Den kubanske brottaren Mijain López är den enda idrottaren i världen som vunnit fem guldmedaljer i fem raka OS. Den colombianske filmregissören Juan Pablo Méndez Restrepo träffade honom under Paris-OS tillsammans med höjdhoppslegendaren Javier Sotomayor och en ovanligt ettrig Adidasrepresentant.

Det är inte ofta i livet som man träffar en hjälte när han är som störst. Det var vad som hände oss den där fredagen i Paris, när teamet från Los Nuestros, en specialsändning som vi gjorde för TV-kanalen Telesur under OS, åkte för att intervjua en av historiens största idrottare: den kubanske brottaren Mijaín López.

Bara två dagar tidigare, onsdagen den 6 augusti 2024, hade López besegrat sin vän och tidigare landsman, Yasmani Acosta – nu chilenare – i finalen i herrarnas grekisk-romerska brottning 130 kg. Det var hans femte raka guldmedalj och med det hade han inträtt i spelens historiska Olympus som den enda idrottaren som vunnit fem raka guldmedaljer i en individuell gren.

Det var hans femte raka guldmedalj och med det hade han inträtt i spelens historiska Olympus som den enda idrottaren som vunnit fem raka guldmedaljer i en individuell gren.

Så där satt vi, på väg till Adidas House i Paris i en Uber som kördes av en argentinsk kvinna från San Juan, med stjärnpresentatören i vårt program, den andre store kubanske friidrottaren som har haft världsrekordet i höjdhopp i mer än 30 år, Javier Sotomayor. Bredvid Sotomayor i baksätet satt hans fästmö som vi alla kallar La China, och i framsätet regissören Agustín Sinibaldi, El Bicho.

Jag satt till höger bakom el Bicho, och mindes att för drygt tio år sedan avslutades fotbolls-VM i Brasilien, där jag hade haft äran och glädjen att inleda min resa som sportjournalist med samma jobb som det han gör i dag med Sotomayor. Men då med Diego Armando Maradona. Av olika skäl började längtan efter Diego hemsöka oss när vi närmade oss mötet med Mijaín. Frånvaron av den ständige nummer tio, hans envishet och mod, så nödvändiga i dessa tider när sportbranschen censurerar, regisserar och köper de stora idrottsstjärnornas tystnad.

Silvio, Maradona och Sotomayor

1991 komponerade Silvio Rodríguez El Necio, “Den envise”. En sång som gick emot glasnost under den värsta tiden efter Sovjetblockets fall, den s.k. speciella perioden på Kuba när deras största handelspartner försvann och USA:s blockad började bli påtaglig på riktigt. Me vienen a convidar a arrepentirme, De kommer för att be mig att ångra mig, svarade Silvio de gusanos som väntade på revolutionens fall från Miami. Me vienen a convidar a que no pierda, De kommer för att be mig att inte förlora – vilket syftar på exilkubanerna i Miami som bad honom inse att det fortfarande fanns tid att vända om och fly till USA. Senare, i sången, avslutade han varnande: de säger att de kommer att släpa mig över klippor/när revolutionen kollapsar/att de kommer att krossa mina händer och min mun/att de kommer att riva ut mina ögon och min tunga.

Med tiden har låten blivit något av en nationalsång för det latinamerikanska motståndet. Och när vi gjorde programmet De Zurda i Rio de Janeiro fick en av medlemmarna i Maradonas team mig att inse att texten i El Necio passade perfekt, likt Pumaskon på hans vänsterfot, in på nummer 10:s personlighet. Jag gjorde ett klipp – för De Zurda – med den låten och kompletterade med de bilder som vi dagligen spelade in med Diego.

De ber mig att sluta definiera mig/ de ber mig om så mycket skit, sjöng Silvio och vi illustrerade detta med bilder i slow motion med Diego som spelar en fotbollsmatch med teveteknikerna.

Ett år senare, 2015, hade vi gjort en kort fortsättning på De Zurda i Caracas, Bogotá och Havanna. Där, på ön, träffade Diego Silvio. Vi pratade med honom om klippet vi gjorde med hans låt och vi bjöd också in Javier Sotomayor, på Diegos initiativ, till ICRT-studion, där vi gjorde programmet. Det var en återförening av gamla vänner, eftersom de hade träffats när den före detta fotbollsspelaren bodde i Havanna i slutet av 1990-talet under sin rehabilitering från kokainmissbruk. Jag hörde Diego säga både offentligt och privat: “Medan alla dömde mig och vände mig ryggen på grund av mitt drogberoende, var Fidel Castro den ende som öppnade sina dörrar för mig och stöttade mig”.

Medan alla dömde mig och vände mig ryggen på grund av mitt drogberoende, var Fidel Castro den ende som öppnade sina dörrar för mig och stöttade mig, sa Maradona.

Tack vare Sotomayors vänskap med Mijaín López hade vi lyckats få in en fot i hans schema. Vi blev kallade till Adidas House vid middagstid, där mästaren skulle få Adidas-kläder och ge flera intervjuer till olika internationella medier. Vi var de enda latinamerikanerna som lyckades smita in.

Adidas och Puma: en splittring född ur nazismen

Adidas vet hur man gör saker. Det var Horst Dassler (arvtagare till Adidas grundare Rudolf och Adolf Dassler) som lyckades få idrotten att gå från fysisk aktivitet till marknadsföring av prylar. Tillsammans med Joao Havellange och Juan Antonio Samaranch lyckades Dassler få in kaptalismen i VM och OS. Dassler, som var utrustad med en otrolig lobbyskicklighet, förhandlade med alla förbund i den tidens bipolära värld och lyckades till och med få Sovjetunionen och hela Östeuropa att bära hans varumärke.

Dassler förhandlade med alla förbund i den tidens bipolära värld och lyckades till och med få Sovjetunionen och hela Östeuropa att bära hans varumärke.

Det slutade inte där. Sedan 1980-talet har Dassler påtvingat världens idrottsevent både McDonald’s och Coca Cola som främsta sponsorer. Ja, ett företag som tillverkar en extremt sockerhaltig dryck, och ett annat som producerar ohälsosam mat full av mättade fetter som knappast kan rekommenderas som kost för de bästa idrottarna i världen, sponsrar sedan fyrtio år denna cirkus.

Horst Dassler, diplomat ut i fingerspetsarna, lyckades också medla mellan sin far och farbror, som efter en monumental strid av politiska skäl hade beslutat att gå skilda vägar. Adolf var anhängare av idéerna hos sin namne, Adolf Hitler, medan hans bror Rudolf avskydde honom. Det var då Rudolf grundade Puma, i slutet av 1940-talet, ursprungligen kallad Ruda – en förkortning av hans namn. Även om Horst var trogen sin far Adolph “Adi” Dasslers företag (Adidas – från Adi Dassler) var han också stolt över sin farbrors Puma. Det fanns tillräckligt för alla. Imperiet växte exponentiellt tack vare handeln med tv-rättigheterna för OS och fotbolls-VM. Det var senare som skandalerna om mutor och förskingring dök upp.

Men Adidas och Puma landade på fötterna.

Det är en av de absoluta sanningarna i världen idag och ingen ifrågasätter de multinationella företagens dominans över idrotten. Och Kuba har kontrakt med båda varumärken Adidas och Puma. Det förstnämnda, förklarade Sotomayor för mig, ekiperar öns delegation. Det sistnämnda klär idrottsutövarna när de tävlar.

Hur kunde ni komma utan Adidaskläder?

Vi står i korridoren på sjätte våningen i Adidas-huset, omgivna av klädhängare fullproppade med Adidas-kläder. Vi har välkomnats av en colombian med omisskännlig Bogotá-dialekt, entusiastisk som bara försäljare och marknadsförare kan vara. Adidas-colombianen vid namn Germán småpratar med Sotomayor, det märks att de har känt varandra länge. Germán har tydligen många kontakter med det kubanska förbundet. Han är en ung kille, inte mer än 35 år gammal, med just den karisman som kännetecknar entreprenörer i mitt land, som jag känner igen mycket väl. En karisma av pratsam effektivitet som tog oss till mycket mörka platser – så som utvecklingen av kokainindustrin och det efterföljande narkotikakriget på 1980- och 90-talet – och som samtidigt gör att vi på många ställen uppskattas som utmärkt arbetskraft, och särskilt effektiva (eller goda slavar, kanske).

Efter att ha avslutat sitt samtal med Sotomayor, synar Germán mig och el Bicho upp och ner på en millisekund:

– Hur kunde ni komma hit så där? Nej, det kan inte vara sant!

Han kan inte tro att vi inte har ett enda Adidas-plagg i våra outfits. Jag hade på mig mina Montagne-skor (argentinskt märke), de gröna byxorna från La Panadería Rusa, en alternativ klädbutik i Bogota, och Tibet-tröjan som jag fick av min mamma för mer än tio år sedan, yak yak yak, säger han, och den har några av Himalayas bufflar fastsydda. El Bicho å sin sida bar slitna jeans, skor av märket X med tvivelaktigt ursprung och en gammal, trasig skjorta som han köpt i stadsdelen Once i Buenos Aires. En billig kopia av den som Diego hade på sig när han slog engelsmännen i VM 86, med ett stort AFA-märke påsytt på vänster sida och på höger sida ett av märke av det franska märket Le Coq Sportif, som klädde det argentinska landslaget i det världsmästerskapet.

-Neeej… fortsätter Germán, med företagsindignation och överdriven Bogota-humor. Hur kunde ni komma så här?

-Jaha, du får väl förse oss, svarar jag och pekar på hyllorna med kläder och skor runt omkring oss.

Germán förklarar att Mijaín ska intervjuas av flera medier och vi kommer överens om att vi ska kunna göra vår intervju i slutet. El Bicho som släpar på stativet, ser till att diskret och försiktigt täcka över Le Coq Sportif-loggan med stativhuvudet. Han är generad av Germáns utskällning och av processionen av människor av alla möjliga raser och åldrar som paraderar genom denna korridor, uniformerade från topp till tå med de tre ränderna. “Det var tur att jag inte hade Cruyffs”, tänker jag för mig själv och minns att jag den morgonen skulle bära en kopia av den tröja som Johan Cruyff bar vid VM i Tyskland 1974, som bara har två ränder i stället för tre. För på den tiden hade spelarna makt att bestämma om de ville bära de multinationella bolagens dräkt eller inte. Cruyff var inte den vite Pelé, så som han kallades, utan han var i själva verket en annan envis jäkel. Johan Cruyff var snarare den blonde Maradona.

Vi går in i en lounge där det finns ett pingisbord, en stor bildskärm och flera väggmålningar med historiska Adidasskor. Loungen är rymlig, här finns också några videospel från åttiotalet, en stor LED-skärm och en stor soffa för gäster som vill sitta och titta på TV. Sotomayor och la China spelar pingis och el Bicho och jag sitter i soffan.

Inga politiska frågor, säger Sotomayor

Germán kommer och berättar att så fort Mijaín anländer kommer de att ta fram en Adidas-uniform som han ska ha på sig. Jag förstår att Adidas inte vill missa chansen att ekipera den störste olympiske idrottaren genom tiderna i sina färger och bästa kläder.

Det är då jag säger till Agustín:

-Vad saknad Diego är.

Jag berättar detta för att Sotomayor för en stund sedan, innan han spelade pingis med sin partner, kom med det frågeformulär som jag hade förberett inför intervjun med Mijaín, och sa till mig:

-Jag tror att det är bättre att inte ställa den här frågan, Mijaín kommer att känna sig obekväm och det är bättre att inte prata politik.

Han hänvisar till den här frågan: “Många gånger har du sagt att dina prestationer inte skulle ha varit möjliga utan revolutionen. I Tokyo 2020, efter att ha vunnit ditt fjärde guld, tackade du faktiskt El Comandante Fidel Castro och sa att du – och så många andra – har honom att tacka för att han grundade Kubas idrottsförbund och inte minst grekisk-romersk brottning. Vad har du att säga igen till El Comandante, efter detta femte guld?”

Jag förstår att Sotomayor, som är 56 år och har en ekonomisk framtid som är starkt beroende av sitt Adidas-kontrakt, inte vill engagera sig politiskt. Naturligtvis är han stjärnan i vårt program och jag kommer inte att säga emot honom eller be honom göra något som han inte vill göra. Men det skulle vara mycket lätt för mig att argumentera för varför det är så naivt – och jag vet inte om det är fördomsfullt – att tro att det enkla faktum att han gör intervjun här, i Adidas House, inte också är ett politiskt statement, som om Adidas inte hade smutsiga affärer. Det finns inget som är mer politiskt nuförtiden än det opolitiska.

Det finns inget som är mer politiskt nuförtiden än det opolitiska.

Jag fortsätter att prata med Agustín:

-Ja, Diego var sponsrad av Puma, det är sant, men han var också kapabel att gå emot sina egna ekonomiska intressen.

I dag har förbunden, Internationella olympiska kommittén, FIFA och varumärkena köpt sina hjältar. Med undantag för några få glimtar av dumdristighet från Cristiano Ronaldo, som engagerade sig för palestiniernas sak och under en minnesvärd presskonferens avböjde en flaska Coca Cola och ersatte den med en flaska vatten, göder idrottsmännens passivitet de multinationella företagens makt. Det som Horst Dassler tjänade på reklam, tv-rättigheter och varumärkesplacering, som i den fria marknadens namn slog sönder hundratals lokala sportklädesmärken runt om i världen, gjorde Adidas till vad det är i dag. Ett obestridd kommersiellt monster med mycket god press, som ingen skulle våga kritisera för dess mörka förflutna.

– Allt är en fråga om lobbykunskaper, säger Agustín. Horst Dassler kunde förhandla med både Gud och djävulen. Och hans arvingar – Germán till exempel – fortsätter att göra det.

– Vi är i djävulens kula, säger jag. Tänk bara på hur mycket pengar en enda Adidas-reklam med till exempel Messi kostar, och med hur lite pengar vi gör vår ödmjuka dokumentär om Javier Sotomayor.

– Nej, vad deprimerande, håll käften, svarar El Bicho.

– Och det värsta är att de kan hota, avboka och lägga in veto mot dem som inte rättar sig in i ledet – som vi. Minns ni killen vi intervjuade inför fotbolls-VM i Ryssland, Eric Champel?

Jag minns när vi gjorde TV-programmet De la mano del Diez med Maradona under fotbolls-VM i Ryssland. Vi granskade hela FIFA-maffian och dess multinationella vänner.

Eric Champel var journalisten på France Football som ledde utredningen av Qatar Gate. En monumental mutaffär för att fixa fotbolls-VM åt Qatar. Qatar Gate avslöjade den tidigare franske presidenten Nicolas Sarkozys obskyra medverkan som medlare i muttransaktionerna. När vi avslutade intervjun erkände den gode gamle Champel för oss att han var nere för räkning. Några månader senare, efter påtryckningar från makthavarna, fick Champel sparken och bannlystes från sportjournalistiken.

Eric Champel var journalisten på France Football som ledde utredningen av Qatar Gate. Det var en monumental mutaffär för att fixa fotbolls-VM åt Qatar. Några månader senare fick Champel sparken och bannlystes från sportjournalistiken.

– Detsamma gäller vår vän Andrew Jennings som avslöjade korruptionen inom FIFA och fick sluta på BBC, säger jag. Adidas-propagandan är så effektiv att de som blir köpta kan fås att tro att det är tvärtom: “Adidas utnyttjar inte mig, jag utnyttjar Adidas…”

Tänk om man älskat Adidas?

Germán går av och an med sin företagsmässiga effektivitet, berättar att mästaren (Mijaín alltså) snart kommer, pratar med journalisterna från media som ska intervjua honom, ordnar telefonsamtal för att få uniformerna klara, skämtar med Sotomayor, berättar att han är från Bogota (det visste vi redan) och bor i Tyskland sedan några år. Han är en kille med avundsvärd energi, oklanderligt klädd i Adidas från tå till tå och en midjeväska med OS-loggan. I hans flitiga effektivitet ser jag mig själv i trettioårsåldern. Jag fortsätter att tala viskande med el Bicho:

– Och tänk om man hade varit en sån, det vill säga om ödet placerat mig där, helt passionerad och uppslukad av ett varumärke?

Mitt i våra etiska och politiska funderingar meddelar de att mästaren har anlänt. Vi går ner tillsammans med Germán, Sotomayor och la China för att möta honom vid ingången till första våningen.

Mijaín kommer in

Mijaín López är en godmodig jätte, nästan två meter lång, med stora ben och fasta muskler. Jag tror att min samlade kroppsmassa måste vara nästan tre gånger mindre än hans. En Mijaín = tre Juan Pablo. Vi filmar när han hälsar på Sotomayor. De är båda två enkla kubaner, två av Fidels söner, som kramas och skämtar vänskapligt medan Germán vispar runt mästaren och utan att ens ge honom tid att komma in prackar på honom ett par nya gympaskor. De måste vara storlek 52.

-Först och främst, mästaren, först och främst sätt på dig de här.

Mijaín byter skor och när vi går upp på övervåningen fortsätter vi att filma. Vi når sjätte våningen igen, där intervjurummet och lagret med varumärkets arsenal ligger. Germán beordrar sina löjtnanter att ge honom flera alternativ för att klä mästaren. De erbjuder honom två, tre sweatshirts. Mijaín verkar något överväldigad av så mycket uppståndelse. Han är blyg, tystlåten. En av de starkaste männen på planeten ser nu ut att inte kunna göra en fluga förnär. Mästaren väljer, underdånigt, en gyllene sweatshirt med åttiotalets Adidas-logotyp – de tre spikarna – tryckt i svart.

Berömmelsens pris

Efter nästan en timmes väntan vid pingisbordet på att intervjuerna med de andra medierna skulle avslutas, kommer vi äntligen in. Vi gör en politiskt korrekt intervju, utan komprometterande frågor. När vi börjar ber vi som vanligt Sotomayor att klappa händerna och omedelbart efteråt skrattar Mijaín hånfullt. Han kan fortfarande inte ta in att se sin idol och vän i rollen som intervjuare. Sotomayor är referensen för mer än två generationer kubanska idrottare. Här står de ansikte mot ansikte och pratar som två goda vänner, dessa två giganter.

Sedan stjäl de honom ifrån oss, Germán kommer och berättar att de ska förbereda honom för en fotosession med olika Adidas-outfits. De släpar honom av och an, Mijaín är lite överväldigad, men tålmodig; det är berömmelsens pris. Själv blir jag obekväm och kan inte njuta fullt ut av ögonblicket. Adidas, Nike, Puma, Coca Cola, alla, vill lägga beslag på våra hjältar och det stinker.