Judith Butlers senaste bok Who’s Afraid of Gender har renderat översvallande hyllningar. I själva verket markerar den ett brott mot hennes tidigare verk. Komplexiteten är borta och kvar blir en svartvit värld med två sidor: de goda och onda. Är Butlers egna teorier så farliga i samtiden att till och med hon själv inte vågar använda dem? frågar sig Sara Edenheim.

Efter att ha läst ett antal internationella och nationella recensioner av Judith Butlers senaste bok – den populärvetenskapliga och omtalade Who’s Afraid of Gender (Allen Lane/Penguin Books, 2024) – blir jag fundersam. Lovorden från de egna leden, som ju även är mina egna led, det vill säga de feministiska och queera teoriernas och aktivisternas led, är översvallande och många, medan undantagen där någon sorts kritik eller problematisering presenteras är få. Det kan bero på olika saker så klart och det bör ju sägas att en recension i dagspress inte kan dömas utifrån samma kriterier som en recension i en vetenskaplig tidskrift och att ribban därför i den svenska kontexten ligger rätt lågt; det finns nämligen väldigt få recensioner i de svenska och nordiska tidskrifterna numera och vad gäller just den här boken återfinns det ännu inte någon alls i de centrala organen, såsom Tidskrift för Genusvetenskap, Nora – Nordic Journal of Feminist and Gender Research, eller Lambda Nordica – Tidskrift för Homo/Lesbisk/Bi/Trans/Queer forskning.

Lovorden från de egna leden, som ju även är mina egna led, är översvallande och många, medan undantagen där någon sorts kritik eller problematisering presenteras är få.

Det är således i dagspressen och i de mer breda intellektuella magasinen jag har stött på recensionerna, där egentligen enbart Evelina Johansson Willén lyfter blicken från det amerikanska sammanhanget och ger oss en akademiskt kritisk läsning.¹ Övriga recensioner som skrivits, både av journalister och genusvetare, är odelat positiva och utan tillstymmelse till akademisk problematisering eller ens öppningar för egna tankar om hur exempelvis en amerikansk eller östeuropeisk kontext kan förstås i en svensk dito.²

I stället läggs Butlers perspektiv som ett karbonpapper på alltifrån Sverigedemokrater till svensk lagstiftning (som ju skiljer sig dramatiskt rörande just homo- och transfrågor i relation till USA, UK, eller Ungern). Att boken faktiskt inte behandlar vare sig homo- eller femonationalism är ju, som Johansson Willén påpekar i sin recension, ett problem då det innebär att den värld som Butler beskriver enbart befolkas av två grupper: anti-genderrörelsens konservativa och nationalistiska hatare å ena sidan och en samlad och solidarisk HBTQIA+ rörelse som kämpar för en bättre värld där alla får leva oavsett könsidentitet, hudfärg och sexuell läggning på den andra sidan. Den ena gruppen drivs av rädsla och hat, den andra av nobla motiv som gagnar alla.

Den ena gruppen sägs drivas av rädsla och hat, den andra av nobla motiv som gagnar alla. Vi befinner oss med andra ord överraskande långt bort från en komplex, akademisk problematisering av samtiden.

Vi befinner oss med andra ord överraskande långt bort från en komplex, akademisk problematisering av samtiden och förmodligen finns det strategiska (läs inrikespolitiska) skäl till att Butler väljer denna ingång, men som en teoretisk samtidsanalys är boken svag och verkar främst syfta till att driva tesen om att ordet ”gender” är fascismens främsta fiende och att vi som är denna fascisms måltavla, följaktligen utgör det mest radikala motståndet och kan visa vägen mot frihet. Detta ”vi” tillskrivs nämligen närmast överjordiska förmågor att lösgöra sig från de konstituerande strukturerna – inte enbart könsstrukturerna utan även de nyliberala, kapitalistiska, koloniala strukturerna och, får man förmoda, även de melankoliska och ressentimenta begären. Det är vi som har förmågan att tänka både fritt och rätt, medan fienden beskrivs som reaktiv och fast i sina rädslor och gamla identiteter.

Vi befinner oss således även långt från den nyanserade sexualitets- och könsteorierna som Butler skrev fram under 90- och 00-talet; även om brottstycken av dessa teorier återges i boken så överskuggas dem av säkra och redan fastslagna påståenden – så okaraktäristiskt för Butler som snarare tidigare gjort sig känd som en mästare på resonerande frågor och argument. Det i sig borde ha fått en del recensenter att reagera: varför denna nya skrivstil? Varför anser Butler att den är nödvändig nu och här?

Så okaraktäristiskt för Butler, en mästare på resonerande frågor. Det i sig borde ha fått en del recensenter att reagera: varför denna nya skrivstil?

Boken placeras i stället in i Butlers övriga verk som en självklar fortsättning, till och med som ett ”återvändande till frågan vad kön är” och samtidens identitetspolitiska projekt – som Butler och andra poststrukturalister ägnat decennier åt att dekonstruera och problematisera – tas som en given bakgrund.³ I ärlighetens namn tas den även som en given bakgrund av Butler själv, vilket ju är väldigt intressant. Varför menar queerteorins största stjärna idag att queer inte är ett hot mot familjen eller det (nyliberala) samhället? Det var ju en gång just det queerteorin sa sig vara.

Varför vill inte Butler längre definiera kön och begär utifrån sina tidigare verk? Vad har hänt? Är det enbart en fråga om politisk strategi, d.v.s. att de fienden vi står inför kräver en sorts förenkling och avradikalisering av det vi tidigare läst, lärt ut och försökt politisera? Eller har något skett med genusforskningen, med genusforskare, som gör att vi – liksom Butler – inte är beredda att stå för de politiska konsekvenser som våra teorier trots allt pekar mot? Bör vi inte försöka förstå detta lika mycket som vi bör förstå anti-genderrörelsens drivkrafter och fantasmer? Vad är vi rädda för?

Varför vill inte Butler längre definiera kön och begär utifrån sina tidigare verk?

Jag hade möjlighet att höra Butlers egna presentation av bokens huvudpremisser i Malmö förra våren och fick även möjlighet att ställa frågor. Jag undrade över likheterna mellan anti-gender-rörelserna och andra identitetsbaserade rörelser mer generellt och om skillnaderna mellan länder som USA och Storbritannien och länder som Sverige eller Nederländerna där homo- och femonationalism spelar en inte obetydlig roll i den rasistiska högerns mobilisering. Det var inte rätt sammanhang: publiken var för stor, tiden för knapp och min fråga förmodligen inte tillräckligt precist formulerad. Men det är ändå frågor som jag tänkte skulle dyka upp i efterdyningarna av bokens publicering och något som andra genusforskare skulle vara pigga på att diskutera och försöka förstå. Så verkar alltså inte ha blivit fallet.

Samtiden är en komplex plats just nu; om queerteorin en gång i tiden, med den tidiga Butler i spetsen, gick på tvärs mot homorörelsens assimilationistiska och apologetiska ”born this way”-argument och istället ville visa hur språket – det vi inte har medfött utan lär oss genom att födas in i dess grammatiska strukturer och symboler – konstituerade de skillnader och gränser mellan kroppar som kallas för kön, så har vi idag en betydligt mer ambivalent relation till kön, biologi och språk inom både feministisk, queer och transteori, och än mer så inom de aktivistiska leden.

På ett sätt kan det tyckas som att poststrukturalismen faktiskt gått vinnande ur striden: språkets makt över våra identiteter har fått sitt rättmätiga erkännande och det vi säger att vi är, liksom vad andra säger att vi är, har fått företräde framför generna och kromosomerna. Det är därför det blir viktigt exakt hur vi tilltalas: ibland så viktigt att det känns som om ens liv hänger på det och reaktionerna därför starka från alla håll. Men tredje person personligt pronomen tillskrivs inte egentligen någon konstituerande makt över vårt inre, utan det är snarare vårt inre som antas uttrycka ett behov att återspeglas korrekt genom att det existerande språket förändras och justeras. Det är där det blir tydligt att det trots allt inte handlar om en poststrukturalistisk syn på subjektifiering och identifikation; det är i stället erfarenheten som ses som varats ursprung – inte generna, gud eller språket.

Ståndpunktsfeminismens starkast interna kritiker har varit poststrukturalismen, som inte kan ta erfarenheten för given.

De som kan sin feministiska teori känner igen denna syn på erfarenhet, som drivs av en förhoppning om att ett avkoloniserat språk ska kunna uttrycka sanningen om jaget: vi brukar kalla den för ståndpunktsfeminism och den har en lång och betydelsefull historia inom både politiken och forskningen. Dess starkast interna kritiker har varit poststrukturalismen som inte kan ta erfarenheten för given, utan utgår från att även den är formad av de gränser och strukturer som vi föds in i. Det är inte svårt att förstå varför psykoanalysen låg nära till hands för många poststrukturalistiska feminister: vi kan inte lita på vår egen erfarenhet, våra begär och våra känslor av vilka vi är; vi behöver förstå erfarenheterna, begären och känslorna, varför de uppstått och vilka andra omedvetna syften och effekter de har, för att kunna förändra gränserna och strukturerna. Det kommer inte göra oss fria, mer sanna eller autentiska – ett sådant mål vore både farligt och frustrerande och dessutom ligger det nära både den liberala och de konservativa ideologiernas människosyn.

Därmed inte sagt att ståndpunktfeminismens människosyn är densamma som anti-genderrörelsens; intentionerna skiljer sig åt på alla de viktigaste och mest fundamentala sätt, men argumenten för dessa intentioner är besläktade – de delar vissa ontologiska antaganden, för att tala med akademiska termer. Det kan tyckas vara oväsentligt – effekterna av intentionerna bör väl vara det viktiga kan man tycka – men det finns anledning att hörsamma postmodernisten Jean-Franҫois Lyotards varnande ord: ”Saken är god, men argumentet är det inte,” från 1979.

Vad hade det inneburit, tänker jag som läsare, om dessa argument hade inlett boken och om Butler i stället hade försökt förstå båda sidorna i denna kamp?

I det sista kapitlet av Who’s afraid of Gender presenterar nämligen Butler en rad argument för varför anglofona genusforskare bör vara eftertänksamma när de stövlar fram med sina begrepp över världen, främst ”gender” men även andra begrepp som ”intersektionalitet”, ”cisgender”, ja, även ”mänskliga rättigheter”. Det är det mest intressanta kapitlet då det delvis riktar sig inåt, mot ”oss”, och varnar för en alltför stark tilltro till ett ”genuint” språk. Vad hade det inneburit, tänker jag som läsare, om dessa argument hade inlett boken och om Butler i stället hade försökt förstå båda sidorna i denna kamp om vems könsidentitet som är mest legitim (antigender-rörelsen erkänner bara vissa könsidentiteter medan vi andra erkänner allas könsidentiteter – då även den traditionellt manliga får man anta eftersom alla ska ha rätt till sin könsidentitet).

Det jag känner är en akademisk förvirring: var är den kritiska blicken på samtiden? På oss själva? Var är de teoretiska diskussionerna inom ämnet? (För vi kan inte kalla ”TERF vs HBTQIA+” för en teoretisk diskussion; dels utspelar den sig nästan uteslutande på sociala medier och dels är själva uppställningen varken genusvetenskapligt eller historiskt motiverad). Ironin i att när Butler förenklar sina egna teorier, så sker det i en tid då argument inte längre är nödvändiga: bara intentionen är god så är vi nöjda. Förmodligen är det därför förenklingarna förvirrar mig: de känns oreflekterat tidsenliga och ändå fungerar de även inom-vetenskapligt.

Som Butler själv påpekar, fördes det under 90-talet och det tidiga 00-talet utförliga diskussioner och ibland hätska debatter mellan olika feministiska strömningar rörande frågan vad kön är och kan vara. De var ofta noggranna, detaljerade men samtidigt tydliga och klarspråkiga; kanske en effekt av att det var nya tankar för alla inblandade och att när något är nytt så tenderar man att vara just noggrann och undersökande: ingen vet vem som kommer vinna, ännu, så alla argument måste frammanas och prövas. Retroaktivt däremot, skrivs vinnare fram och både generaliseringar, kompromisser och temporala sammanblandningar gör att begrepp lösgörs och cirkulerar i helt nya sammanhang.

Det är då färdiga paket i form av läroböcker kan levereras och studenter får fyrkantiga fack att placera in olika skolor i och det fack som kommer sist på kursen antas vara den som har flest rätt. Alternativt, den strömning som lyckas kombinera flest av de övriga strömningarna ses som den mest inkluderande och därmed bäst. Det är rationellt å studenternas sida, men vi gör dem helt klart en björntjänst när vi inte sätter argumenten i första rummet, utan enbart intentionerna. Who’s afraid of gender är Butlers senaste bok och den vill att vi alla ska vara fria och leva våra liv. Självklart vinner den.

Som en konsekvens av detta kan man kanske säga att ämnet genusvetenskap idag mer definieras av frånvaron av interna teoretiska debatter och diskussioner; i stället ägnar vi mycket tid åt att skriva om yttre fiender, de som vill oss ont och därmed antas vara vår motsats både ideologiskt och relationellt. Samtidens kommunikationsmedel har så klart gjort det vi nu kallar för anti-genderrörelsen mer synlig och högljudd, även om det är svårt att uttala sig om den som ideologisk idé är ny eller mer omfattande per capita. En jämförande historisk studie behöver trots allt jämförbart material över tid och sådant saknas här: ska ett hotfullt tweet från 2024 ges samma tyngd och betydelse som ett hotfullt telefonsamtal till en kvinnojour 1995? Ska förrförra påvens tal om värdet av kvinnans roll som mor förstås som lika anti-feministiskt och heteronormativt som nuvarande påvens tal där budskapet är identiskt men termen gender ideology används? Och är den konservativa ungdomen mer eller mindre konservativ än den var 1980? Är majoriteten av befolkningen mer eller mindre rasistisk idag jämfört med för trettio år sedan? Ja, ni förstår kanske historikerns källproblem och därmed kanske också de feministiska historikernas skepticism inför att tala om samtiden som exceptionellt homofob, transfob eller misogyn.

Så varför talas det då ändå så om samtiden? Varför talar Butler så om samtiden och varför tillåts vi alla göra generaliseringar som vi aldrig skulle göra i andra sammanhang: USA:s extremt partikulära politiska klimat läggs som en våt filt över alla andra länder vilket plötsligt gör att Sverigedemokraternas (och andra partiers) homonationalism blir för komplext och svårt att ens ta i beaktande trots att det utgör en extremt viktig skillnad och därmed försvårar för oss att förstå våra egna motståndare och politiska kritiker.

USA:s extremt partikulära politiska klimat läggs som en våt filt över alla andra länder vilket plötsligt gör att SD:s homonationalism blir för komplex.

Vad är det för skillnader mellan den amerikanska och europeiska liberalismen som gör att framväxten av högerextremister inte följer samma mönster här som där? Och minst lika viktigt, sen när blev det ett problem för en queerteoretiker eller en feminist att utmålas som ett hot mot kärnfamiljen? Vad bör vi svara på den sortens attack/kritik? För visst vill vi förändra machomännens könsidentitet? Visst utgör vi ett hot mot deras ”rätt” att vara ”sig själva”? Eller? Vågar vi inte säga det för att det inte är strategiskt just nu eller för att det kan underblåsa även våra egna argument som baseras på samma idé om ”rättighet” och ”själv”?

Om vi ser samtiden som en effekt av fantasmatiskt skapade syntaxer, såsom Butler menar att vi kan göra med hjälp av psykoanalytikern Laplanche, i stället för som ett exceptionellt skyttegravskrig mellan onda och goda krafter, vad kan vi då säga inte enbart om anti-genderrörelsen, utan även om oss själva och kanske framför allt om den stora massan av människor och politiska partier som står mitt emellan? Är det inte det sammanhanget vi behöver snarare än en utförlig studie av den extrema fienden? Eller åtminstone både och? Det kommer knappast som en överraskning att jag menar att det är detta en kritisk analys kan bidra med, kanske av den typen som den tidiga Butler gjorde till sitt kännemärke: varken heterosexuella eller homosexuella kunde ”känna igen sig” i Gender Trouble eller Bodies That Matter; syftet var inte att försvara homosexuella och ge dem legitimitet inom ett politiskt ramverk som enbart godkände en ”naturlig sexualitet”; syftet var att förstå hur ett melankoliskt konstruerat begär konstituerar sexualitet och könsidentiteter.

Who’s Afraid of Gender har helt andra syften och att Butler vill skriva en populärvetenskaplig, eller kanske närmast populärpolitisk, bok är väl inte något att opponera sig mot i sig; den bör dock då hanteras som just en sådan bok och inte som ett akademiskt verk. Det är därför de akademiska recensionerna gjorde mig fundersam: vilken annan bok i denna genre hade akademiker efter akademiker lovordat utan ett enda påpekande om att den kanske är lite svepande, lite amerikansk, lite tunn i kontext och teoretiskt märkligt motsägelsefull?

Mina funderingar riktar sig således kanske mer mot detta bemötande än mot boken i sig: vad är det vi inom den akademiska genusforskningen är rädda för?

Mina funderingar riktar sig således kanske mer mot detta bemötande än mot boken i sig: vad är det vi inom den akademiska genusforskningen är rädda för? För vår egen roll i samtiden? För debatter? För att vi kanske har förlorat räkningen på alla teoretiska vändningar och inte längre har förmågan att vara noggranna och kritiska? Är vi rädda för att bli påkomna med att våra goda intentioner döljer dåliga argument? För interna paradoxer och motsägelser? För ståndpunktsfeminismen? För poststrukturalismen? För aktivister? För andra genusvetare? För att vara på fel sida historien? Eller värre: att vara på rätt sida historien? Är vi kanske helt enkelt rädda för Butler?

En av de viktigare sakerna Butler vill förmedla med sin bok är att rädsla inte är en konstruktiv känsla att styras av. Detta tycker jag vi kan ta i beaktande och kanske fundera på varför vi ibland sätter stopp för våra egna tankar och argument: vilka gränser har satts upp och vem har satt upp dem? Vilka gränser kan vara nödvändiga och vilka hindrar oss från att vara konsekventa, från att följa tanken hela vägen för att se och värdera dess konsekvenser? Vad är vårt uppdrag som avlönade akademiker och som intellektuella i allmänhet? Är vi beredda att ta på oss detta uppdrag oavsett eller föredrar vi den trygga gemenskapen i ett konfliktfritt vacuum där vi alla jublar över samma böcker och hatar samma fiender?

För mig personligen innebar läsningen av Butler, och då främst de tidiga verken, att jag fann mod: modet att leva utan att behöva hitta, för samtiden, legitima argument, att våga ta de politiska konsekvenserna av denna teoretiska insikt och att våga testa argumenten genom att utsätta dem för prövningar. Who’s Afraid of Gender är inte ett sådant verk. Det är egentligen inte hela världen, men det behöver kanske ändå sägas – för den feministiska forskningsdebattens skull.