Fattigdomen har ökat i en alarmerande takt i Argentina sedan Milei tog makten. 73% av argentinarna lever nu i fattigdom. Det finns fler fattiga än icke-fattiga och Argentina är inte längre landet med en stor medelklass, skriver journalisten Martina Viglietti.

Fattigdomen i Argentina kan tyvärr ses överallt: på gatorna, i hemmen, i stormarknaderna, i fabrikerna, i affärerna, på sjukhusen, i skolorna. Det finns många siffror som bekräftar denna “Mal Vivir” (ung dåliga livsvillkor) under dessa knappt åtta månader av Mileis regering. Och de pekar på samma sak: medelklassen existerar knappt och den fattiga klassen är i majoritet, berättar ekonomiprofessorn Alfredo Serrano Mancilla från tankesmedjan Celag för Parabol.

De officiella siffrorna på fattigdom i landet från den nationella hushållsundersökningen från september är alarmerande. 52,9% av argentinarna lever i fattigdom och 18,1% i extrem fattigdom. Det finns fler fattiga än icke-fattiga. Det är en enorm försämring jämfört med förra året, då fattigdomen uppgick till 41,7% och andelen extremfattiga till 11,9%.¹

Det finns fler fattiga än icke-fattiga.

På bara åtta månader vid makten har Javier Milei skapat dubbelt så många fattiga som under de åtta åren med högerpresidenten Mauricio Macri och senare peronisten Alberto Fernandez tillsammans. Vi talar om fem miljoner människor som på mindre än ett år blivit fattiga och tre miljoner som blivit av med sin försörjning och hamnat i extremfattigdom. Det är den högsta fattigdomsökningen som registrerats i landets historia och står i direkt samband till den mest extrema åtstramningen som landet gått igenom. Den brutala devalveringen i slutet av december, inkomstminskningen, uppsägningen av tusentals statsanställda, avregleringen av priserna på baslivsmedel, den urskillningslösa höjningen av taxorna för allmännyttiga tjänster och andra nedskärningar påskyndade denna massutarmning.

Fattigdomen drabbar barn och ungdomar ännu hårdare. 66% av de minderåriga i Argentina är fattiga. Många är beroende av offentliga matsalar för att få en tallrik mat. I juni i år vägrade den nu så kallade HR-ministern Sandra Petovello (tidigare hette det ministeriet för socialutveckling) dela ut mat som redan köpts in till dessa matsalar med motiveringen att de som drev dessa ställen “stal” mat. Tusentals barn fick gå hungriga. Två miljoner kilo mat som köpts in av den tidigare regeringen (vissa med utgångsdatum) fick ligga kvar i förråden utan att delas ut. Efter en kritikstormning från sociala rörelser som arbetar i de fattiga områdena tvingade rättssystemet HR-ministeriet att dela ut dem.

En annan ryslig uppgift är att de fattiga är fattigare än tidigare. I studien om fattigdomen i landet som Celag publicerade i augusti, finns en detalj som inte är obetydlig i sammanhanget. Många av de undersökta hushållen har en inkomst som ligger mycket nära den tröskel som fattigdom fastställs ifrån. De konstaterar att det finns 18,3% “nästan fattiga” människor i landet. Om vi lägger till dessa fall till det totala antalet officiellt “fattiga” människor, talar vi om mer än 70% av befolkningen i Argentina som inte kan leva ett värdigt liv.² Serrano Mancilla menar att denna stora fattigdomsökning förändrar uppfattningen vi har om det argentinska samhället som länge har ansetts vara ett land med en stor “medelklass”. Detta är inte längre fallet. Mileis ekonomiska modell kommer bara att förstärka denna utveckling.

Det var ju känt att den nya högerregeringen skulle “spendera mindre” för att uppnå “nollunderskott”. Staten ska inte ingripa i ekonomin utan låta “marknaden ordna och reglera”. Men konsekvenserna för människorna verkar inte hålla dem vakna om nätterna, snarare tvärtom. På frågan om de nya fattigdomssiffrorna från den nationella hushållsundersökningen svarade presidentens talesman Manuel Adorni att man redan hade “gjort allt som kunde göras för att få ner inflationen” och att man nu skulle vänta och se.

I augusti lade president Milei in sitt veto mot en 8,1-procentig höjning av pensionerna som tidigare hade röstats igenom i den nationella kongressen. Vi talar om en av de grupper som drabbats värst av de ekonomiska åtstramningarna. Antalet fattiga pensionärer har fördubblats och utgör nu 29 procent av alla pensionärer. Presidenten bromsade möjligheten att de som en gång var arbetare och i åratal bidrog med sina skatter till landet nu ska kunna få vardagen att gå ihop. Milei menar att han ska sätta stopp för den “politiska kastens” privilegier. Men i Argentina betalas den finanspolitiska åtstramningen av arbetare, barn och pensionärer. De senare gör nu motstånd och protesterade utanför nationalkongressen mot beslutet. Svaret från säkerhetsministern Patricia Bullrich var tårgas och repression. De äldre slogs ner brutalt, onödigt våldsamt.

I Argentina betalas den finanspolitiska åtstramningen av arbetare, barn och pensionärer. De senare gör nu motstånd och protesterade utanför nationalkongressen mot beslutet. Svaret från säkerhetsministern Patricia Bullrich var tårgas och repression.

Åtstramningarna och svält är tyvärr inget nytt i Argentina. Det som är nytt är den hastighet med vilken det sker den här gången, och även den uppenbara passiviteten hos vissa samhällssektorer som tror att denna anpassning är vägen till ett bättre liv. Ekonomiprofessorn Serrano Mancilla menar dessutom att 4,2% i inflation i augusti inte är något bra resultat. Man får inte glömma att Mileis regering, för att uppnå denna dåliga inflationssiffra, har tvingat fram en våldsam ekonomisk tillbakagång som åtföljts av en grym utarmning för majoriteten av det argentinska samhället.

Några dagar innan dessa alarmerande siffror om fattigdomen i Argentina blev kända talade Milei i FN och anklagade FN för att “påtvinga världen en socialistisk agenda”. Annars var Milei mest upptagen i New York med att ta sig bilder med Elon Musk för att ladda upp dem på sitt favoritnätverk X. Som en motpol träffade Påven Franciskus, även han argentinare, i september sociala ledare och uttryckte sin oro över orättvisorna. Han sade: “Om det inte finns någon politik, bra politik, rationell och rättvis politik, som stärker den sociala rättvisan så att folk har tillgång till mark, tak och arbete, en rättvis lön och tillräckliga sociala rättigheter, kommer logiken om det materiella och mänskliga slit och släng-kulturen att sprida sig, och lämna efter sig våld och ödeläggelse i sitt kölvatten”. Påven varnade också för den ökande organiserade brottsligheten i stadsdelar där staten är frånvarande och som är direkt relaterat till den ökande fattigdomen.

Det finns en annan procentsats som blev känd i veckan: Opinionsmätningar visar att stödet för Javier Mileis har urholkats. Argentinarnas förtroende för Milei sjönk i september med 10 procentenheter. Kanske börjar tålamodet ta slut, även hos dem som röstade på honom.