Frågan om föräldraledigheten är på tapeten igen, men debatten är feg och duckar frågans patriarkala grund. Uttaget av föräldraledighet blir åter allt mer könsbundet och det enda som hittills har fått män att öka sina dagar är att pengar annars brinner inne. Frivilligt går det inte, skriver Gudrun Schyman.

”Jag säger ingenting om krig och fred.
Heller inget om att tiden är ur led.
Jag säger inget om en sårad jord.
Men hjärtat slår i varje ord.
Var kommer barnen in?”

De här raderna ur låten ”Var kommer barnen in” av Hansson de Wolfe United rinner upp i mitt huvud när jag ser att föräldraförsäkringen diskuteras. Igen. Precis som arbetstidsförkortningen. Med några års mellanrum dyker de här frågorna upp och jag slås (igen) av hur feg debatten är. Man går runt själva maktfrågan, dvs. könsmaktsordningen.

För snart två år sedan, februari 2023, kom TCO med en rapport som visade att föräldraledigheten var mer ojämställd än tidigare och att trenden dessutom var negativ. – Jag är djupt oroad och förvånad över att vi inte kommit längre. Vi vet att ojämställd föräldraledighet påverkar kvinnors karriär och inkomst negativt, sa TCO:s ordförande Therese Svanström.¹

Kvinnor är alltså frånvarande från jobbet utan ersättning under längre tid än män är föräldralediga både med och utan ersättning.

Rapporten visade att kvinnor är borta från arbetet i 8,6 månader under ett barns två första år. Den siffran stiger till 12,7 månader när den obetalda ledigheten räknas in. För män är motsvarande siffror 2,4 och 3,4 månader. Kvinnor är alltså frånvarande från jobbet utan ersättning under längre tid än män är föräldralediga både med och utan ersättning. Skillnaden mellan kvinnors och mäns andel obetald föräldraledighet hade dessutom ökat de senaste sex åren och kvinnors andel obetald ledighet ökade mer än männens. Rapporten visade också att en lång sammanhängande frånvaro från arbetsmarknaden (för kvinnor) i sin tur leder till negativa konsekvenser för karriär, inkomst och i förlängningen även pension. Allt pekade på att gapet skulle bli större, om trenden fortsatte.

Och så blev det. Trenden fortsatte. Det visar bl.a. en färsk utredning från Arena idé.² Rapportförfattaren, Vilgot Österlund, tar upp de ekonomiska konsekvenserna för kvinnor men också de känslomässiga konsekvenserna för barnen – att de får svagare anknytning till sin pappa. Han lyfter en undersökning som tidningen Kamratposten gjorde 2018. Tidningen frågade barnen vem de helst ville prata med om de var ledsna. I barnens svar sade 46 % att de helst pratar med mamma när de är ledsna, 22 % svarade en kompis, 17 % svarade ingen alls, 7 % svarade pappa, 3 % svarade en annan person, 2 % svarade ett syskon och 1 % svarade en mor- eller farförälder. Om ett barn känner sig ledsen är det alltså fler än dubbelt så många som helst inte pratar med någon alls än som helst pratar med sin egen pappa!

Om ett barn känner sig ledsen är det alltså fler än dubbelt så många som helst inte pratar med någon alls än som helst pratar med sin egen pappa!

Statistik från SCB visar att det finns tydliga skillnader i var barn bor när föräldrar inte bor tillsammans. Nära hälften av barnen, 46 procent, bor växelvis, men 29 procent bor bara hos mamman. Bara 4 procent bor endast hos pappan, medan 14 procent bor mest hos mamman och 4 procent bor mest hos pappan. 3 procent av barnen bor på annat sätt. Det betyder att 43 procent av barnen bara eller mest bor hos mamman, medan 8 procent bor bara eller mest hos pappan.³

Vidare framgår av rapporten att arbetsgivare har olika förväntningar på män och kvinnor vad gäller föräldraledighet vilket syns i en undersökning hos Novus som Arena Idé tillsammans med Make Equal låtit göra. På frågan: ”Hur ser förväntningarna på kvinnor och män ut på din arbetsplats när det kommer till föräldraledighet?” svarar 16 procent av både arbetare och tjänstemän att de upplever en förväntan om att kvinnor på arbetsplatsen ska ta mer föräldraledighet än män. Samtidigt upplever bara 1 % av arbetarna och 0 % av tjänstemännen en förväntan på det omvända, att män på arbetsplatsen ska ta mer föräldraledighet än kvinnor.

Det handlar om attityden till arbete. Att det är genom arbetet vi har existensberättigande.

Vi har alltså en föräldraförsäkring som är konstruerad så att det är fullt möjligt att dela lika mellan föräldrarna men det görs inte. Tvärtom – de könsbundna valen blir alltmer stereotypa. Mamma hemma och pappa på jobbet. Att det sedan får negativa konsekvenser för familjerelationerna är underordnat. Så vad är överordnat? Jo relationerna på arbetsmarknaden. Det handlar om attityden till arbete. Att det är genom arbetet vi har existensberättigande. Föreställningen om att det är ett barns högsta lycka att se sina bägge föräldrar gå till jobbet omhuldas varmt av många politiska partier, då under benämningen ”arbetslinjen”.

Hittills har det bara skett större förändringar i uttaget av föräldraförsäkringen när männen har ”tvingats” ta ut mer ledighet, dvs när det funnits ett hot om att pengarna annars fryser inne.

Rapportförfattaren Vilgot Österlund vill nu premiera ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten genom att arbetsgivarna ska få en bonus om de premierar mer jämställdhet. Jag tror inte det skulle fungera särskilt bra. Skälet är historiskt. Hittills har det bara skett större förändringar i uttaget av föräldraförsäkringen när männen har ”tvingats” ta ut mer ledighet, dvs när det funnits ett hot om att pengarna annars fryser inne.  Det krävs alltså tvång för att män ska välja att vara med sina barn. Därför skulle en totalt individualiserad föräldraförsäkring, med lika många dagar och månader för varje förälder, förmodligen få det största genomslaget.

Vi måste våga se att de könsstereotypa föreställningar som omgärdar synen på föräldraskapet är en vital del i den patriarkala plattform som fortfarande är fundamentet i våra samhällen. Men skam den som ger sig! Om vi byter ut parollen ”Leva för att arbeta” mot ”Arbeta för att leva” och kombinerar det med en länge efterlängtad arbetstidsförkortning så kanske t.o.m. männen skulle våga välja livet med barn. Men frivilligt går det uppenbarligen inte. I jämställdhetens förlovade land Sverige måste vi faktiskt ”tvinga” männen att vara med sina barn. Om vi inte hellre vill ha ”soft-girls” och ”trad-wifes” förstås….