Migrationen - så laddad och omdebatterad, ändå vet vi så lite om dess historia. Varje månad skriver forskaren Admir Skodo om ett begrepp relaterat till migration i historien eller vår samtid.

För en tid sedan började jag läsa dokument från ”M Project” som startades av Franklin Delano Roosevelt, USA:s president under andra världskriget.¹

Det är högintressant läsning om man vill ha djupare insyn i migrationens historia. Men vi kan också dra lärdom från dessa dokument om hur världens regeringar fortfarande tänker kring lösningar på ”flyktingproblemet”.

M-projektet kategoriserade (europeiska) flyktingar från andra världskriget i tre grupper: krigsoffer; överskottsbefolkningar; och geopolitiska problembarn (etniska minoriteter som kan orsaka ”politiska problem”).

Då som nu så är alla definitioner av flyktingar inte skapade lika. Då som nu menar ledande tänkare, politiker och teknokrater att vissa flyktingar är önskvärda, andra mindre så. I ett dokument från M-projektets arkiv görs distinktionen mellan bra och dålig flykting tämligen explicit: ”Flyktingar med teknisk utbildning var önskvärda invandrare; de som var outbildade eller obildbara var en potentiell börda.”

Ett av Roosevelts huvudmål med M-projektet var att omplacera europeiska krigsflyktingar till ”obebodda” eller ”glest bebodda” områden i Nordafrika, Sydasien, Latinamerika och Mellanöstern. Detta inkluderade en tillåtande attityd gentemot ohämmad emigration av europeiska judiska flyktingar till ”glest bebodda” Palestina – en idé som alltså har sitt ursprung lika mycket i sionismen som en långt större västerländsk geopolitisk vision om hur man bäst kunde använda flyktingar för att säkerställa västerländska intressen.

Roosevelt uttryckte ett av dessa intressen i skrift: ”Jag vill göra Nordafrika till Europas spannmålskammare… Tekniker kommer att rekryteras från de fördrivna personerna [från Europa].” Roosevelt tyckte att det var bättre att göra dessa önskvärda flyktingar till bosättarkolonialister som kunde extrahera och förädla värdefulla naturresurser i resten av världen än låta dem stanna kvar som tiggare i Europa, för om de stannade i Europa skulle USA behöva ”dela ut miljarder för ingenting”.

Omplacering skulle vara permanent. De (manliga, värdefulla) flyktingarna skulle uppmuntras att ta med sina familjemedlemmar. Samtidigt skulle USA bygga avancerade avsaltningsanläggningar, applicera bevattningstekniska lösningar, och mer, för att utöka den odlingsbara markytan och bygga en modern infrastruktur.

M-projektet uppskattade att det skulle kosta runt 25 miljarder dollar (värt 478 miljarder dollar idag) för att omplacera 1 miljon familjer.

M-projektet tog till och med upp ett framtida alternativ för att lätta på trycket: ”interstellär migration”. Tanken här var att skicka människor för att kolonisera Venus eller Mars, eller hitta andra planeter som kunde hysa mänskligt liv. Typ Star Trek… eller, nej, mer som Elon Musk och Jeff Bezos. Men det är en annan historia – om hur fantasi, sci-fi och politisk verklighet smälter samman.

Officiellt implementerades inte M-projektet. Det lades ner helt när Harry Truman blev president.

Men jag vet inte, många av dessa idéer verkar fortfarande hemsöka västländernas jakt på ”lösningar”.

Intresset som Roosevelt uttryckte har visat sig vara huvudkraften som driver all migration idag, fast i omvänd ordning. Under andra världskriget ville man skicka européer till kolonierna som arbetare för att säkerställa ett sönderbombat och utarmat Europas enorma behov av resurser. Europas resurser säkerställdes, på olika sätt, tills arbetarna själva blev en bristande resurs. Det är detta behov av billig och medgörlig arbetskraft som idag driver både ”legal” och ”illegal” migration till Europa och USA.