Armlängs avstånd mellan politiken och konsten har länge varit en helig princip i Sverige. Så är det inte längre. Den konstnärliga friheten och den kulturella välfärden är hotad då den svenska kulturpolitiken fyller 50 år. Sonia Hedstrand, Parabols nya konstredaktör, varnar för ett andefattigt Sverige.

En docka i naturlig storlek föreställande Turkiets president Recep Tayyip Erdogan dinglade upp och ned framför Stockholms Stadshus. Det var i januari 2023 som aktivistgruppen Rojavakommittéerna på så vis protesterade mot hur Sveriges regering gått med på ytterst tvivelaktiga krav från den turkiske presidenten, med löfte om ett medlemskap i Nato. (Aktionen var en referens till hur den italienske fascist-diktatorn Benito Mussolini efter att han blivit skjuten i april 1945 hängdes i fötterna, en norditaliensk medeltida tradition för att vanära förbrytare.)

Denna lilla protest hade kunnat gå obemärkt förbi, om inte Sveriges högsta makthavare reagerat som de gjort. Utrikesminister Tobias Billström (M) kallade tilltaget för en ”skamlös aktion”, statsminister Ulf Kristersson (M) sa att det var ”avskyvärt”, att han förstod den turkiska ilskan och betraktade aktionen som ett sabotage. 

Att våra mäktigaste politiker försvarar en ledare som driver sitt land mot autokrati är oroande och anmärkningsvärt.¹ Ministrarnas fördömande av en helt normal folklig opinionsyttring chockade dessutom yttrandefrihetsexperterna. I den svenska demonstrationsfriheten ingår nämligen rättigheten att visa sina åsikter på dylika sätt.² 

Vad har då Erdogan-dockan med konstnärlig frihet att göra? Jo, den hade lika gärna kunnat vara ett konstverk. Dockan hade kunnat falla inom någon av de konstnärliga genrerna gatukonst, skulptur, installation, eller det som vi inom konstvärlden kallar en intervention i det offentliga rummet. Nästa gång kan det alltså vara ett konstverk som fördöms av politikerna.

Eller snarare, det har redan hänt. Politiker av skilda partifärger har sedan millennieskiftet allt oftare börjat gå utanför sina befogenheter och agera konstkritiker och smakdomare.

Politiker av skilda partifärger har sedan millennieskiftet allt oftare börjat gå utanför sina befogenheter och agera konstkritiker och smakdomare.

År 2009 var det Anna Odells verk ”Okänd kvinna” som provocerade dåvarande Folkpartiets riksdagsledamot Fredrik Malm så till den grad att han hotade att ta bort finansieringen från Konstfack. År 2017 var det Liv Strömquists illustrationer av flickor med röda mensfläckar på kläderna som upprörde både Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Kristdemokraternas Ebba Busch så att de myntade det nedlåtande uttrycket ”menskonst”. 

De senaste åren har politikernas hatiska utbrott mot konstverk och kulturskapare trappats upp. Förra året sa Moderatledaren i Norrköping Sophia Jarl att kulturarbetare är en bortskämd elit, och att symfoniorkestern borde spela Abba. Sverigedemokraten Roger Hedlund blev ordförande för Stiftelsen Gävleborgs Länsmuseum och krävde genast att de skulle sluta visa samtida konst för att istället ge plats åt ”svenskt” kulturarv. I höst driver Sverigedemokraterna en kampanj på sociala medier där de pekar ut enskilda offentliga konstverk, klagar på att de kostar för mycket och hävdar att de lokala invånarna alternativt politikerna själva borde få bestämma vilken konst som ska produceras. Dessutom vill de ta bort den så kallade enprocent-regeln, som föreskriver att en procent av kostnaderna vid ny- och ombyggnation ska gå till offentlig konst.

Okunnigt och pinsamt. Men varför är konstvärldens aktörer så chockade över politikernas eskalerande klåfingrighet och klavertramp?

Anledningen till uppståndelsen är att dessa politiker bryter mot en överenskommelse i relationen mellan politik och konst som varit helig i det här landet sedan mitten av 1900-talet. Nämligen den tidigare helt oomtvistade regeln om armlängds avstånd.

Dessa politiker bryter mot en överenskommelse i relationen mellan politik och konst som varit helig i det här landet sedan mitten av 1900-talet.

Det var efter att Nationalsocialisterna i Tyskland och Sovjetregimen under andra världskriget excellerade i propaganda genom konstnärliga uttryck, som en medvetenhet om behovet av vattentäta skott mellan politikernas makt och konstens innehåll väcktes. Men då nationalekonomen John Maynard Keynes år 1940 instiftade British Council, var det också med syfte att skydda konsten mot marknadens inflytande. Socialliberalen Keynes kom alltså på idén att staten skulle avsätta medel för fri konst, men att pengarna skulle fördelas via ett råd av yrkeskunniga experter, inte direkt av politikerna själva. Denna modell spred sig sedan över Europa, och principen om armlängds avstånd var född.

I Sverige grundades de statligt finansierade, men självstyrande myndigheterna Statens Konstråd år 1937, Statens Kulturråd år 1974 och Konstnärsnämnden år 1976. Så fick vi våra garanter för ett fritt kulturliv i detta land. 

Det var i den berömda kulturpropositionen år 1974 som den svenska kulturpolitiken fick sin form. Målet för kulturpolitiken blev att göra kulturen tillgänglig för alla människor i Sverige, i alla åldrar och runt om i landet. Kulturpolitikens mål var även att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Det är en formulering som låter extrem för många i dagens genomkapitalistiska samhälle, men som egentligen var ett helt rimligt uppdrag att att erbjuda medborgarna kvalitativ konst som alternativ till vinstdriven underhållning.

Då Sveriges regering i våras lanserade sin ”vision för kreativa och kulturella branscher” var det en helt annan syn på kultur som framträdde. Svenska kulturarbetare trodde knappt sina öron då vår kulturminister basunerade ut att kulturen ska ses som en ”basnäring”, var syfte är att generera ”upplevelser” och vinst. Det stod klart att vi har en kulturminister som inte förstår vad kultur är för något. 

År 2024, då den svenska kulturpolitiken fyller 50, framstår nu som ett vägskäl. Sverigedemokraterna har arbetat länge för ett paradigmskifte som innebär att konsten ska tuktas till att bli behaglig, vacker och nationalistisk, samt stå under politisk kontroll. Tidöregeringen å sin sida vill att all konst ska bli kommersiell upplevelseindustri och vänsterblocket verkar inte bry sig nämnvärt om kulturen.

År 2024, då den svenska kulturpolitiken fyller 50, framstår nu som ett vägskäl.

Men kulturlivets aktörer har i alla fall börjat organisera sig. 

På den fria scenen Konträr i Stockholm, som i likhet med många andra små institutioner nu hotas av nedläggning, visas under hösten sporadiskt ”1974”, en föreställning av scenkonstgruppen PotatoPotato, som med både sorg och humor bearbetar slakten av det svenska kulturlivet. 

I september kom antologin ”När taket rasar in – Kulturpolitiken och verkligheten”, i vilken kulturskapare och aktörer från studieförbunden och den ideella sektorn skriver om sina allt mer ohållbara arbetsförhållanden.³ I ett kapitel lanserar förbundsordföranden i fackförbundet DIK, Anna Troberg, begreppet kulturell välfärd. En utmärkt formulering för att belysa att konsten inte är vinstdrivade förströelse, utan en del av den offentliga sektor som vi behöver för att leva goda liv som samhällsmedborgare.

I våras bildade Unesco kommittén ”Demokratins röstbärare”, som mobiliserar journalister, forskare och kulturskapare mot det hårresande faktum att andelen av världens befolkning som lever i demokratiska stater har minskat från 77 procent för tio år sedan till endast 29 procent idag.⁴

Det brukar heta att vi fick rösträtt för hundra år sedan. Men vi ”fick” den inte. Människor hade organiserat sig och kämpat i decennier, för att slutligen uppnå den representativa demokratin. Nu är denna demokrati i kris. Vinstintresset har skenat, totalitära åsikter vinner mark, och vi medborgare har blivit slappa. 

Det duger inte. Det är vi, folket, som nu måste aktivera demokratin genom att organisera oss.

Svenska Pen och Reportrar utan gränser gör sitt bästa för att diskutera de inskränkningar av yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och pressfrihet som våra politiker raskt genomfört de senaste åren.⁵ Men nu måste den konstnärliga uttrycksfriheten lyftas som lika fundamental för det demokratiska samhället.

Konst är nämligen varken dekoration, underhållning, basindustri eller nationalistisk propaganda. Konst är kritisk verksamhet.