ett tidigt skede detta med att delta och inte prata problem. Ni kanske minns en person som var här? frågar hon de andra och flera nickar. Hon mådde jättedåligt och berättade inte bara sitt lidande utan också en massa konspirationsteorier. Det kan vara verklighet, många av oss har varit kontrollerade av män, fått konton strypta eller vad det heter, allt sånt där, så det är ju inte att det inte kan vara sant. Men det är inte alls skönt att lyssna på! Det blir ingen vila utan en trigger! Så då sa vi att man får gärna prata och fråga hur någon mår men inte så där, det är inte därför vi är här.

När jag läser på om er och era frågor så tänker jag att ni har två fronter, det är mäns våld och sen är det myndigheter och samhället som ni ställer krav gentemot. Men här är ni i kommunens lokaler och det finns anställda i huset. Vad tänker ni om det?

Menar du om vi rättar oss i ledet? säger Anne och ser skarpt på mig. Ingen med en sån blick rättar sig i nåt led.

Jag tänkte att det kanske gör att kvinnor håller sig undan. Men att konstgruppen håller till på Huldas hus har varit en väg in i föreningen för fler. Annette som sitter på min högra sida poängterar att Huldas är en fri verksamhet utan krav på motprestationer. Hon har gått hit i många år, både under tillfrisknande och när hon var i aktivt missbruk. De som föreningen finns till för kommer till ställen som detta och att vara på Huldas blir som en del av den uppsökande verksamhet som #UtanSkyddsnät annars bedriver på anstalter, behandlingshem och akutboenden. Men visst har det varit kontroverser, från föreningens sida har man valt att ”ta på sig vuxenbyxorna” och ”böja på nacken” med en del saker. Här får man tillgång till material och lokaler som man annars inte hade haft råd med.

– Det är könsseparatistiskt också och det är viktigt för oss, säger Anne.

Får ni kritik för det? Att ni är könsseparatistiska?

Kvinnorna runt om i lokalen svarar med ett rungande ja. Är jorden rund och påven katolik?

Vart ifrån då?

I torgverksamheten när vi står på Järntorget till exempel. Om vi har något över när vi ska stänga kan vi ge lite kaffe till någon man i stället för att slänga, men det är ju för kvinnor som vi står där, säger Annette.

Varje lördag står Göteborgsgruppen på Järntorget och Stockholmsgruppen på Medborgarplatsen. De pratar med folk och delar ut kaffe och omsorgsväskor till kvinnor som behöver. Projekt omsorgsväskan startade under pandemin då rekommendationer om att stanna hemma, hålla socialt avstånd och vara noga med hygien omöjligen gick att följa för kvinnor i hemlöshet och prostitution. Väskan innehåller hygienartiklar och andra bra-att-ha-grejer. Under vinterhalvåret delar föreningen också ut varma kängor och vinterkläder.

Projekt omsorgsväskan startade under pandemin då rekommendationer om att stanna hemma, hålla socialt avstånd och vara noga med hygien omöjligen gick att följa för kvinnor i hemlöshet och prostitution.

– Det kommer mycket män som säger att det är sexistiskt och håller på ”men vi då?” Och det tjafsas om sexköpslagen såklart, berättar Anne.

Menar ni att det kommer män som känner ett sånt jävla självberättigande att de käbblar om sexköpslagen med er?

Sa inte du förut att du var feminist? frågar någon. Då borde du väl veta detta?

Jo, men det är ju ändå otroligt. Är ni feminister?

Nej, svarar någon. Jag är vanlig, säger Britt-Marie som sitter på min högersida. Jag tror på jämställdhet säger någon annan och en tredje beskriver sig som världsmedborgare men föreningen är feministisk.

Anne berättar att de samarbetar med sprututbytet i både Stockholm och Göteborg. Verksamheterna tar emot omsorgsväskor som de delar ut till kvinnor men föreningen får inte hänga upp sina affischer i deras lokaler för att de inte vänder sig till alla.

– Men jag kan förstå det, säger hon, de har sitt uppdrag och vi har vårt. Det brukar jag säga när vi och Göteborgs Stad inte drar jämt annars också:

Jag har mitt uppdrag och ni har ert!

Jag ser på dig hur gott det känns att säga!

Ja, men sen kan jag säga att även små grejer kan spela roll i och för sig. Vi kan få genrepsbiljetter till stadsteatern till exempel och många av oss har levt i helt kulturellt mörker. Sist såg vi Sara Stridsbergs Svindel, som fått jättestor uppmärksamhet. Sen såg vi den här ”Du är min nu” och det var precis sånt våld som vi också upplever även om vi är allergiska mot det här med ”våld i nära relation” och att det framställs som att alla kan få terapi och att allt blir bra.

Vi är allergiska mot det här med ”våld i nära relation” och att det framställs som att alla kan få terapi och att allt blir bra.

Det gillar inte jag heller!

Vi upplever ett helt annat våld. Och för oss finns det ingen terapi, säger Anne. Antingen är man för stabil eller för instabil.

Josefin som startade Göteborgsföreningen tillsammans med Anne kommer och sätter sig. Hon fyller i:

– När man har en viss drogfri tid, man kanske har fått lägenhet också, då är det jättesvårt att få hjälp. Att få en PTSD-utredning till exempel, det är bara nej på det. Jag får inte det och jag får inget boendestöd fastän jag har jättemycket ångest.

Det finns ingen långsiktighet?

Nej utan det är att ”nu är du drogfri, nu får du klara dig”. Vi har medlemmar där det är så här: ”Du får inte komma till Mikamottagningen för du är för instabil och påverkad och du har ingen adress och du har ingen möjlighet att tillgodogöra dig stödet”.

Så heter det ofta ja: ”Du är inte mottaglig”.

Och sen har vi mig då, säger Anne. Då är det: ” Varför skulle vi hjälpa dig? Du har varit drogfri arton år, du har inga betalningsanmärkningar, du har körkort, du är ordförande för en förening”. Sen att inte jag kan sova och har högt blodtryck, alltid måste sitta med ryggen fri och är livrädd för allting. Det är inte noga!

– Det är ju alltid så! fortsätter Anette till höger om mig. Först säger de att ”ja men du får sluta sälja sex innan du får hjälp här, och du får sluta knarka innan du får hjälp där”. Det är ju som att gå till läkaren med en bruten arm och så säger de gå hem och kom tillbaka när den är läkt! Sen kan du få gips!

Först säger de att ”ja men du får sluta sälja sex innan du får hjälp här, och du får sluta knarka innan du får hjälp där”. Det är ju som att gå till läkaren med en bruten arm och så säger de gå hem och kom tillbaka när den är läkt!

Man fattar liksom inte att det ena hänger ihop med det andra?

Nej precis. Det måste till en samlad vård. Men det finns inte, säger Anette.

Min upplevelse är att det mesta går åt fel håll och att det blir ännu svårare att få hjälp hela tiden. Tycker ni det också?

Ja så är det, säger Anne och det nickas unisont i lokalen.

För kvinnojourerna och för alla blir det mer och mer regler, när jag började jobba behövde vi inte ens skriva journaler och sånt, folk kunde vara anonyma hela vägen.

Ja det är sant. Ta avgiftningar till exempel, fortsätter Anne. Uppföljning i vården, eller socialtjänsten, det är helt omöjligt för oss! Lyckas du kvala in dig på en avgiftning så ska du klara dig i öppenvård i fyra månader när du kommer ut. Ett enda samtal i veckan får du. Det måste du klara innan du eventuellt ens kan utvärderas för att få behandling.

– Ja först igenom öppenvården och misslyckas! säger Anette. Och då kan man ju dö under den tiden!

– Det sparas pengar på det sättet, för man orkar ju inte ens att söka det, säger Anne.

– Nej precis! fortsätter Anette och tittar på mig. Fattar du eller? Man måste vara insatt i socialtjänstlagen och ha ett jäkla driv och liksom nästan vara frisk för att orka få det som du har rätt till. Då kan man ju lika gärna bara dö eller skita i det då!

Samtalet avbryts: Har ni hört att Nettan blivit mormor!? Det kramas och jublas lite innan vi fortsätter. Kvinnor kommer och går under hela eftermiddagen. Allt som allt träffar jag kanske femton stycken. De flesta verkar känna sig hemma och känna varandra. Hela tiden sitter en kvinna med sin hund under trappan. Hon deltar inte i gruppen utan är en av Huldas besökare. Stämningen säger på nåt sätt att vi befinner oss i hennes och allas vardagsrum.

Förr kunde olika organisationer som eran men också välgörenhetsorganisationer jobba med att ge folk det lilla extra. Men nu får många lägga all sin tid på att hjälpa folk att ha myndighetskontakter. Att orka med det rent psykiskt för att det är så krångliga processer.

Ja, säger Christina som sitter till vänster om mig lågt. Det är det första hon säger under hela samtalet.

Mår man liksom sämre av att ha med hjälpsystemet att göra?

Jamen det blir så mycket, säger Britt-Marie. Du ska fixa det och det och det och sen har du det där och det blir alldeles för mycket, säger hon och lägger huvudet i händerna. Det blir bara hokus-pokus för mig. Korsbrand här uppe, säger hon och pekar på tinningen. Eller korsbrand men…

Katastrof?

Ja, det blir katastrof och då lägger man sig ner och skiter i allt.

– Det som är riktigt tragiskt, säger Anne, det finns ju personligt ombud och kontaktpersoner och sånt. Men oavsett vem det är, vem du än tar med dig så blir du lite mindre dåligt bemött.

Oavsett vem det är, vem du än tar med dig så blir du lite mindre dåligt bemött.

Flera runt bordet håller med: Så är det verkligen!

– De kör över en, säger Christina ut i luften, först tyst så att bara jag som sitter nära hör. Sen högre en gång till.

Just nu jobbar föreningen nationellt med något som de kallar ”projekt medföljare”, att få någon med sig vid olika typer av vård- och myndighetsbesök. Det har gjorts en metodutveckling där man tittat på andra organisationer som jobbar med peer-support och det har gjorts intervjuer med medlemmar om vad man vill ha. Det ska vara någon som delar medlemmarnas bakgrund men som bearbetat sin egen historia, som passerar belastningsregistret och som har tid. Man önskar också att det ska vara samma person varje gång. Men Anne är skeptisk, risken är att man blir beroende av stödpersonen och inte växer för att kunna klara sig själv, säger hon. Det är många kriterier som ska uppfyllas om det ska bli som medlemmarna vill och frågan är hur man ska få ihop det.   

Just nu jobbar föreningen nationellt med något som de kallar ”projekt medföljare”, att få någon med sig vid olika typer av vård- och myndighetsbesök.

– Jamen, syftet är ju att det ska bli bättre för den som får någon med sig! säger Anette.

– Men ingenting förändras ju! kontrar Anne. Synen på oss är likadan: ”Jaha nu får vi passa oss lite, för skulle det vara något blir det lite mer trovärdigt när hon inte är ensam”. Alltså det är så vidrigt!

Så ni hjälps åt inom föreningen, men samtidigt är det inte helt enkelt det här om man ska ha någon med sig till exempel?

Vi vill erbjuda våra medlemmar det, men vill göra det på ett sätt som blir så tryggt som möjligt, säger Anne. Vi kanske får kolla på volontärer, även om kvinnorna sagt att de inte vill det. Men det kan vara en trygghet i att det inte är någon av oss. Alla de här tjejerna är jättesnälla och vill hjälpa varann. Men vårt sätt att hjälpa kan vara destruktivt och dåligt. Jag menar, ser jag någon som fryser: ”vill du sova hos mig?”, har någon panikångest ”vill du ha en tablett?”. Någon kanske sitter i skiten och ska visa rena prover för att behålla en bostad, och sen får man hjälp som är kärleksfull men… vi ska vara till för varandra på ett annat sätt.

Anne du säger något i er film om vad ni är för varann som jag har skrivit ner: ”De här kvinnorna som tycker om mig, som bär mig och som älskar mig när jag inte kan älska mig själv”.

Vi tittar på varandra och blir båda tårögda men torkar snabbt. Kanske i samförstånd. Det här inte varken organisationen eller tidpunkten för sentimentalt tjafs. Jag skärper till mig och fortsätter:

Det är ett otroligt fint citat. Kan man säga att det är samlande för vad er förening är för något?

Det är klart att det är, säger Britt-Marie och får medhåll runt om.

– Jag tycker att det finaste med föreningen är att vi behandlar alla lika. Dig och dig och dig, säger Anette och pekar runt i rummet. Du som kommer direkt från gatan eller du som bor på centralen.

Målet är att ge en röst åt dem som inte förut har hörts. Att själv få använda den rösten och stiga fram. Här är vi och det här kräver vi.

– Precis! Säger Anne. Vi möts där vi är och inte där vi önskar att vi skulle va. Vi håller inte på så ”kom med här nu så kan du bli lite drogfri”. Det är inte målet! Målet är att ge en röst åt dem som inte förut har hörts. Att själv få använda den rösten och stiga fram. Här är vi och det här kräver vi. Det har inte gjorts förut. Du vet när man sitter där på Socialstyrelsen och allt vad det är. Man ser ju på handväskorna, de är värda mer än vad jag har i fattigpension! Så säger vi: Våldet som vi utsätts för! Vadå ”våld i nära relation?” Då tittar de sig om. Men sen, det vi sa när de skruvade på sig, det står sen på olika ställen.

Vi var inne lite på detta med ”våld i nära relation” förut. Berätta!

Jamen vi har väl inga nära relationer?! När vi är tillräckligt utsatta, vad är en nära relation? säger Josefin snabbt. Då finns bara rädsla, jag kanske inte har någonstans att sova, jag kanske måste sova hos den personen. Eller det är den personen som har knarket, jag är såld till den personen, du vet det är så jävla djupa grejer som många inte… alltså… verkligheten överträffar dikten hundra gånger. Ska det vara så svårt att förstå att det går inte att kategorisera: ”är det din partner?” Jag vet inte! Han har tusen andra partners!

– Men jag kanske måste svara ja annars får jag ännu mer stryk! fyller någon i.

Visst är det så att lagstiftningen är skriven med den formuleringen ”våld i nära relation” som villkoret för att få skydd och stöd?

Jag vet inte om det är lagstiftat men i alla fall så utgår alla medel som avsätts från normkvinnor och nära relationer, säger Anne.

– Den kvinna som lever i den här situationen som många av oss har gjort, som lever på gatan. Hon har det så mycket sämre men det finns inga pengar till oss! säger Anette.

När vi diskuterar detta, för andra gången ikväll, går volymen upp så i rummet att min inspelning i efterhand inte går att lyssna på. Det ignoranta svek som denna omformulering av ”mäns våld mot kvinnor” har inneburit för #utanskyddsnäts medlemmar och kvinnor i liknande situationer är svårt att greppa. Den grova könsrelaterade våldsutsatthet som framför allt drabbar kvinnor längst ner på samhällsstegen har helt raderats i denna nya, mycket snävare och könsneutrala begreppsdefinition.

Det ignoranta svek som denna omformulering av ”mäns våld mot kvinnor” har inneburit för #utanskyddsnäts medlemmar och kvinnor i liknande situationer är svårt att greppa.

– Ta till exempel, vi var väldigt för BostadFörst berättar Anne. Det sprider sig och många kommuner inför det. Men så har vi sett baksidan nu.

BostadFörst är en modell där långvarigt hemlösa personer med s.k ”komplex social problematik” erbjuds lägenhet via socialtjänsten utan att det först krävs drogfrihet. Tanken är att bostaden ska vara startpunkten utifrån vilken man sedan kan arbeta med sig själv i stället för hur det ofta annars fungerar då man ska ”förtjäna” ett stabilt boende genom att först förändra sitt liv.

Ja jag läste att ni var för och tänkte fråga om det kopplat till våldet…

Ja, för då får kvinnan en lägenhet och det är inte alltid hon ens kan flytta in för att det tas över av pojkvänner eller andra. Sen har vi medlemmar som säger: ”det är alltid en hjälp ändå för man kan inte göra något alls om man inte har en dörr att stänga om sig”. Men det kan man ju kanske inte där heller! Och så blir det så: ”du har ju fått BostadFörst, du har det kontraktet”. Då kan man inte säga att ”det gick inte så bra, nu bor det ett kriminellt MC-gäng där”. Då blir man ju ännu mer utsatt!

Men anledningen till att det kan bli knasigt med BostadFörst är ju egentligen att andra instanser inte fungerar?

Det är sant, rättsväsende och så.

Ja precis. Så det är ju egentligen kanske inte den modellen det är fel på utan också detta med att alla ska vara i sin hemkommun?

Där har du en sak till som vi driver jättehårt! Men nu är det kaffepaus, säger Anne och reser sig.

Föreningen driver frågan om möjlighet till placering utanför den egna kommunen samt att skydds- och stödinsatser ska erbjudas i hela landet, även utanför storstadsregionerna. Idag ser det väldigt olika ut och för den som saknar fast adress kan det bli problem med vilken kommun eller region som har ansvar. Det är en komplicerad fråga men vi hinner inte prata mer om det, är det kaffepaus så är det.

– Nu ska vi njuta, säger Britt-Marie och vi går en trappa upp.

Där vankas kaffe och kladd- eller banankaka. Samtalet fortsätter vid fikabordet, det kommer inpass från alla håll. Jag tänker då och då på att det kommer bli ett helvetesjobb att sortera i inspelningen men samtalet är så engagerande och intressant att jag skiter i det. Vi pratar naloxon, kvinnojoursplatser för kvinnor med beroende och om olika verksamheter i staden där flera runt bordet bott och jag jobbat. De här kvinnorna vet vad de snackar om och de vill att jag lyssnar på tusen grejer samtidigt.

Jag sa ju till dig på telefon Anne att jag inte är ute efter att skriva några snaskiga snyfthistorier, och då var du skitsnabb och sa: ”Nej, det gör inte vi!”. Och i början av eran film skriver ni att ni inte ”sysslar med gränsöverskridande exploatering”. Jag har stor respekt för det, för den vägen ligger ju öppen.

Det gör den, svarar Anne och nickar. Men vi tillfredsställer inte folk som vill läsa ner sig i sjaskiga grejer.

Nej, berätta, hur kommer det sig att ni är så noga med det?

Om man är väldigt traumatiserad, säger Josefin, så kan det bli att när man väl öppnat upp sin historia är det nästan svårt att sluta prata. Det kan bli helt gränslöst.

– Det är skillnad när man berättar sin verklighet för någon som har med den att göra och som har möjlighet att förändra. Om våra berättelser kan ligga till grund för att någon annan inte ska hamna där, då är det värt att berätta! Vi träffar forskare från Chalmers som forskar på social dumpning och hur utsatta kvinnor (inte) tas med i stadsplaneringen. Där berättar vi mer än gärna, fortsätter Anne.

Om våra berättelser kan ligga till grund för att någon annan inte ska hamna där, då är det värt att berätta

– Och vi har PIKO, vår tankesmedja som är själva grunden för det politiska påverkansarbetet. Där har vi varit remissinstans för varit samsjuklighetsutredningen, exit-prostitution, narkotikapolitiska utredningar och om våldsdefinitioner och så, sånt jobbar vi mycket med. Vi har forum på Facebook där vi skriver våra berättelser som sen används på hemsidan som ”medlem berättar”. Då handlar det om att om någon känner att ”jag kan inte vara med där, jag vet ingenting om politik, jag kan inte skriva remissvar”, då ska man veta att om inte vi har markkontakt så kan inte vi lämna nåt remissvar!

Och markkontakt, det ger verksamheter som konstgruppen. Det är den typen av gemensamhet och medlemsvård som gör att föreningen lyckas samla en målgrupp som aldrig tidigare organiserat sig. Tillsammans förvaltar man sina berättelser, sätter gränser för vad som ska delas, till vem och varför. Man arbetar för social upprättelse för enskilda medlemmar och möter vissa grundläggande behov; sammanhang, vila, nya vinterkläder och omsorgsväskor. Den grundläggande kvinnosolidariteten och principen om att alla möts oavsett var de befinner sig är en förutsättning för att kunna formulera relevanta politiska krav och för att hitta kraften att driva dem. Så gör man politik, nerifrån och upp.

Den grundläggande kvinnosolidariteten och principen om att alla möts oavsett var de befinner sig är en förutsättning för att kunna formulera relevanta politiska krav och för att hitta kraften att driva dem.

Jag skulle ha kunnat sitta vid det där bordet hela kvällen. Så mycket skit och mörka erfarenheter i ett rum och ändå är det som att jag druckit fyra Redbull, duschat kallt och sovit 10 timmar efteråt. Vilket jävla driv! Jag har svårt att hitta ett bättre och mindre pretentiöst ord än “livsglädje”. Det skrattas högt och ljudligt, alla pratar i mun på varandra och hela tiden finns en liksom aktiv omsorg närvarande. En kram där, en hand på en axel, en hårslinga stryks tillbaka. Bekräftande ord och deltagande nickar. Den värme jag mött och sett hos #utanSkyddsnät har deras medlemmar knappast visats av samhället. De må ha förpassats till baksidan, men där tänker de inte stanna. Detta är feminism som den ska göras i praktiken, med systerskap och markkontakt!