Sveriges medier prioriterar ned konsten och satsar hellre på krönikor och klick. Men det kan stå oss dyrt – den fria konsten är nämligen en viktig del av yttrandefriheten. Det anser Sonia Hedstrand, konstnär, frilansande kritiker och från och med november 2024 ny konstredaktör på Parabol. Här svarar hon på några frågor om situationen för det svenska konstlivet och konstbevakningen.

Hej Sonia! Du är ny konstredaktör för Parabol! Vad tänker du fokusera på som redaktör?

Jag kommer att bidra med det som jag anser saknas i den svenska konstdiskussionen. Det kommer att ske genom fördjupande essäer och debattartiklar. Jag söker efter personer som inte nödvändigtvis behöver vara professionella skribenter, men som har mycket kunskap, erfarenhet och något viktigt att säga. Sedan kommer jag att handleda dem i textarbetet, vilket många anställda redaktörer inte har tid med idag på grund av det pressade läget på landets redaktioner.

Mitt arbete som redaktör kommer att koncentrera sig på att visa hur den fria konsten är en del av samhällsdebatten, nosa upp vilka blinda fläckar som behöver belysas, vilken maktutövning och pengaflöden som inte granskats, och hitta skribenter som pedagogiskt kan förklara de strukturer och produktionsvillkor som ligger till grund för vilken konst vi får se idag. Till detta nummer har jag arbetat med musikern och forskaren Klas Nevrins djuplodande debatt-text som försvarar och förklarar konstnärlig forskning på ett pedagogiskt och passionerat vis. 

Vad anser du om den svenska konstdebatten?

I dagsläget får tyvärr bevakningen av konst allt mindre utrymme i svenska medier, till förmån för mer lättsamt material som krönikor om skribenternas ointressanta privatliv, hyllande reportage och annat klickbart. För två år sedan kom boken ”Kulturjournalistikens världar”, som bygger på forskning som visar att kritik av konst, dans, scen och experimentell musik fått stryka på foten, medan litteratur, film och tv-serier dominerar. Just nu befinner vi oss i ett läge där Sveriges radio endast har en anställd konstkritiker, SVT har inget seriöst konstprogram alls, och Aftonbladet har börjat bedöma konstutställningar på en skala från ett till fem plus-tecken. Det finns få poddar om konst på svenska, Konsthistoriepodden finns ju, men den handlar inte om samtida konst.

Sveriges radio har endast en anställd konstkritiker, SVT har inget seriöst konstprogram alls, och Aftonbladet har börjat bedöma konstutställningar på en skala från ett till fem plus-tecken.

De kulturpoddar och soffprogram som finns är alltför tramsiga och flamsiga och verkar mest inriktade på att kändisar ska frottera sig med varandra. Det finns några tidskrifter om konst, men de är tyvärr inte särskilt vassa. Den kritiska diskussionen om konst förs främst i ett nätmagasin som Kunstkritikk, men det är en publikation som framförallt läses av de redan invigda i konstvärlden. Särskilt mycket debatt har vi sällan om konst numera, förutom då Sverigedemokraterna eller andra politiker rasar mot offentlig konst och kräver att den ska vara ”vacker och behaglig” eller att de vill få bort ”menskonsten” och dylika rent hatiska tillmälen. Då brukar Konstnärernas Riksorganisation rycka ut till konstens försvar. Självklart ska vi ha konst som handlar om mens, precis som vi ska ha konst som handlar om allt annat! Annars är det väl mest jag själv som väckt debatt de senaste åren genom att läxa upp Konstakademien, Hasselblad Center, enskilda curatorer som slarvat och syna vissa hyllade upphovsmakares verk i sömmarna. Läsare som är intresserade av konstkritikens situation kan med fördel läsa vidare i min text i Parabol nr 5/2024.

Varför är det viktigt med konst?

Den fria konsten är en grundläggande del av uttrycksfriheten i en demokrati. I Sverige talar vi ofta om pressfrihet och yttrandefrihet i relation till medier och böcker, men vi missar att den fria konstens uppgift är att störa makten, se bortom normerna och tänja på gränser och regler. I dag har många anammat den nyborgerliga synen på konst som en vara, en dekoration som de rika kan köpa och sälja.

Vi har en kulturminister som inte vet vad konst är.

Vår nuvarande regering presenterade i våras en fullkomligt bisarr ”vision” om att konstarterna ska omvandlas till en ”basindustri” som ska ”generera upplevelser” och vinst. Vi har en kulturminister som inte kan något om kultur, och som inte vet vad konst är, men vad värre är, heller inte är intresserad av att ta reda på det. Denna objektifierande syn på konst är farlig, då den förvandlar konsten till en lyxvara, när den egentligen är en del av den välfärd som är fundamentet i ett samhälle. Läs mer om detta i min linjetext “Angående den fria konstens betydelse för demokratin” i detta nummer!