Marxismens förhållande till miljöfrågorna har diskuterats ända sedan den moderna miljörörelsen föddes på 1960-talet. Vilken syn hade egentligen Marx och Engels på industrialismens ökande produktivitet och på tillväxt? Kohei Saito vill i Capital in the Anthropocene förena Rött och Grönt. Humanekologen Alf Hornberg har läst boken, som kommer på svenska i vår.

Kohei Saito är den senaste i raden av forskare som vill revidera vår bild av vad Karl Marx egentligen tänkte om kapitalismen.  Men till skillnad från många andra har han lyckats nå långt utanför de dammiga arkiv där han tyckte sig hitta stoff till sitt resonemang. I sitt hemland Japan sålde hans bok Capital in the Anthropocene över en halv miljon exemplar. Vad är det då som gör hans budskap så attraktivt, särskilt hos yngre?

Saitos uttryckliga mål är att ”förena Rött och Grönt”.¹ Ända sedan den moderna miljörörelsen föddes på 1960-talet har det funnits spänningar mellan marxister och miljöengagerade. Många har kritiserat klassiska texter av Marx och Engels för att ha hyllat den ökande produktiviteten och kontrollen över naturen som möjliggjordes av 1800-talets tekniska framsteg.

För en del har marxismen rentav framstått som en förlängning av det framväxande industrisamhällets tillväxtideologi. Därför är det naturligtvis uppseendeväckande när Saito hävdar att Marx på gamla dagar vände upp och ner på sin historieskrivning och blev en ”nerväxtkommunist”. Tanken ter sig särskilt lockande i en tid präglad av klimatförändring och andra miljökriser – detta som allt oftare benämns ”antropocen”.

Saito menar att Marx på ålderns höst tvivlade på teknikens framstegssaga och allt mera såg de förindustriella kulturerna som modeller för det framtida samhället. Det är ett budskap som lockar helt nya grupper av ungdomar att närma sig marxismen. Dels rimmar det väl med den växande rörelse som kräver att de rika länderna i det globala Nord aktivt verkar för ekonomisk nerväxt (degrowth), minskad konsumtion och minskad energianvändning. Dels frikänner det Marx från anklagelser om ett Eurocentriskt perspektiv på vad som ska betraktas som en önskvärd samhällsutveckling.

Om den åldrade Marx tvivlade på att industriländerna visade de mindre utvecklade länderna vägen till deras framtid, tycks Saito säga, kan man som marxist omfamna den ekologiska civilisationskritik som har vuxit sig allt starkare under antropocen.

Saito menar att Marx på ålderns höst tvivlade på teknikens framstegssaga och allt mera såg de förindustriella kulturerna som modeller för det framtida samhället.

Det har gjorts tidigare försök att förena Rött och Grönt, men de väcker ofta invändningar av ett annat slag än de man kan rikta mot Saito. Särskilt framträdande är de resonemang som har förts av Paul Burkett och John Bellamy Foster, som i en serie böcker och artiklar har hävdat att Marx teorier om kapitalismen präglades av en konsekvent ekologisk grundsyn.²

Deras ”ekomarxism” bygger på tesen att Marx materialism utgick från termodynamikens principer och såg exploateringen av arbetare som en form av ”energiutvinning”.³ Foster har uppmärksammat Marx insikt att det uppstår en ”metabolisk klyfta” mellan städer och den omgivande landsbygden när näringsämnen i livsmedel kontinuerligt utarmar jordbruksmark och ansamlas som avfall i städerna. Med början i Marx’s Ecology utvidgar Foster begreppet ”metabolisk klyfta” för att omfatta hela den globala kapitalismens ämnesomsättning. 

Men Marx iakttagelse begränsar sig till enkelriktade materialflöden; den handlar inte om ojämna flöden av energi. Marx beskriver exempelvis aldrig de väldiga volymerna av råbomull som England importerade från amerikanska slavplantager i termer av åtgången arbetsenergi. Ändå är det detta man skulle förvänta sig efter att ha läst Burketts och Fosters upprepade påståenden om att det är just energi som avses i Marx lära om arbetets mervärde.⁴

Efter att ha läst Fosters Marx’s Ecology frågar man sig till slut varför Marx intresse för jordens bördighet skulle få hans arbetsvärdelära och analys av industrikapitalism att framstå som så ”ekologisk”? Burkett och Foster påstår att Marx kritik av politisk ekonomi i ”enorm utsträckning” och ”i själva sina porer” byggde på termodynamik.⁵ Deras mångåriga ansträngningar att grönmåla Marx medger inte den minsta tillstymmelse till inkonsekvens i hans väldiga textproduktion. I deras tappning försvinner helt hans hyllande av ”produktivkrafternas obönhörliga utveckling” som grunden för proletariatets befrielse och tämjandet av naturen.

Det är här som Saito framstår som mera trovärdig. Han raljerar över ”marxistiska forskare som vill försvara Marx Kapitalet som en bibel” och tar uttryckligen avstånd från Fosters påståenden om att Marx var konsekvent i sin ekologiska kritik av kapitalismen.

Saito medger att den medelålders Marx tankar kring teknik var motsägelsefulla. Han fastslår att det är ”svårt att förneka Marx latent prometeanska idé om att dominera naturen i Grundrisse, som är oförenlig med miljörörelsens idéer”. Det är bara att konstatera, skriver han, att Marx var både prometeansk och eurocentrisk. Vid ett tillfälle utbrister han att Marx rentav påminner om en ideolog för nyliberal globalisering. Dessa medgivanden öppnar för den förening av Rött och Grönt som Saito syftar till. Att som Burkett och Foster förneka Marx motsägelsefullhet bidrar i stället till att alienera de av hans läsare som är engagerade i miljörörelsen.

Att naturens och samhällets processer i praktiken är oupplösligt sammantvinnade är uppenbart i klimatförändringarnas antropocen, men det gör det inte mindre viktigt att kunna analytiskt skilja på vad som härrör från naturen respektive samhället.

Saito är född 1987 och tillhör således en yngre generation Marx-forskare, för vilka miljö- och hållbarhetsfrågor är självklara och oumbärliga. Till skillnad från sina ekomarxistiska föregångare utsätter han hela företeelsen modern teknik för kritisk granskning. Han skriver att traditionell marxism ”fetischiserar de produktivkrafter som har utvecklats under kapitalismen och betraktar dem som om de vore neutrala krafter som kan övertas av proletariatet och användas för att bygga ett socialistiskt samhälle”. Saito drar slutsatsen att traditionell marxistisk produktivism inte hjälper oss hantera de globala kriserna i antropocen.

Den revidering av marxismen som antropocen fordrar av oss handlar om en kritik av den teknik som den medelålders Marx hyllade och av det värdebegrepp som han anammade. Som andra européer på 1800-talet bortsåg han ifrån hur avhängig de brittiska arbetarnas ökande produktivitet var den globala samhällsmetabolismens asymmetrier. Det var ojämna globala flöden av gruv- och plantagearbetares nedlagda arbetstid – och de råvaror i vilka den förkroppsligades – som möjliggjorde industrialiseringen. Då som nu ackumuleras de rikare ländernas teknologiska infrastrukturer på bekostnad av arbetstid och resurser som genom marknadens magi överförs från deras periferier – detta som allt oftare benämns ”ekologiskt ojämnt utbyte”.⁶

Mot slutet av första kapitlet visar Saito hur sådana perspektiv föregreps redan 1913 av Rosa Luxemburgs iakttagelse att industrikapitalism förutsätter en icke-kapitalistisk periferi. Besläktad med denna kritik är den allt viktigare insikten om vad entropilagen – termodynamikens andra lag – säger oss om teknik, marknad och tillväxt. (Enligt termodynamikens andra lag ökar den totala entropin, oordningen, i universum, vilket innebär att naturliga processer spontant bara kan ske i en riktning.) Marx hann inte uppleva entropibegreppets utveckling, men i antropocen måste tillväxtivrarna på allvar betänka att alla insatser av energi i produktionen – från måltiderna som driver arbetare till bränslena som driver maskiner – följer entropilagen.⁷ Det betyder att ekonomisk tillväxt obönhörligen ökar utsläppen av växthusgaser och andra former av entropi.

Saito säger sig ha funnit bevis för att Marx på 1870-talet övergav eurocentrism, prometeansk produktivism och ”sin tidigare version av historiematerialism”. Hans bevisföring är i denna bok ganska knapphändig och kretsar mest kring ett brev till Vera Zasulich 1881, i vilket Marx hoppas på en agrar revolution i Ryssland som hoppar över ett kapitalistiskt utvecklingsstadium.

Även om bevisen för att Marx på äldre dagar förvandlades till en ”nerväxtkommunist” faktiskt visar sig vara tunna, är Saitos resonemang om nerväxtens nödvändighet så övertygande att läsaren inser att den avgörande frågan i antropocen knappast kan vara om en tänkare för 150 år sedan hade alla svaren på vår tids överlevnadsfrågor.

Den viktiga frågan är inte ”vad Marx egentligen tänkte” utan hur vi måste tänka idag. Bland det som inspirerat Saitos slutsats räknar han den äldre Marx övertygelse att förkapitalistiska samhällen avsiktligt avstod från att förbättra sina produktivkrafter, att endast en jämviktsekonomi har kraft att motstå kapitalismen och att västerländska samhällen behöver ”återvända” till den typ av icke-kapitalistiskt samhälle som var vanligt bland icke-västerländska samhällen.

Saito citerar Walter Benjamins kommentar att revolutioner inte ska ses som ”världshistoriens lokomotiv” utan som tågpassagerarnas försök att dra i nödbromsen, vilket Saito menar idag betyder nerväxt. Bortom en viss punkt, konstaterar han, är tillväxt ohållbar i alla samhällen.

”Marx i antropocen” behandlar en rad omdebatterade teman i marxistisk teori, däribland den roll som Engels spelade för den västerländska marxismens ovilja att engagera sig i naturvetenskap. Saito visar också hur den prometeanska ådran i traditionell marxism fortsätter att yttra sig i den typ av extrem tekniktilltro som man finner exempelvis hos Aaron Bastanis bisarra framtidsvisioner.⁸

Saito visar också hur den prometeanska ådran i traditionell marxism fortsätter att yttra sig i den typ av extrem tekniktilltro som man finner exempelvis hos Aaron Bastanis bisarra framtidsvisioner.

Men en av bokens viktigaste bidrag är att belysa skillnaden mellan en så kallad ”cartesiansk” (ontologisk) åtskillnad mellan natur och samhälle, å ena sidan, och en enbart analytisk dualism, å den andra. Att naturens och samhällets processer i praktiken är oupplösligt sammantvinnade är uppenbart i klimatförändringarnas antropocen, men det gör det inte mindre viktigt att kunna analytiskt skilja på vad som härrör från naturen respektive samhället.

Det är en viktig invändning mot ansatser att fullständigt upplösa kategorierna ”natur” och ”samhälle”, som hos Bruno Latour och Jason W. Moore. Det är också en förutsättning för att kunna förstå modern teknik som en produkt av ojämnt utbyte. Intressant nog spårar Saito kombinationen ”ontologisk monism” och analytisk dualism till den marxistiske teoretikern Georg Lukács.

Även om många betvivlar att den gamle Marx verkligen förespråkade nerväxt markerar Saitos resonemang ett nytt och tilltalande kapitel i marxismens idéhistoria. Hans bok bygger broar mellan Rött och Grönt genom att befria sig från 1800-talets teoretiska bojor och möta de utmaningar vi står inför i antropocen.