Högern håller på att skapa en myt om att det var USA som vann andra världskriget, och därmed “den fria marknaden.” Det stämmer dock inte – det var den sovjetiska planekonomin, det brittiska jaktflyget, de ryska och brittiska soldaterna samt de många indier och kineser som deltog, som gav segern över Hitler, skriver Jonas Aghed.

I Timbros nätmagasin Smedjan, med publiceringsdatum 21 augusti och under rubriken ”Marknaden vann världskriget”, drar Johan Norberg, författare, idéhistoriker och senior fellow vid den libertarianska tankesmedjan Cato Institute i USA, en variant av den gamla veven om att det var tack vare USA som de allierade, främst Sovjet, England, Frankrike och USA, besegrade axelmakterna, främst Tyskland, Italien och Japan, i det andra världskriget. Det är en myt som reproducerats myriader gånger i Hollywoodfilmer, av den västerländska infotainmentindustrin och i facklitteratur med västpropagandistisk inriktning. Och som vårdas ömt av den svenska höger som vurmar för oreglerad kapitalism och ser USA som föregångslandet framför alla andra.

Norbergs artikel är en respons på någonting Daniel Suhonen, chef för den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys, ska ha sagt till Norberg i en icke närmare angiven debatt härförleden. Suhonen har dock inte inkommit med replik på Norbergs artikel och det har heller ingen annan från den svenska vänsterns led.

Representanter för svensk vänster, varje falang från sina utgångspunkter, måste såklart inte replikera varenda gång svensk höger via Timbro säger något ogenomtänkt eller otrevligt. Lämpligt att nonchalera är till exempel det som uttrycker hån, ibland rentav med ett mått av sadism, mot samhällets underprivilegierade. Som de nyligen gjorda utspelen om att familjer kan bo fint på tjugo kvadrat och lägenheter väl inte behöver byggas med fönster och kök. Sådan skit bör inte bemötas som om den vore seriöst menad.

Representanter för svensk vänster, varje falang från sina utgångspunkter, måste såklart inte replikera varenda gång svensk höger via Timbro säger något ogenomtänkt eller otrevligt. Som de nyligen gjorda utspelen om att familjer kan bo fint på tjugo kvadrat och lägenheter väl inte behöver byggas med fönster och kök.

Men kanske borde ansvarskännande vänstersympatisörer med skrivförmåga och i besittning av lite bildning vara mer alerta inför högerns gamla vevar, inte minst de som blandar in historiska skeenden. Får de ständigt passera utan kritik kan dessa narrativ, som det är inne att kalla dem, med tiden anta status av oantastlighet och bli till bärande pelare i den världsbild som högern prånglar ut. Rätt vad det är har myten blivit fakta, så att bevisbördan hamnar på den som vill bestrida den i stället för den som hävdar den. Det gäller förstås inte bara i Sverige. Högerns dominans i västerländska media är hegemonisk, sedan länge.

Det andra världskriget har av lätt förstådda skäl, inte bara tack vare underhållningsindustrin, en speciell livskraft i vårt kollektiva medvetande. Våra invanda föreställningar om det har därför en speciell slagkraft om de tas i bruk i den offentliga politiska debatten. Både högern och vänstern använder sådana föreställningar som tillhyggen.

När Johan Norberg svingar missar han dock skändligen. Det kan vara en tanketabbe, men det kan också hända att Norberg jobbar medvetet vilseledande och då begår han orätt dels mot sina läsare, dels och framför allt mot de som borde ges om inte den enda så den största äran för segern i kriget.

”Att USA:s väldiga produktion räddade Storbritannien och Sovjetunionen, och besegrade axelmakterna, är förstås allmänt bekant”, proklamerar Norberg. Likväl ser han sig tvungen att leta efter stöd för påståendet och han hittar det på två ställen: i när Josef Stalin uttryckte tacksamhet mot USA vid Teherankonferensen 1943 och i den 2012 utgivna boken Freedom’s Forge, av Arthur Herman.¹

I boken förklarar Herman enligt Norberg att USA:s enorma uppskalning av produktionen av maskiner för krigsändamål blev möjlig för att staten lät bli att lägga sig i och kommendera fram produktionen. I stället såg man till att ”utnyttja den fria företagsamhetens myller av kreativitet och entreprenörskap”. Resultatet blev ”en explosion av nya lösningar och nya företag” och ”plötsligt kunde ett skeppsvarv byggas på en sjundedel av tiden och ett flygplan på en tiondel”. Norberg kröner sin framställning med att citera Herman: ”Det var det mest kraftfulla och flexibla systemet för krigsproduktion som någonsin utvecklats, eftersom ingen i slutändan planerade det. Det växte fram ur den underliggande produktiviteten i den amerikanska ekonomin… Ur vad som verkade vara kaos och oordning för Washington skulle en explosion av innovation och kreativitet – för att inte tala om hårt arbete – spridas över hela landet.”

Mer underbyggnad än så ger inte Norberg, men hans slutsats är biff: ”Kort sagt, den fria marknaden vann andra världskriget.”

Mer underbyggnad än så ger inte Norberg, men hans slutsats är biff: Kort sagt, den fria marknaden vann andra världskriget.

Norbergs variant av myten är att det är USA:s marknadsekonomi vi har att tacka för de allierades seger i andra världskriget. Inte, som Daniel Suhonen ska ha antytt i den där debatten, den sovjetiska planekonomin. Man kan då till att börja med undra över hur mycket tid och spelrum för entreprenöriell kreativitet det hade funnits i ett USA som invaderats av över tre miljoner tyska soldater plus över en halv miljon finska och rumänska soldater. Medförande 3000 stridsvagnar, 7000 artilleripjäser och 2500 flygplan. Det var vad som drabbade Sovjet 1941, genom Operation Barbarossa: ”It was in effect the largest and most powerful invasion force in history”, konstaterar uppslagsverket Britannica Online. Norberg hoppar över en del aspekter, om man säger så.

Man kan också undra om Norberg inte ser det orimliga, i sammanhanget även det skamlösa, i att ur en väldig mängd samverkande, nödvändiga faktorer, ta en av dem och göra den till den enda som betyder något. Hans propagandabygge är skevt från början. Hursomhelst, även om det är en överloppsgärning, kan det vara upplysande att se i vilken mån Norbergs bild av USA som Storbritanniens, Sovjets och faktiskt hela världens frälsare speglas av den historiska fackkunskapen. Om vi gör ett tvärsnitt − fortsätter med Britannica Online, det mest kända västerländska uppslagsverket, och fyller på med vår egen Nationalencyklopedin samt en räcka välrenommerade historiker av facket − borde det väl gå att hitta något?

Man kan då till att börja med undra över hur mycket tid och spelrum för entreprenöriell kreativitet det hade funnits i ett USA som invaderats av över tre miljoner tyska soldater plus över en halv miljon finska och rumänska soldater.

Tyvärr för Norberg verkar det svårt. Han ger alltså ingen antydan själv om när och hur USA ska ha räddat Storbritannien. Möjligen syftar han på Lend-Lease-programmet, som innebar att USA med början 1941 skickade råvaror, krigsmateriel och livsmedel i stora mängder huvudsakligen till Storbritannien men också till Sovjet. Men Britannica Online säger inget om att Lend-Lease räddade Storbritannien och det gör heller inte den engelske militärhistorikern Antony Beevor, i sitt praktverk om andra världskriget. Beevor skriver böcker utifrån ett tydligt västerländskt perspektiv och åberopas på reguljär basis som auktoritet i våra fyra stora tidningar Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.²

1941 var dessutom det enda läge under kriget passerat när Storbritannien eventuellt kunde ha efterfrågat räddning. Året innan, från juli till och med oktober, stod det som kallas slaget om Storbritannien, när Nazityskland försökte skapa sig ett luftherravälde över Storbritannien och Engelska kanalen. Syftet var att med hot om invasion tvinga Storbritannien till separatfred.

Storbritannien redde emellertid ut situationen själv, tack vare ett sinnrikt konstruerat jaktflygförsvar och ungefär sexhundra snabbutbildade unga piloter. ”The victory by the Royal Air Force (RAF) Fighter Command blocked this possibility and, in fact, created the conditions for Great Britain’s survival, for the extension of the war, and for the eventual defeat of Nazi Germany,” säger Britannica Online. Det stora enskilda erkännandet för segern i slaget om Storbritannien får, apropå myter som blir fakta, inte Winston Churchill, utan arkitekten bakom luftförsvaret, skotten, chefen för RAF:s Fighter Command, Hugh Dowding.

Storbritannien redde emellertid ut situationen själv, tack vare ett sinnrikt konstruerat jaktflygförsvar och ungefär sexhundra snabbutbildade unga piloter.

Han påbörjade arbetet med luftförsvaret 1936 under den konservative premiärministern Stanley Baldwin och fullbordade det under efterträdaren, den likaledes konservative Neville Chamberlain, innan Churchill kom in i bilden. Dowding, förklarar Britannica Online, ”vigorously promoted the development of radar and the Spitfire and Hurricane fighters that contributed significantly to the defeat of the Luftwaffe during the Battle of Britain. Although the Fighter Command was outnumbered, Dowding’s strategic and tactical skill enabled it to retain air superiority and thwart Germany’s aims.”

Nationalencyklopedin stämmer in: “Den avgörande framgången mot Luftwaffe var i hög grad Dowdings förtjänst.” Inget om USA där. Antony Beevor gör det tydligt att Hugh Dowding var den som hade det operativa ansvaret i de olika skedena av slaget om Storbritannien. USA finns inte med i bilden. Vår grandiost produktive historieprofessor Dick Harrison har även skrivit om andra världskriget, en bok anpassad för en ungdomlig publik och därmed rimligen uppbyggd runt grundläggande fakta och insikter.³ Men när det gäller slaget om Storbritannien med upprinnelse och efterspel ägnar sig Harrison mest åt att framhäva Churchills betydelse. USA finns inte med i bilden här heller.

Om nazisterna lyckats invadera eller få till en separatfred med Storbritannien hade kriget eventuellt kunnat få en annan utgång. I boken Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier gås tre olika alternativa händelseförlopp igenom, men USA figurerar inte i något av dem.⁴

USA:s rustningsindustri som räddande ängel för Storbritannien framskymtar inte någonstans i redogörelserna för hur slaget om Storbritannien förlöpte. Inte heller i de som behandlar Blitzen, bombkampanjen som blev tyskarnas nästa drag i kriget mot Storbritannien.

Över till Sovjet och östfronten, odiskutabelt krigets viktigaste front. Den enda hjälp Sovjet fick av USA var den via Lend-Lease-programmet. Sovjet emottog bara en tredjedel av det Storbritannien fick, men det var ändå inte lite: främst via konvojtrafik bland annat över 400 000 jeepar och lastbilar, nära 10 000 pansarfordon inklusive stridsvagnar och över 11 000 flygplan. Samt mängder av svältförebyggande kött, socker, ägg och mjölkpulver. Detta enligt Förstå andra världskriget – 1939–1945 som infografik.⁵ Men om hur viktiga dessa leveranser var för utgången för kriget på östfronten uppvisar historikerna en möjlig oenighet.

Den enda hjälp Sovjet fick av USA var den via Lend-Lease-programmet. Sovjet emottog bara en tredjedel av det Storbritannien fick.

Britannica Online säger inget om att Lend-Lease skulle ha haft en för Sovjets överlevnad avgörande betydelse. Inte Nationalencyklopedin heller. Antony Beevor förklarar att ”biståndets omfattning skulle komma att spela stor roll för Sovjetunionens slutliga seger” och att ”det största bidraget [gällde] Röda arméns rörlighet. Dess dramatiska framryckningar under krigets senare del kunde endast genomföras tack vare närmare en miljon amerikanska jeepar och lastbilar. (…) Om det inte hade varit för de amerikanska lastbilar som levererats enligt låne- och uthyrningslagen skulle Röda armén aldrig hunnit fram till Berlin före amerikanerna.” Det handlar som synes inte om någon ”räddning” utan om slutskedet av kriget, när det redan var vunnet. Av nära tusen sidor ger Beevor Teherankonferensen 1943 fyra, men nämner inte det uttalande som Johan Norberg tillskriver Stalin.

Dick Harrison verkar ha läst Antony Beevor: ”Dessutom mottog ryssarna omfattande hjälpinsatser från USA. Det amerikanska stödet räddade många ryska liv från svältdöden under vintern 1942–1943, och Röda arméns avancemang 1943 och 1944 vilade i stor utsträckning på leveranserna av närmare en miljon amerikanska jeepar och lastbilar.”

En mer distinkt uppfattning uttrycks i Andra världskrigets myter,där en samling franska militärhistoriker gör upp med ett stort antal av de myter som omgärdar andra världskriget.⁶ Ett av kapitlen gäller den sovjetiska rustningsindustrins kapacitet kontra den tyska dito och vilken roll det spelade för krigets utgång, och slutsatsen är otvetydig: ”Sammanfattningsvis skulle Zjukov ha besegrat Paulus bland Stalingrads ruiner, med eller utan Lend-lease. (…) Den stalinistiska regimen lyckades förse trupperna med den materiel som krävdes genom att hårdhänt men effektivt flytta resurser från civil produktion till rustningsindustrin. I ljuset av detta var det brittisk-amerikanska understödet till stor nytta, men inte avgörande.”

Början var trög, men när den fick upp farten klådde den sovjetiska vapensmedjan, enligt de franska militärhistorikerna, den tyska med marginal.

Början var trög, men när den fick upp farten klådde den sovjetiska vapensmedjan, enligt de franska militärhistorikerna, den tyska med marginal. 1940 tillverkades drygt 8 000 flygplan, 1944 över 33 000. 1940 tillverkades knappt 3 000 pansarfordon, 1944 över 28 000. 1941 tillverkades 40 000 kanoner, 1944 fler än 122 000. Redan 1942 hade Sovjet gått om Nazityskland i produktion av vapen så att för varje tysk kanon gjorde Sovjet tre, för varje tysk stridsvagn gjorde Sovjet fyra och för varje tyskt flygplan gjorde Sovjet två.

Den ovan nämnda Om Tyskland segrat listar inte mindre än tolv scenarier som involverar Sovjet och östfronten, men inget av dem har USA i någon avgörande roll.

Låt oss hursomhelst, för diskussionens skull, gå med på att USA:s hjälp till Sovjet var nödvändig för att kriget på östfronten och i förlängningen hela andra världskriget skulle vinnas. Är det vad Johan Norberg säger? Nej, vad han säger utan märkbart darr på rösten är att den ”fria marknaden”, det vill säga USA:s privatägda industrier, vann kriget. Bara så. Han gör det nödvändiga till det tillräckliga. Men det låter sig inte göras.

Utan den sovjetiska rustningsindustris enorma produktion hade kriget på östfronten heller inte kunnat vinnas, och siffrorna över sovjetisk produktion i jämförelse med vad USA skickade talar ett tydligt språk om vad som var viktigast, Sovjets egen produktion eller USA:s bidrag. Listan över vad Sovjet självt stod för kan utökas bland annat med de olika modellerna av stridsvagnen T-34, ”fruktade och beundrade” enligt Nationalencyklopedin, som tillverkades i nära 30 000 exemplar och var utslagsgivande i flera stora slag. Sovjetiska piloter uppskattade mycket de 11 000 flygplan av blandade sorter, en del föråldrade, som USA skickade över, men de 36 000 Iljusjin Il-2 som Sovjet självt framställde hade vida större betydelse för segern, om vi får tro Britannica Online.

Utan den sovjetiska rustningsindustris enorma produktion hade kriget på östfronten heller inte kunnat vinnas.

Det som emellertid måste sättas i främsta rummet är människorna. Kriget hade inte vunnits utan den insats som Sovjetinvånarna stod för. De som kämpade på hemmafronten med att trots egna sorger och umbäranden hålla skolor, sjukhus, kollektivtrafik, renhållning och allt annat som utgör samhället i gång. Fabriksarbetarna som slet och slet ut sig i tillverkningen av krigsmaskinerna, verkstadsmekanikerna som reparerade och servade dem. De som uthärdade eller dukade under i svälten under belägringar. De som tröstade och tog hand om barnen vars föräldrar försvunnit. Och så vidare. Och så självklart människorna på slagfältet, de som flög flygplanen, bemannade stridsvagnarna, körde ambulanserna med sårade, upprätthöll underhållslinjerna under bombardemang. Fotsoldaterna som dog när de stormade de tyska bröstvärnen eller klarade sig men trotsade kulregnet och krevaderna igen nästa dag. Och så vidare. De som satsade och förlorade sina liv. Inga förtjänar väl vår tacksamhet mer än dem?

De var fler än från alla andra inblandade nationer utom möjligen Kina. Över elva miljoner sovjetiska soldater och över femton miljoner civila dog för segern, enligt Förstå andra världskriget. Nationalencyklopedin håller med, 27 miljoner sammanlagt. Ska vi inte tacka dessa människor hellre än USA:s industrialister?

Kort sagt: Johan Norberg dillar.

Vän av ordning kanske undrar om man inte, även om Johan Norberg avstår från möjligheten, bör se även till den del av USA:s insats i kriget som utspelades i Stilla havet, för en rättvis bedömning av helheten. Jo, absolut. Myten om USA:s insats som den enda utslagsgivande för krigets utgång bekräftas i hög grad genom otaliga dokumentära och fiktiva skildringar med skådeplats i Stillahavsregionen.

Över elva miljoner sovjetiska soldater och över femton miljoner civila dog för segern, enligt Förstå andra världskriget. Nationalencyklopedin håller med, 27 miljoner sammanlagt. Ska vi inte tacka dessa människor hellre än USA:s industrialister?

Fast det blir bara mer av samma, mycket mer. USA:s insats i Stilla havet var stor och nödvändig. Drygt 100 000 soldater gav sina liv enligt Britannica Online och satsningen på hangarfartyg som främsta stridsmedel i slagen till havs var epokgörande. Men utan insatserna från en mängd andra nationer och människor i regionen hade segern inte vunnits. Tyvärr, efter krigsslutet, visade de allierade stormakterna, som också var kolonialmakter, i flera fall dålig tacksamhet mot sina medkämpar. Vi kan hämta några exempel på soldater och motståndskämpar som aldrig syns till i Steven Spielberg-filmer eller HBO-serier ur De bortglömda – andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika av Folke Schimanski:⁷

Japan erövrade Singapore och Malaya 1941, men med bistånd från en brittiska kommandoenhet baserad på Ceylon kunde en inhemsk gerillaarmé bestående mest av kinesiska kommunister befria stora delar av de brittiska besittningarna − från japanerna; när kriget var över ville inte Storbritannien ge upp sina kolonier.

I Filippinerna slogs omkring hundratusen män och kvinnor i den kommunistiskt influerade befrielserörelsen Hukbalahap mot ockupanterna.

I Indonesien samarbetade befolkningen till en början med sina befriare från det nederländska förtrycket, men när japanerna visade sitt kolonialistiska ansikte växte ett motstånd fram. Fyra miljoner indoneser dog i en av japanerna framkallad hungersnöd och ytterligare hundratusen i frihetskampen mot Nederländerna efter kriget.

Runt två och en halv miljon indier slogs under kriget i olika vapenslag och på många fronter i flera världsdelar för de allierade. Churchill och hans krigskabinett tackade för hjälpen genom att låta mellan två och tre miljoner bengaler dö av svält 1943.

I franska Indokina kämpade det kommunistiskt ledda Vietminh både mot Vichyregimen och mot japanerna. Norra Vietnam befriades, men japanerna orsakade en hungersnöd som tog två miljoner vietnamesers liv. Någon självständighet för Vietnam efter kriget ville inte Frankrike veta av utan befrielsekriget fortsatte – till 1975.

Runt två och en halv miljon indier slogs under kriget i olika vapenslag och på många fronter i flera världsdelar för de allierade. Churchill och hans krigskabinett tackade för hjälpen genom att låta mellan två och tre miljoner bengaler dö av svält 1943.

Sist men verkligen inte minst måste Kina nämnas. För Kina började andra världskriget med Japans invasion 1937. I december det året intog den kejserliga japanska armén Nanjing och slaktade upp till 300 000 människor på sex veckor, en takt på en enda plats som inte ens nazisterna skulle överträffa några år senare.⁸ (Däremot gjorde USA det. Brandbombningen av Tokyo natten mellan 9 och 10 mars kostade 80 000 civila liv, enligt Britannica Online, medan atombombsfällningarna över Hiroshima och Nagasaki 6 och 9 augusti enligt Nationalencyklopedin dödade mellan 150 000 och 190 000.)

Två kinesiska arméer, en nationalistisk och en kommunistisk, kämpade mot japanerna. Dick Harrison påpekar att Japan redan i kriget med Kina och Indokina, innan de allierade nationerna drogs in i kampen runt Stilla havet, tvingades tänja på sina resurser i soldater och materiel. Siffrorna över totalt antal dödade kineser varierar stort. Harrison anger 14 miljoner, Nationalencyklopedin säger 2,2 miljoner soldater och 20 miljoner civila, men andra källor säger ännu fler.

Inför siffrorna över människor som kämpade och dödades eller bara dödades i det andra världskriget kan man om man är ekonomistiskt lagd prova att säga: ”Marknadsekonomi och planekonomi tillsammans vann andra världskriget”. Utsagan kanske har en viss rimlighet, men för undertecknads del låter den känslostum och verklighetsfrånkopplad. Gissningsvis passar den inte Johan Norberg och andra USA-diggande liberaler heller, men av ett annat skäl: den stör deras förenklade, dikotomiska verklighetsuppfattning.