Straffen ska skärpas, är i stort sett alla partier överens om. Om tio år ska fyra gånger så många sitta inne, men redan idag är Kriminalvården hårt ansatt av tystnadskultur, maktmissbruk och överbeläggning. Fanny Klang, som skrivit en reportagebok om sin tid som fängelsevakt, berättar om livet från insidan.

Det blev aldrig något av det sverigedemokratiska förslaget att Kriminalvården skulle byta namn till Straffverket. Om myndigheters namn ska representera dess verksamhet vore ett namnbyte inom överskådlig framtid kanske ändå en god idé. 

De senaste åren har jag arbetat på tre anstalter och ett säkerhetshäkte i Kriminalvårdens regi. Under min tid som anställd lärde jag känna en auktoritär och bestraffande myndighet, som har tappat greppet om sitt uppdrag – att få färre människor att återfalla i brottslighet. 

Under min tid som anställd lärde jag känna en auktoritär och bestraffande myndighet, som har tappat greppet om sitt uppdrag – att få färre människor att återfalla i brottslighet.

Tystnadskultur och översitteri går som en röd tråd genom myndigheten. 

En av mina första dagar som anställd sade jag hej till en intagen när vi möttes i en korridor. Vakthavande befäl tog mig åt sidan. “Så gör vi inte här”, sade han. 

Några veckor senare uttryckte en intagen att han ville ta livet av sig. “Han fejkar”, sade vakthavande, och struntade att utföra de åtgärder som rutinen för suicid krävde. Jag tog upp incidenten med min närmaste chef. “Du ska inte ifrågasätta beslut”, sade hon, och ställde mig att välja mellan att stå upp för det jag tyckte var rätt och att behålla jobbet. 

Kriminalvårdare på anstalten Skänninge vittnar om kollegor som provocerar intagna till att få utbrott, för att det är så roligt när det går larm.¹

Hot och våld ökar, mot personal och mellan intagna.² Tidigare kunde man bereda plats på en ny avdelning till någon som blivit hotad på sin gamla. Nu tvingas hotade intagna till andra åtgärder, typiskt sett genom att rikta våld mot personal – gängse förfaringssätt är att kasta en stol i vaktrummet. Då hamnar man på isoleringen. På grund av platsbristen sitter man sedan isolerad i 23 timmar om dygnet, många månader i sträck, i väntan på plats på ny avdelning. 

Och hur går det med rehabiliteringen? Myndighetens vårdande ambitioner antyds i dess namn. Tanken är att så många intagna som möjligt ska gå i behandlingsprogram. Enligt Riksrevisionen fullföljde endast 22% av anstaltsklienterna ett sådant program under 2023.³ Vad beror detta på? I riksrevisionens rapport listas ett flertal anledningar.⁴ Bristande mottaglighet hos klienterna, på grund av bland annat psykisk ohälsa och låg motivation, förefaller vara en av anledningarna. Den största boven verkar dock stå att finna hos myndigheten själv: ”Tillgången på personal och programlokaler sätter taket för hur stor andel av klienterna Kriminalvården kan nå med behandlingsverksamhet”.⁵ 6 av 10 kriminalvårdschefer och programledare nämner det höga klienttrycket som orsak till det låga antalet fullföljda behandlingsprogram.

Kriminalvården har alltså redan idag stora problem att genomföra verksamhetens kärnuppdrag – att få färre att återfalla i brott.

Kriminalvården har alltså redan idag stora problem att genomföra verksamhetens kärnuppdrag – att få färre att återfalla i brott. Orsaken förefaller vara personal- och lokalbrist, som följd av det allt för stora antalet klienter. Detta innan den kommande expansionen ens har påbörjats.

För fler klienter ska det bli.

I dag finns cirka 9 000 platser i svenska anstalter och häkten. Om mindre än tio år beräknas 35 000 människor vara frihetsberövade.⁶

I Kriminalvårdens kapacitetsrapport från 2023 beskrivs hur myndigheten ska möta det ökade platsbehovet. Två tredjedelar av alla besöksrum omvandlas till celler. Två intagna i alla celler större än sex kvadratmeter blir standard. Man utreder fängelsefartyg och platser utomlands.

Målet: Europas största andel frihetsberövande.⁷

Anledningen till denna kolossala expansion är de senaste årens reformer av straffrätten. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) sammanfattade förra sommaren regeringens kriminalpolitik: ”Fler grova brottslingar ska sitta i fängelse och sitta där längre.”⁸ Hårdare straff är enligt ministern nödvändiga inte bara för att stoppa gängkriminaliteten utan även klimataktivister, korruptionsbrott och brott mot tystnadsplikten.⁹

Intressant nog saknas fog för att justitieministerns favoritlösning fungerar.¹⁰

Kriminalvårdens forsknings- och utvärderingsenhet har sammanställt studier på området. Straffskärpningar definieras som ”förlängning och utvidgad användning av fängelsestraff” och rapporten tar sikte på dess tänka effekter: avskräckning, minskad återfallsrisk samt inkapacitering.¹¹

De avskräckande effekterna av längre straff förefaller ”mycket begränsad” och straffets stränghet har “små, om några, effekter på den samhälleliga brottsnivån”.¹²

Angående återfall pekar forskningen åt olika håll. En svensk studie visar en minskning av återfallsrisken med fyra procent.¹³

Kvar är då det som Strömmer själv pekade på då regeringens kriminalpolitik tillkännagavs: Inkapacitering. Den som är inlåst inte kan begå nya brott. Här pekar studierna tydligare än innan på viss effekt på brottsligheten. Riktigt långa fängelsestraff minskar brottsligheten, något som dock också kan förklaras med att brottslingarna blir äldre under straffet, vilket på naturlig väg minskar deras benägenhet att begå brott. Vissa individer verkar vara mer benägna än andra att återfalla, och kan man komma åt dessa individer med så kallad selektiv inkapacitering så minskar brottsligheten i stort. De svenska straffskärpningarna avser emellertid kollektiv inkapacitering, utan hänsyn till individens återfallsbenägenhet.

Riktigt långa fängelsestraff minskar brottsligheten, något som dock också kan förklaras med att brottslingarna blir äldre under straffet, vilket på naturlig väg minskar deras benägenhet att begå brott.

Sammanfattningsvis: straffskärpningarnas effektivitet är oklar. ”De granskade studierna indikerar […] att straffskärpningar inte ensidigt kan förväntas minska brottsligheten” och innehållet av verkställigheten samt möjligheten till behandlingsprogram är betydligt viktigare än straffets längd.” Sett mot ljuset av Riksrevisionens slutsatser kring Kriminalvårdens bristande möjligheter att tillhandahålla behandling, håller inte heller anstaltsvistelsens vårdande aspekter som argument för regeringens nuvarande politik.

Förutom den tvivelaktiga effektiviteten väcker expansionens gigantiska proportioner frågor även kring dess genomförbarhet. Generaldirektören ber om en andningspaus för att hinna anpassa verksamheten till tusentals nya intagna.¹⁴ Då öppnar riksdagspolitiker för privata anstalter.¹⁵ Föga förvånande: när den statligt drivna verksamheten kapitulerar under kraven, uppstår en utmärkt chans för privata aktörer att kliva in som räddare i nöden. Liksom inom skola och vård finns skattemedel att hämta. 

Återstår det etiska perspektivet. Bortsett straffskärpningarnas effektivitet och kostnader, går det inte att komma ifrån faktum: Att döma en människa till fängelsestraff är den största inskränkningen en demokratisk stat kan göra i enskildas frihet.

För några decennier sedan gick Sverige i bräschen för humanism och mänskliga rättigheter. Nu diskuteras om femtonåringar ska få livstids fängelse.

För några decennier sedan gick Sverige i bräschen för humanism och mänskliga rättigheter. Nu diskuteras om femtonåringar ska få livstids fängelse och hur vi snabbt ska kunna bygga tio nya anstalter av astronomiska mått. Och inte inskränker sig ropen på hårdare tag till sittande regering – redan 2022 varnade Lagrådet för konsekvenserna av en stor mängd införda straffskärpningar under socialdemokratiskt styre.¹⁶ Idag röstar S precis som regeringen i kriminalpolitiska frågor.¹⁷

Ofta lyfts brottsofferperspektivet som argument för hårdare straff. Men att använda deras perspektiv som känslomässiga slagträn i en straffpopulistisk debatt sker inte med brottsoffrens bästa i fokus. Förutsatt att vi inte slentrianmässigt sätter in alla brottslingar på livstid kommer de allra flesta vid något tillfälle ut i samhället igen, och om de allt längre straffen varken avskräcker eller minskar återfallsrisken, är hårdare straff knappast till förmån för brottsoffren.

Lag och ordning är en av svenskarnas viktigaste frågor, och klart är att något måste ske för att vända utvecklingen.¹⁸ Av allt att döma misslyckas Kriminalvården redan idag med sitt uppdrag. Situationens allvar kräver därför mer fokus och omsorg än att besinningslöst driva igenom straffskärpningar – dyra, inskränkande och kanske till och med kontraproduktiva.

Kriminaliteten är ett symptom på samhällets utveckling hittills. Hur vi hanterar kriminaliteten avgör hur det kommer att bli framöver.