Det sociala arbetet i Sverige har genomgått en stegvis förvandling som förändrat det praktiska arbetet och dess förutsättningar i grunden. Sedan NPM-doktrinens intåg har socialtjänsten marknadsanpassats och byråkratiserats. I upphandling, specialisering, kontroll, färdiga metoder med detaljerade manualer har arbetet förlorat både sin själ och sitt syfte. Björn Holmberg reflekterar över utvecklingen och allt som gått förlorat med hjälp av fyra scener ur ett långt yrkesliv.

1970-tal: En socialtjänst för människors behov

Det är i mitten av 1970-talet och jag arbetar som socialsekreterare i en småstad i västra Sverige. Jag sitter på nattåget till Östersund med R som är 14 år. Vi är på väg till hans blivande fosterfamilj (familjehem numera). Vi pratar om allt möjligt och det är inte första gången vi gör det. Vi har setts i olika sammanhang i ett halvår nu. Polisstationen var den första plats jag fick kontakt med R. Polisen ringde mig och ville att jag skulle vara vittne vid ett förhör. R och några kompisar var misstänkta för inbrott i en kiosk. Jag satt med och följde sedan med honom hem till hans mamma. R har börjat göra uppror mot det mesta sedan han började sjuan. Jag har suttit hemma vid familjens köksbord otaliga gånger i samtal om hur de har det och vad de vill. Jag är anställd på socialförvaltningen som utredare för unga från 12 år och uppåt. Jag tar emot anmälningar från polisen, skolan och åklagarmyndigheten. Samtidigt gör jag behandlande insatser på hemmaplan.

Jag har många kontakter med specialpedagoger, skolpsykolog och rektorerna på de två högstadieskolorna i kommunen. Jag kan söka familjehem när det behövs och ständigt vara i kontakt med dem. Som back-up har jag min chef, som jag pratar ofta med. Han ger mig stort utrymme att ta egna beslut och initiativ men också ramar för att jag inte ska ta mig vatten över huvudet, vilket förstås händer då och då. Men jag är bra på att hålla andan och ta mig upp igen.

R och jag kommer fram morgonen efter. Vi blir hämtade av fosterpappan och snart är vi hos familjen och äter frukost. Resten av dagen tillbringar vi tillsammans och R ser ut att trivas. På kvällen tar jag farväl och sätter mig på tåget hem. R verkar lugn när vi säger ”hej då, vi hörs”.

Låter det idylliskt? På många sätt var det just det. Mitten på 1970-talet var en tid av optimism inför det mer jämlika och demokratiska samhälle som växt fram sedan andra världskriget med arbetarrörelsens framgångar som en slags spjutspets. Samtidigt var det ett samhälle i omvandling med nedläggning av stora arbetsplatser som t e x varven i Göteborg, Uddevalla, Malmö och Stockholm. Industrin höll på att strukturera om sig men det spirade en känsla av att människans villkor successivt skulle förbättras. Kommunen jag arbetade i var inte så stor men det fanns gott om arbete, det var lätt att få lägenhet och skolan var för alla. En ny socialtjänstlag höll på att arbetas fram och vi på socialtjänsten fick uttala oss, vi hade arbetsgrupper och studerade de olika förslagen. Portalparagrafen säger det mesta om den ideologiska inriktning som lagen kom att få:

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Lag (1997:313).

Jag kan lugnt säga att jag tilläts och förväntades arbeta utifrån ett helhetsperspektiv. Jag arbetade i stort sett med allt! Var det någon som hade ont om pengar kunde jag hänvisa till den på kontoret som hade hand om ekonomiskt bistånd. Det fanns en handläggare som jobbade med missbruksproblematik men om det fanns i den familj jag arbetade med så samarbetade vi. Det var inte en medveten strävan, det var så man gjorde.

Vi arbetade med mer än bara individärenden, som lagstiftningen sa att vi skulle. Många av de ungdomar jag kom i kontakt med, inte bara de som jag jobbade med, längtade efter en fritidsgård och jag var med och stöttade när det bildades en aktionsgrupp.

Vi arbetade med mer än bara individärenden, som lagstiftningen sa att vi skulle. Många av de ungdomar jag kom i kontakt med, inte bara de som jag jobbade med, längtade efter en fritidsgård och jag var med och stöttade när det bildades en aktionsgrupp. De ordnade möten, diskussioner med politiker och arbetade för att få Nationalteatern till kommunen för en föreställning. Det blev debatt i lokaltidningen och en stor fråga i det kommande kommunvalet. Någon fritidsgård blev det aldrig men många fick erfarenhet av organisering, att arbeta för något de brann för och aktivt delta i samhällsdebatten. För ungdomarna blev det en träning i praktisk demokrati, att arbeta i solidaritet med andra för något som var större än de själva.

Vi som var socialassistenter (socialsekreterare idag) hade sekreterare som gjorde många av de uppgifter som idag ligger hos den enskilde socialarbetaren. Vi fick hjälp med arkivsökning, renskrivning av utredningar, införande av journalanteckningar och de tog emot och sorterade samtal till oss. Jag minns inte att vi någonsin pratade om hur vi låg till i budget eller hur många utredningar vi låg efter med.

Inom ramarna för mitt arbete kunde min kreativitet blomstra. Jag uppmanades att söka till den första familjeterapikursen och den hjälpte mig att se världen ur ett helhetsperspektiv. Jag fick ord på vad jag gjorde och hur jag kunde tänka. Inte bara med familjer utan hur fenomen som uppstod kunde hänga ihop med varandra och världen runt omkring. Att skapa goda samarbetsallianser och relationer med klienter och andra samarbetspartners är en viktig grundsten i att göra ett gott och vackert arbete och lusten och glädjen till mitt yrke bara växte. Jag uppmuntrades att låta mig beröras och ibland vara lite vanvördig för att göra nytta, att inte alltid göra ”rätt”. Men tiderna skulle snart förändras.

1980-tal: Teorin börjar få företräde

Det har blivit mitten på 1980-talet och jag arbetar som lärare på socialpedagogutbildningen. Vi sitter i det största klassrummet på skolan och utvärderar de senaste dagarnas arbete. Det teoretiska arbete vi gemensamt läst och föreläst har genom rollspel tagit form i det praktiska arbetet. De olika grupperna, som har jobbat med att analysera och reflektera över vad som hänt och vad de lärt sig, redovisar en efter en. Teorierna de använder i sina reflektioner är kommunikations-, process- och systemteori liksom delar av psykodynamisk teori. De använder sig också av sina kunskaper om den relativt nya socialtjänstlagen, statskunskap och olika sociologiska och socialpsykologiska teorier.

Under en vecka hade vi alltså förberett stora rollspel med en socialbyrå, ett eventuellt omhändertagande, en journalistkår som bevakade och ett filmteam som filmade allt de kom åt. Det skrevs ett manus att utgå ifrån och därefter var det fritt fram för improvisation. Vi hade lånat VHS – kameror och så mycket som möjligt filmades. Det hände att någon blev berörd personligen och vi lärare fanns där hela tiden för att stötta. Tanken var att studenterna skulle lära sig så mycket som möjligt om sig själva, om hur det är att vara i den roll de är och hur de olika samhällssystem vi rör oss inom fungerar.

Då vi ser socialt arbete som ett hantverk vill vi att utbildningen ska ligga så nära praktiskt socialt behandlingsarbete som möjligt.

Socialpedagogutbildningen har i mitten på 80-talet precis blivit en högskoleutbildning efter att tidigare ha varit en eftergymnasial utbildning utan högskolestatus. Vi är tre lärare på vår inriktning mot socialt behandlingsarbete. Vi har stort förtroende från rektor men det finns naturligtvis en läroplan. Då vi ser socialt arbete som ett hantverk vill vi att utbildningen ska ligga så nära praktiskt socialt behandlingsarbete som möjligt. Studentgrupperna är små och vi träffar dem ofta. Alla studenter får extern handledning, utbildning i familjeterapi och gör praktik under utbildningen.

Men runt omkring oss börjar tiderna förändras och Socialpedagogutbildningen ska införlivas med Institutionen för socialt arbete. Den anses för ”folkhögskolemässig”. Det tar flera av oss lärare som en komplimang men vi har inte en chans att stoppa utvecklingen. Forskning ska bli en viktig del och lärarna ska helst doktorera för att få flytta med till universitetet. Tanken är att studenterna ska undervisas av docenter, som är specialister inom sitt respektive område. Kunskaperna ska överföras genom föreläsningar och tentamen. Forskning är det ingen av oss som har något emot men frågan är hur den ska bedrivas, tolkas och användas. Där är vi oense. På universiteten kommer studenterna inte att få den praktiska träning vi försöker ge.

Nya vindar blåser inom akademin och de mer praktiska högskoleutbildningarna till socionom, socialpedagog, sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut med flera ska alla ”akademiseras”. Det är utbildningar som förbereder för arbete med människor och har relationsskapande som ett viktigt instrument.

Nya vindar blåser inom akademin och de mer praktiska högskoleutbildningarna till socionom, socialpedagog, sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut med flera ska alla ”akademiseras”. Det är utbildningar som förbereder för arbete med människor och har relationsskapande som ett viktigt instrument. Ändå kommer fokus nu i stället att ligga på akademisk forskning och ”evidensbaserade” metoder. Teorierna blir viktigare än den praktiska tillämpningen och i linje med hela det omgivande samhällets utveckling mot rationalisering och ”kostnadseffektivitet” tvingas socialarbetarna in i likformighet. De förs successivt bort från kreativitet, passion och sökandet efter det vackra konsthantverk som meningsfullt arbete med människor är och måste vara. Bort från eftertanke, reflektion och relationsskapande till framforskade färdiga program, metoder och manualer. Det ska säkerställas att det inte görs några fel. Arbetet ska kontrolleras och gå att mäta. Frågan om huruvida det faktiskt fungerar som det är tänkt blir mindre viktig och NPM (New public Management) tar tyst över som ledningsfilosofi för verksamheterna ute i landet.

2000-tal: En byråkratisk djungel har växt upp

Vi har kommit en bit in på 2000-talet och en stadsdelsnämnd har anlitat mig som konsult under tre år för att stödja, utveckla samt utbilda och samordna insatser inom socialtjänsten. Specialiseringen har gått långt och behovet av samarbete/samordning mellan olika insatser har vuxit och blivit ett bekymmer. Vi har fått leta länge efter ett rum stort nog för oss alla att ens få plats i. Kontorslandskapet är visserligen kompletterat med rum för avskildhet, rum för ostörda telefonsamtal och mindre mötesrum men det är ont om större rum för handledning.

Jag har fått mandat att befästa den utbildning i systemteori och systemiskt förhållningssätt som många på arbetsplatsen genomgått. Men det är inte så lätt att i praktiken försöka se hur olika delar hänger samman samt hur relationer påverkar oss i olika sammanhang när hela regelverket numera är uppbyggt kring individualisering och specifika metoder. Vi sitter samlade kring en enda familj som vi alla är oroliga för: två ungdomsutredare, två familjebehandlare, en från ekonomiskt bistånd, en LSS-handläggare (Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade), en från vuxengruppen (det finns missbruksproblematik i familjen), en boendestödjare och två enhetschefer. Bara vi sitter där i samma rum allihop blir det uppenbart att det behövs samordning för att familjen inte ska bli helt upptagen av en massa olika möten med olika socialarbetare. Min uppgift är att leda mötet och se till att alla röster får höras. Allt ska få finnas och läggas till så att bilden av familjen blir större och bredare, annars är risken att det mest blir en tävling om vem som har rätt.

Mötet bestämmer att en person ska vara familjens kontaktman, en person som de känner och har förtroende för. Inom psykiatrin har man en sådan ”case-manager” modell. På slutet kommer en diskussion upp om det skulle vara möjligt att alltid göra så från allra första kontakten med en familj, då problemet är ständigt återkommande. Det finns behov av att skapa ”en väg in” i den byråkratiska djungel med massor av enheter som socialtjänsten blivit.

Halvvägs in i mitt konsultuppdrag bestämmer sig plötsligt staden för en stor omorganisering och minskar antalet stadsdelsnämnder med hälften. De gamla strukturerna ska rivas upp och en ny ledningsgrupp tillsätts. Det ska sparas pengar överallt och mitt avtal sägs upp då det finns en klausul med villkor för eventuell uppsägning av just besparingsskäl.

Den grundläggande socialarbetartanken om att se människan i sitt sammanhang har stegvis omöjliggjorts av de nya arbetssätten.

Specialiseringen har vid det här laget tilltagit ytterligare liksom uppdelningen mellan olika välfärdsinstitutioner. Socialtjänsten får till exempel inte utföra psykoterapi utan ”bara” behandling. Vem som ska ta hand om det som kallas ”samsjuklighet” där en person kan ha många olika problem som beroende, psykisk ohälsa, hemlöshet, diabetes och så vidare, samtidigt är svårt att reda ut. Den grundläggande socialarbetartanken om att se människan i sitt sammanhang har stegvis omöjliggjorts av de nya arbetssätten.

Specialiseringen går hand i hand med ”akademiseringen” av socionom- och socialpedagogutbildningarna, som nu båda slutligen finns på institutionen för Socialt arbete. Utredningar görs i digitala verktyg med en mängd dokument som ska fyllas i. Allt ska dokumenteras och journalföras för att det ska framgå att inga ”fel” begåtts vid en eventuell granskning av Socialstyrelsen. 2013 blir IVO (inspektionen för vård och omsorg) tillsynsmyndighet och kontroll, i stället för tillit, börjar mer och mer bli det förhärskande när det gäller att leda organisationerna.

2024: En splittrad socialtjänst enligt marknadens logik

Jag arbetar som organisations- och ledarskapskonsult och håller kurser i grundläggande familjeterapi. En grupp med sexton unga socialarbetare sitter samlade runt mig med olika förväntningar på de kommande tolv utbildningsdagarna. De arbetar med myndighetsutövning (utredningar), familjebehandling och några är familjehems- och barnsekreterare – alla från en av de socialt belastade stadsdelarna i Göteborg. Många är nya på sina arbeten, framför allt de från utredning.

Det visar sig att det finns motsättningar mellan utredarna och familjebehandlarna om vem som ska styra. Gången är att utredarna beställer en behandling som sedan behandlarna ska utföra på det sätt som utredarna fastställt. Det motsätter sig ibland behandlarna, som ofta kommer familjerna närmare eftersom de möter dem på andra villkor. På så sätt får de höra andra berättelser om familjen och deras liv, som påverkar hur arbetet ska läggas upp. Skulle de två enheterna kunna samverka i stället för att den ena ska bestämma över den andra? Det är inte längre självklart.

Jag gör ett rollspel för att hitta ett annat sätt att ”göra beställningen”. Vi gör upp ett scenario och kallar till möte där alla ska närvara: familjen, utredarna och familjebehandlarna. Tillsammans beslutas inriktning på behandlingen och det visar sig till slut att det faktiskt går att ge familjebehandlarna ganska fritt mandat att arbeta. Många kursdeltagare uttrycker att de får utrymme att andas under utbildningsdagarna: ”Jag får tag i det som gjorde att jag ville bli socialarbetare från första början och som jag förlorat i stressen på jobbet”, är en vanlig kommentar.

I motsättningarna mellan utredare och behandlare visar sig de snävare ramarna inom socialtjänstens olika delar och den ”köp-och-sälj” logik som nu råder. Modellen med utredning/undersökning, ”diagnos” och behandling har man tagit från medicinen. Det är sällan, om någon gång, detta går att överföra till socialt arbete där vi oftast inte kan vara säkra på exakt vad problemet är och vad som behöver göras. I slutändan är det familjerna som drabbas av konflikterna inom organisationen vilka underblåses av besparingar, stress och ständiga känslor av otillräcklighet.

Eftersom människan är en komplex varelse och svår, om inte omöjlig, att fullt ut beskriva så behöver socialarbetare ha tid att lyssna på de som de möter på ett icke-vetande sätt och sedan tillåtas använda sitt professionella omdöme. Enligt min erfarenhet finns det inget utrymme för det i dagens socialtjänst.

Resan genom tiden och mitt yrkesliv visar hur socialtjänstens organisering och tillämpning av lagstiftningen succesivt skiftat. Skattesänkningar, framför allt för de mest välbeställda, har urholkat resurserna och drivit fram oändliga besparingar. Vid mitten av 1980-talet fanns fortfarande idealen om att se till människors behov i första hand och socialarbetare hade relativt stor frihet. Vid slutet av 80-talet startade processen mot det system vi har idag. Sedan dess har professionerna sakta men säkert försvagats och regel- och kontrollstyrningen tilltagit. Det har fått konsekvenser inom akademin och socialtjänsten så som jag beskrivit i scenerna från 80- och 2000-tal. Många små motståndsfickor har förstås alltid funnits och all heder åt dem, men de försvinner också i takt med att tiden hinner i kapp dem.

Jag har genom mitt yrkesliv arbetat med och använt mig av det som Tom Andersen kallar ”reflekterande processer”.¹ Genom att göra skillnad på det vi vet och det vi inte så noga kan veta och sedan utforska det ger vi oss själva och de vi möter möjlighet att reflektera. Eftersom människan är en komplex varelse och svår, om inte omöjlig, att fullt ut beskriva så behöver socialarbetare ha tid att lyssna på de som de möter på ett icke-vetande sätt och sedan tillåtas använda sitt professionella omdöme.

Enligt min erfarenhet finns det inget utrymme för det i dagens socialtjänst. Arbetet upptar all tid, det ska gå snabbt, enkelt och vara ”effektivt”. Genom den nya doktrinen har arbetets själva själ gått förlorad och klientrelationerna, som utgör grunden för förändringsarbete prioriterats bort. Filosofen Jonna Bornemark skriver:

”NPM innebär att sådant som omdöme och empati osynliggörs. Det viktiga blir att formulera regler, riktlinjer och manualer och granska så att alla följer dem. När NPM tar sig in i vård, skola, omsorg men också in i folkbildning och fackförbund, så tar det sig in i demokratins kärna.²”

Bornemark skriver också om den ”förpappring” som skett och att administrationen har vuxit oproportionerligt mycket mer än professionen. Det mesta av socialtjänstens arbete utförs idag i vad den chilenske biologen Humberto Maturana kallar ”produktionsdomänen”. Vi följer lagar och föreskrifter, evidensbaserade metoder och manualer som tagits fram av akademin och ska tillämpas som om de skulle var universella och generella.³

Controllers, ekonomer och de ständigt växande HR-avdelningarna snarare styr verksamheterna än finns där som kärnverksamhetens stöd.

Kvalitetssäkringssystem har skapats för att kontrollera att dessa följs. Controllers, ekonomer och de ständigt växande HR-avdelningarna snarare styr verksamheterna än finns där som kärnverksamhetens stöd. Arbetet rullar okritiskt på och de viktiga frågorna om vår existens och vårt syfte: ”Var kommer vi ifrån?”, ”Vart är vi på väg?” och ”Vad är viktigt?” hinner vi aldrig ställa oss. Dessa återfinns i Maturanas ”reflektionsdomän” vilken helt hoppas över medan arbetet okritiskt rullar på. Det är inte konstigt att det i ett sådant system produceras mer stress än kvalitativt arbete.

I en artikel om flykten från socialtjänsten säger en representant från fackförbundet Vision:

”Socialsekreterare skulle också behöva mer utrymme att få komma med kreativa lösningar på problem, menar Viktoriya Rydén. Ledningen behöver också bli bättre på att lyssna på sin personal, säger hon.

– När vi lyfter förslag, som att hjälpa en tonåring som rör sig i kriminella miljöer att flytta, får vi höra från ledningen att det inte är vårt uppdrag. Man är så inkörd i en fyrkant. Så fort det går utanför vårt arbete säger man stopp. Förvaltningsledningen kan tillsammans med politiken bli bättre på att möta det behov vi socialsekreterare ser där ute. I dag lyssnar de inte, som att vi är en slit-och-släng-vara utan värde, säger hon.⁴”

Vem vill arbeta i ett system där relationer, reflektion och samarbete – allt det vackra med socialt arbete, rationaliserats bort till förmån för gröna siffror och korrekt ifyllda pappersprodukter?

I artikeln hänvisar Viktoriya Rydén, socialarbetare i Göteborg, till en rapport som Vision har tagit fram.⁵ Där framkommer bland annat att det blivit svårare att rekrytera socialsekreterare och biståndshandläggare över hela landet och att det pågår personalflykt från socialtjänsten. Nästan hälften av dem som lämnar yrket i förtid är mellan 31 och 50 år gamla. Personalomsättningen sätter i gång en ond cirkel där ständigt nya socialsekreterare ska introduceras vilket i sin tur påverkar tiden för utveckling för de som är kvar. Vision uppskattar att det sammanlagt kommer finnas 900 färre yrkesverksamma socialsekreterare och drygt 350 färre biståndsbedömare ute i landet år 2035. Det är knappast förvånande. Vem vill arbeta i ett system där relationer, reflektion och samarbete – allt det vackra med socialt arbete, rationaliserats bort till förmån för gröna siffror och korrekt ifyllda pappersprodukter?

Den utveckling jag beskrivit genom mitt över 50 år långa socialarbetarliv visar en yrkeskår och en samhällsfunktion som sakta berövats sin själ och sitt syfte. Socialt arbete kan vara ett vackert arbete. Ett relationshantverk till behövande människors gagn och som syftar till att tillfredsställa deras behov, formulerade tillsammans med dem själva. För att stoppa personalflykten och ge förutsättningar att bedriva sådant arbete måste de ledande principerna inom välfärdens organisationer och inte minst socialtjänsten förändras. NPM-fängelsets inlåsningar måste dyrkas upp och socialarbetaren släppas fri att tillämpa sin profession! Meningsfullt socialt arbete drivs av passion, kreativitet och längtan efter utveckling. Det kräver tid för reflektion med andra och oss själva. Man måste fråga sig: vilken är annars vår uppgift och för vem finns vi egentligen till?