Migrationen - så laddad och omdebatterad, ändå vet vi så lite om dess historia. Varje månad skriver forskaren Admir Skodo om ett begrepp relaterat till migration i historien eller vår samtid.

I Neapel och Köpenhamn hade jag nyligen, under loppet av samma dag, två samtal med två taxichaufförer. Båda samtal kom att handla om migration och migrationens mångbottnade konsekvenser för tillvaron.

Jag återger nedan samtalen så gott jag kan. Kanske kan de hjälpa mänskliggöra några av vår samtids stora frågor, frågor som ofta reduceras till en abstrakt, intetsägande eller onödigt invecklad form i nyhetsmedierna och i den akademiska litteraturen.

Det första samtalet – Neapels centrum till Neapels flygplats

Taxin, en gammal röd Fiat kombi som saknar fälg på ett av framdäcken, kör upp till trottoaren. Det är en solig och varm oktoberdag.

”Så,” säger D., den pratsamma taxichauffören som kallar sig napolitan och inte italienare, ”Neapel är vackert, eller hur? Besökte ni andra ställen också?”

Vi pratar på en blandning av engelska, italienska och franska. En kreol som skapas i stunden.

”Väldigt vackert. Synd att vi bara hade ett par dagar här. Vi besökte också Pompeji och några byar längs kusten.”

”Ni måste komma tillbaka helt enkelt. Nästa gång åk till Herculaneum. Pompeji är sublimt, men det var typ de romerska kejsarnas Las Vegas. Herculaneum har mer tyngd på nåt sätt… Så vad jobbar du med?”

Jag vet aldrig vad jag ska säga när någon frågar mig det. När jag nämner ordet migration tar förvånansvärt många sig friheten att ge mig deras teori om ”de där” som kommer och gör x, y, z., följt av skogsgalna idéer om vad ”det egentligen handlar om”. Jag säger att jobbar med migration, i ganska breda ordalag och hoppas att han går vidare till ett annat ämne – typ Maradona, eller hur det går för Napoli nu när Antonio Conte är tränare, eller maten i Neapel.

D.’s ögon lyser upp när jag säger vad jag sysslar med – men det kan i och för sig ha att göra med den andra Fiaten som nästan kör in i oss i en liten rondell. D. undviker en kollision och skriker ”jävla idiot, folk vet inte hur man kör här!”

Jag pustar ut. Men sen säger D.: ”Migration. Det är komplicerat.”

Fan.

”Jo, jag antar det”, säger jag.

”Här är grejen”, fortsätter D. ”Många kommer nu hit till Neapel över Medelhavet. Från Afrika. Afrikaner. De letar efter the American dream.”

Va? tänker jag för mitt inre och lyssnar vidare.

”Men här finns ingen American dream. De kan inte hitta jobb här. Ingenting. Okej? Nu. Turister klagar på att de blir rånade av ficktjuvar. De tror att det är vi! Men det är inte vi. Det är afrikanerna. Det är inte rasistiskt att säga så. Bara faktum.”

Jag håller tyst och nickar och känner mig skyldig för att jag nickar och håller tyst.

Sen säger D: ”Vet du. Jag levde the American dream. Jag bodde i New York i åtta år. Jag bodde hos min kusin som hade en restaurangkedja, väldigt berömd, i Manhattan. Jag jobbade sju dar i veckan, nonstop. Sen när jag hade tjänat en massa dollars åkte jag tillbaka och köpte en stor lägenhet. I centrum. Cash.”

”Okej. Mm.”

Innan vi kommer fram till flygplatsen, säger D. att det var uppfriskande att tala med mig. Han frågar mig om jag känner till TV-serien Gomorrah?

Ja, säger jag, men jag har inte sett den, däremot hörde jag Roberto Saviano tala i Florens när hans bok kom ut.

”Jaja. Min kompis från gymnasiet är med i den!”

”Jasså? Vem spelar han, alltså vilken karaktär?”

”Den fete… fan kommer inte ihåg hans namn i serien. Men han är den fete… Trevlig flygresa!”

Jag har ingen aning om vem han pratar om.

Det andra samtalet – Köpenhamns flygplats till Malmö Central

Ryanairflyget till Köpenhamn är försenat. Vi landar sent, runt 23-tiden. Vi bestämmer oss för att ta en taxi. Nära en av utgångarna står en massa danska taxibilar uppradade och redo att ta emot kunder i den kalla luften.

Jag går upp till en chaufför och frågar hur mycket det kostar att åka till Malmö. ”De svenske taxier står derovre. De er billigere.” Han pekar på ett mörkt ställe ett par hundrameter bort, sådär avsides, med lite skumma vibbar, och bara ett par bilar uppradade. Tack säger jag och så stapplar vi dit med våra väskor.

Taxichauffören ser förvånad ut när han ser oss. Han släcker sin cigg på marken. ”Jo, klart att jag kan ta er över bron. Har ni pass? Haha, bara skojar! Kommer kosta runt tusen, hade kostat är tre-fyra med de danska. Fattar inte hur så många missar oss och tar de danska.”

Kanske för att de svenska är dåligt skyltade och ligger i vad som ser ut som en mördargränd, tänker jag.

Mercedeskombin kör på tomma gator och en tom bro. Den är fläckfri inuti. Jag kollar på chaufförens laminerade taxilicens. ”A., det är ett afghanskt namn, eller hur? Tajik?”

”Ja! Hur visste du vet?”

”Jag har forskat en del om Afghanistan och afghansk migration, känner också några afghaner,” säger jag.

A. berättar att han kom till Sverige 2012 som en kvotflykting. Han har fru och barn. Han nämner hur sjukt det var med talibanövertagandet.

”Jag brukade åka tillbaka lite med familjen på somrarna just innan de tog över. Nu är det omöjligt. Bara två flygbolag åker dit och det kostar 30 000 att åka för en person! Min familj därborta säger att det är säkrare nu. Jag tror dem. Men talibanerna är galna. Ska flickor och kvinnor inte studera och jobba? Är det islam? Nej. Koranen säger till människor: lär er, om allt möjligt. Men du vet talibanerna är ju en förlängning av Pakistan.”

”Saknar du Afghanistan?”, frågar jag.

”Varje dag. Visst det är tryggt här. Men vet du hur vackert Afghanistan är? De snötäckta bergen som man kan se från Kabul? Bara det! Sen alla frukter och nötter som växer i vackra trädgårdar. Och vår läckra mat! Och människor som tar hand om varandra, för det måste dem, men de gör det också från kärlek. Jag saknar det. Jag saknar min mamma. Vi pratar varje dag på telefon. Varje dag.”

Min fråga tycks få en massa ord att lossna någonstans inifrån A.

”Jag tycker att Sverige är lite sorgligt. Det fattas liksom en, jag vet inte, folk bryr sig inte så mycket om sina grannar och så. Jag hade en kund som kom in för nån vecka sen, en kvinna, hon var 70–80 årsåldern skulle jag gissa. Hon hade hund med sig i en sån liten låda med galler. Hunden var sjuk, jag skulle ta henne till djursjukhuset sa hon. Hon grät. ’Damen mår du bra’ sa jag. ’Oroa dig inte, sjukhuset hjälper din hund’. Hon sa: ’Det är inte bara det. Jag är så ensam förstår du. Jag har ingen, förutom honom’. Den lilla hunden menade hon. ’Oj, oj. Men barn då, har du barn?’ Jo, sa hon, en son. Han bor i Stockholm. Han besöker henne knappt. ’Han bara väntar på att jag ska dö så han kan ärva min lägenhet.’ Fy fan, fy fan, tänkte jag. Hennes son!”

”Oj,” sa jag, ”vad hände sen?”

”Alltså, jag tittade på henne i baksätet. Jag kände, jag vet inte, jag bara sa nåt, men det bara kom, orden. Jag sa till henne, ’lyssna damen, jag bor nära Mobilia med min fru och tre barn. Vi har ett extra rum. Om du vill så kan du flytta in hos oss. Du behöver inte betala nåt. Vi vill inte ha nåt från dig. Jag skulle behandla dig som min egen mamma. Min mamma är i Afghanistan och jag tror inte att jag kommer att se henne igen.’ Jag menade det. Jag kände att det var Gud som ville att jag skulle sträcka ut min mänsklighet liksom och hjälpa den här medmänniskan i den där stunden. Gud säger om och om igen att den raka vägen är vägen där du hjälper andra, de svaga, de ensamma. Ödet, du vet.”

”Så vad hände?” frågade jag.

”Jag gav henne mitt mobilnummer innan jag släppte av henne vid djursjukhuset. Men har inte hört från henne. Hoppas hon mår bra, och hennes lilla hund också. Vi får se, kanske ringer hon, kanske inte.” A. rycker på axlarna.

A. släppte av oss på Centralen och körde vidare. Det gjorde vi också.