Båda sidor har fel i rasdebatten

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Illustration: Blundlund. Läs mer om vårt samarbete här.

Den ena sidan vill börja använda ordet ras – den andra vill låtsas som om det inte finns biologi alls. Kanske kan filosofen Kenan Malik komma med en utväg? Hampus Byström har läst hans senaste bok och reflekterar över en hopplös låsning i debatten.

Under året har en debatt blossat upp kring rasfrågan. I Flamman inledde chefredaktör Leonidas Aretakis med att påpeka bristerna i moderaten Hanif Balis rastänkande.1 I sitt svar gjorde Aretakis några tankevurpor som stukar hans argument, vars syfte jag annars delar.

Genom att i onödan dra in biologism och kön i samma veva förvandlas frågan till något helt annat. Aretakis tycks plötsligt inte tro på biologi överhuvudtaget.

Genom att i onödan dra in ”biologism” och kön i samma veva förvandlas frågan till något helt annat. Aretakis tycks plötsligt inte tro på biologi överhuvudtaget, och människan tillmäts övernaturliga krafter i sin förmåga att omskapa sina livsvillkor. Är det verkligen vad den marxistiska traditionen menat med ”materialism”? Knappast, om man inte räknar in Stalins agronom Trofim Lysenko (1898-1976) som tänkte sig att arvsanlag kunde förändras genom inlärning och kultur. Lysenko har blivit synonym med politiskt styrd pseudovetenskap, och i sin iver att skapa ”ideologiskt korrekt” vetenskap får man väl säga att hans gärning var ödesdiger för Sovjetunionen.

Jag vet inte om den reflexiva socialkonstruktivismen inom dagens liberala vänster är lika ödesdiger, men ängslig är den i alla fall. Vi kan här lära oss något av David Humes klargörande dikotomi: skillnaden mellan ÄR och BÖR. Fakta glider inte automatiskt över i moraliska och politiska slutsatser – bara för att något ÄR, säger det inte oss något om hur vi BÖR handla utifrån detta. Honor och hanar är två reproduktiva kategorier, men könscellerna ger oss inga instruktioner utöver detta. Det är konservatismen, inte biologin, som lägger till massa andra egenskaper hos könen. Det finns alltså gott om utrymme för vänstern att acceptera vissa biologiska iakttagelser utan att hoppa rakt in i den “nykonservativa” politiken som Aretakis med rätta oroar sig för.

Samtidigt är det svår att helt avvisa Aretakis oro, vilket religionshistorikern Stefan Arvidssons märkliga svarsartiklar i Flamman och Parabol visar.2 Arvidsson vill plötsligt rehabilitera biologiskt rastänkande som en viktig fråga för vänstern att hantera. Detta då det fångar ”väsentliga saker av verkligheten”. Hur hal is Arvidsson är ute på blir tydligt då han glider omkring hejdlöst från biologiska rasteorier i sin första artikel till mer sociologiska i den andra – han hänvisar till Tobias Hübinette och Catrin Lundström som knappast bedrivit biologisk forskning. Arvidsson kan ha en poäng i att begreppet ras måste fixeras och tas på allvar för att besegra rasismen. Man kan inte, likt liberaler, låtsas som om klass inte existerar för att gå bortom klassamhället.

Hur hal is Arvidsson är ute på blir tydligt då han glider omkring hejdlöst från biologiska rasteorier i sin första artikel till mer sociologiska i den andra.

Men hur hjälper oss biologi i detta avseende? Det fenomen som vi kallar rasism är inte biologiskt, utan helt och hållet politiskt och socialt. Anledningen att genetiken slutat prata om ”ras” är för att så lite av den mänskliga genuppsättningens variation går att härleda till det man vanligtvis kallar för raser. Craig Venter och Francis Collins från Human Genome Project som ägnat hela sina forskarkarriärer åt att kartlägga människans DNA, har uppskattat att ungefär 5-10 procent av genvariationen (inklusive sjukdomar som ofta drabbar vissa populationer i högre frekvens) går att härleda till något som meningsfullt kan kallas för ”raser”.3 Detta är inte en tillräckligt hög genetisk distinktion för att klumpa ihop människor, kan man tycka – då en så stor del av deras arvsmassa inte fångas av indelningen.

Det har alltid varit något horoskopliknande över rasbegreppet, där till synes objektiva observationer i själva verket är kulturellt betingade. En kul sällskapslek på släktmiddagen kan vara att be deltagarna att placera de olika adjektiv som Linné gav åt de respektive raserna — Americanus, Europeanus, Africanus, Asiaticus — i “rätt” kategori. “Muskulös”? Är det hur du ser på européer eller tänker du dig LeBron James? (Linné såg européer som särskilt muskulösa). “Stel”? Är det den stereotypa svensken på dansgolvet? Inte för Linné! Där är det asiater som åsyftas. Detta är uppenbart vanskligt, och inte vetenskapligt. Ras är nämligen först och främst en ideologisk skapelse, något som en nyutkommen bok tydligt illustrerar.

Den indisk-brittiske författaren, föreläsaren, filosofen och BBC-medarbetaren Kenan Malik har envetet sedan 2012 drivit tesen att identitetspolitiken har ett symmetriskt förhållande till rasismen. De förstärker varandra, och omöjliggör en klassöverskridande politisk mobilisering. Över åren har denna tanke lett honom till att kritisera vänsterns besatthet vid ras och identitet, på bekostnad av sin universalistiska tradition, så som den kom till uttryck i den radikala upplysningen under 1700- och 1800-talet.

Den som följt Malik över åren har sett hur han jobbat i motvind inom antirasismen. I fråga efter fråga har han idogt försökt betona att multikulturalismen som politiskt projekt har lett vänstern fel.

Den som följt Malik över åren har sett hur han jobbat i motvind inom antirasismen. I fråga efter fråga har han idogt försökt betona att multikulturalismen som politiskt projekt har lett vänstern fel. Redan kring Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten såg man Malik kritisera den danska vänstertidningen Politikens redaktör Toger Seidenfaden som sa till den danska politikern Naser Khader att han ”inte var en riktig muslim” eftersom han inte blev kränkt av karikatyrerna, som enligt Seidenfaden ”djupt kränkt alla muslimer”. Det underliggande budskapet var att en riktig muslim är lättkränkt och klarar inte av yttrandefrihet. Mångkulturalismen har gjort oss blinda för den politiska konflikt som finns inom olika minoriteter, menar Malik.

Över åren, med attentatet mot Charlie Hebdo å ena sidan – som i vissa kretsar av vänstern ursäktades, eller ännu värre, försvarades – och den ”islamkritiska” högerns frammarsch på andra kan man förstå hans växande frustration. Finns det inget sätt att komma ut ur detta dödläge mellan dessa två i grunden reaktionära politiska rörelser?

I sin senast bok, Inte så svartvitt: En historia om ras från vit överhöghet till identitetspolitik, samlar Malik ännu mer ammunition till sin sak, den här gången i form av idéhistoriska exposéer som ämnar ”återberätta rasideologins historia”.

Malik berättar i inledningen hur antirasism och överlevnad ledde honom till politiken. På 70-talet i Manchester där han växte upp, efter att ha flyttat dit från Indien med sin familj, sprang de stup i kvarten från olika rasistiska gäng som försökte ge sig på ”Pakis”. Av ren överlevnadsinstinkt drogs Malik in i politiken, men det var också genom den som han upptäckte att han ofta hade mer gemensamt med ideologiskt närstående människor från andra etniciteter än sin ”egen etnicitet”. Politiken lärde honom att ”se bortom sin egen identitet och livsomständigheter” och ledde till ett möte med den radikala upplysningens idéer om allas jämlikhet och en politisk sfär där det allmänna fogas samman och överbryggar våra enskilda olikheter till en större politisk vision.

Vi bör fråga oss vilket samhälle vi vill ha, inte vilka vi är, menar Kenan Malik, vars nya bok getts ut av Daidalos.

Den springande punkten i Maliks bok handlar om universalism, eller ”den radikala upplysningen” som han sympatiserar med; vem, eller för att prata akademiska, vilket subjekt kan föra samman mänsklighetens gemensamma intressen utan att släta över olikheterna? Har vi ens samma intresse? Vem ska tillåtas konstruera denna gemensamma nämnare, vem ska sättas som språkrör för Det Allmänna? Malik är inte någon naiv universalist, likt så många liberaler, som inte tvekar att sätta sig själva som standard, eller som sätter likhetstecken mellan ”Svenska” eller ”Västerländska” värderingar, och hela mänsklighetens bästa. Dessa värderingar har aldrig varit stabila, och det har aldrig funnits någon egentlig konsensus. I stället har arbetarrörelsen och liberaler i mer än hundra år kämpat mot reaktionära svenska krafter för en större politisk vision, ofta med inspiration utanför Sverige.

Malik är väl medveten om denna universalismens paradox, och det han ser i den ”radikala upplysningen” är just denna gränsöverskridande jämlikhetstanke, ett politiskt jämlikhetprojekt bortom de snäva identiteternas ramar. Men jag har aldrig kunnat skaka av mig antropologen Clifford Geertz ord att brotten mot mänskligheten som gjorts i universalismens namn är långt mycket värre än de synder som tillåtits i relativismens. Korstågens härjningar, alla imperialistiska erövringskrig så som Irakkriget, alla soldater med orden ”Med Gud på vår sida” på sina bälten – är inte allt detta tecken på människor som tror att just deras sak är hela mänsklighetens sak? Nog för att vi kan avsky patriarkala praktiker, så som könsstympning och iranska kvinnor som inte får visa håret, men är det verkligen helt klarlagt att denna tolerans för det avskyvärda är så mycket värre än universalismens värsta uttryck? Jag har inget svar på den frågan, och jag tycker inte heller Malik verkar ha det.

Corey Robin, professor i statsvetenskap på CUNY, har i sin fascinerande bok The Enigma of Clarence Thomas om den svarte konservativa domaren i USA:s högsta domstol skrivit om den ”raspessimism” som drabbat hela västerländska världen.4 Thomas började som svart nationalist på vänsterkanten, inspirerad av Malcolm X, men genom medborgarrättsrörelsens misslyckande att på djupet omforma svartas liv i USA flyttade han längre och längre ut på högerkanten av politiken under 80-talet. Obamas tid som president och hans misslyckanden har nu gett upphov till samma sorts pessimism hos vänstern.

Clarence Thomas började som svart nationalist på vänsterkanten, inspirerad av Malcolm X, men flyttade längre och längre ut på högerkanten av politiken under 80-talet.

Även om rörelser som Black Lives Matter till synes har fört upp rasism på dagordningen tycks synen på ras som en evig naturkraft, ständigt bortom politisk och social förändring, ha rotat sig allt djupare. Vänstern måste återfå tron på att politiken verkligen kan förändra människan, en kraft som kan spränga den snäva identitetens ramar, i stället för att predika tolerans och multikulturalism som förutsätter eviga skillnader. Här är Malik och Robin något viktigt på spåren – trots att ras och rasism är mer diskuterat än någonsin, så är politiska visioner för ett samhälle bortom rasismen mer otänkbart än på länge. Debatten i Sverige sitter lika fast i dessa diskursiva hjulspår.

Som idéhistorikern Sven Widmalm påpekar i sin artikel ”Rasvänstern saknar idéer” i Flamman står Hübinette och Lundström på ena sidan och tar i från tårna genom att hävda att Sverige var en ”spetsnation för rastänkande”, vilket ingen som är bekant med rasbiologins idéhistoria på allvar kan hävda.5 Hübinette och Lundström fortsätter med att hävda ”det är … svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen” – hur exakt detta ska beläggas förblir för läsaren en gåta.6 Men som med så mycket annat i den nya rasmedvetna samhällsforskningen tycks det räcka med att modeorden är på plats.

Arvidsson skriver att ” jag [tycker] att vi i allmänhet ska strunta lite mer i vad våra motståndare tycker och tänker och allra minst ska våra kunskaper om hur de agerar fungera som ett tankeförbud för oss”. Det låter sunt, men är orealistiskt. Alla påverkas av tidsandan, av de problemformuleringar som genom politisk organisering förvandlas till folkviljans missnöjesyttringar.

Jag har sett det bland mina vänner, som några av dem plötsligt börjar apa efter Sverigedemokratisk retorik, efter att ha avskytt partiet. Har deras ”verklighet” förändrats? Det kan jag inte se. Ingen av dem har utsatts för brott, och ingen har påverkats av gängskjutningar, utan i stället är det någon vag känsla av ”tidsandan” som präglat dem. Det är kanske oschysst att pådyvla Arvidsson denna tidsanda – men är det helt obefogat? Från att ha velat dryfta rasbiologi som förklaringsmodell, har han nu backat till att glida mellan ”vetenskapens syfte och de syften som finns i det vardagliga livet”. Alltså kvarstår frågan, i vilket syfte vill Arvidsson tala om biologiska raser? Han pratar om att man behöver ”kunskap”, men vad för kunskap är det han tillfört?

Arvidsson, Hübinette och Lundström har dock rätt i en sak: de teoretiska verktyg vänstern arbetat med i den här frågan är inte längre tillräckliga.

Arvidsson, Hübinette och Lundström har dock rätt i en sak: de teoretiska verktyg vänstern arbetat med i den här frågan är inte längre tillräckliga. Det räcker inte att förfasas över Hanif Bali och högerns anammande av ett mer biologiskt rasbegrepp. Kenan Maliks förhoppning om en politisk rörelse som går bortom ras känns som just en förhoppning, en önskan, utan strategisk förankring. Idéer måste förkroppsligas. Var finns den radikala upplysning Malik eftersöker? I engelska Labourpartiet? I fackföreningarna?

Jag blir dock inte övertygad av Maliks fokus på politik och klass på bekostnad av ras. Är det inte en annan tid han längtansfullt blickar tillbaka till? En annan sorts politik som byggde på en annan verklighet, en som nu inte längre finns? Den ”rasmedvetna” vänster som Hübinette, Lundström och Arvidsson tillhör pekar trots allt på en brist i dagens vänsteranalys. Den känns gammaldags, och halvt verklighetsfrämmande. Men deras analys är inte heller tillräcklig. Behöver vi verkligen bli mer besatta av ras? Är det inte allt som diskussionen har kretsat kring sedan en lång tid tillbaka, med samma eländiga och monotona malande? Vänstern står och stampar i en defensiv och desperat kamp om att bevara välfärdsstaten och den gamla socialdemokratiska hegemonin, medan initiativet och framtidsvisionen är på högersidan. Men den rasmedvetna vänstern plockar i stället fram ett unket gammalt tankegods och putsar det i tron på att det kan skina på nytt. Det är fel väg att gå.

Fotnoter


  1. Leonidas Aretakis, ”Biologismens återkomst motas med klasspolitik”, Flamman 9/4-24[]
  2. Stefan Arvidsson, Materialister måste våga prata om biologisk ras, Flamman 29/4 & En materialist ser på rasbegreppet, Parabol nr 8 2024[]
  3. Jan Sapp, Race Finished, American Scientist 100:2 2012, samt Craig Venters memoar Life Decoded, s. 317[]
  4. Robin, Corey, The Enigma of Clarence Thomas, Picador 2020[]
  5. Sven Widmalm, Rasvänstern saknar egna idéer, Flamman 16/5[]
  6. Tobias Hübinette & Catrin Lundström, Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten, Flamman 6/5[]
Hampus Byström
Filosofie magister i historia

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant