Svenska medier var positiva till Israel under de första åren. Men allra positivast var kanske vänstermedierna, visar en ny bok. I Soluppgångens land går Torbjörn Holmgren igenom tidningen Arbetarens beskrivning av Israel under de första fem åren. Caroline Lund har läst den och chockeras.

Hur kommer det sig att vänstern har gått från att vara utbrett Israelvänlig till att bli så Israelkritisk? Den frågan ställer sig Torbjörn Holmgren i sin senaste bok Soluppgångens land: tidningen Arbetaren och sionismen. Det är en spännande historia om relationen mellan socialism och kolonialism, men även om mediers roll och ansvar i situationer som präglas av krig och konflikt.

Till att börja med så vill Holmgren ge en bild av vänsterns initiala inställning till Israel. Han går därför igenom och sammanfattar de artiklar med fokus på Israel/Palestina som publicerades i tidningen Arbetaren från maj 1947 till oktober 1953, alltså runt tiden för Israels grundande. Tidvis blir läsningen därför också ganska ensidig, då majoriteten av artiklarna som sammanfattas och analyseras inte verkar byta fokus eller argument nämnvärt under dessa år.¹

Sionismen glorifieras och de judiska bosättarna beskrivs som ett hårt arbetande folk som bygger ett klasslöst land från ingenting. Till och med en tidigare bankdirektör lämnar nämligen nöjt sitt jobb och sin status bakom sig i Europa och anländer till en israelisk kibbutz, redo att leva i ett enkelt kollektiv där alla är jämlikar. Alltså en socialistisk dröm. Palestiniernas situation nämns däremot inte lika ofta, och aldrig i positiva ordalag.

Sionismen glorifieras och de judiska bosättarna beskrivs som ett hårt arbetande folk som bygger ett klasslöst land från ingenting.

Med andra ord dyker det typiskt koloniala tankesättet upp redan från början. Bosättarna är civiliserade och driver den kulturella utvecklingen framåt i ett annars tomt och ociviliserat land. Vad jämlikhet innebär i ett samhällsbygge som utmärks av segregation mellan bosättare och den palestinska ursprungsbefolkningen (vilken under en lång tid hade varit en mix av muslimer, kristna och judar), problematiseras inte.²

Ju närmare kriget 1948 och Nakba (katastrofen) som nyhetsrapporteringen kommer, desto mer beskrivs palestiniernas och de övriga arabländernas åtgärder som ”invasioner,” ”angrepp” och ”attacker,” medan sionisternas aktiviteter bara beskrivs som ”försvarsförberedelser.” Tiden för Nakba ger också de tydligaste exemplen på grova faktafel. Dels så påstås det att endast en massaker begicks mot den palestinska lokalbefolkningen (det verkliga antalet massakrer är fortfarande omdiskuterat, men flertalet historiker placerar det någonstans mellan 24-110), och dels så påstås det att de nästan 800 000 palestinier som fördrevs egentligen lämnade sina hem frivilligt.²

Idag vet vi att Israel medvetet har bedrivit historieförfalskning vad gäller kriget 1948, och att idéerna om ett judiskt övertagande av landet och en systematisk fördrivning av det palestinska folket kan ledas tillbaka till den sionistiska rörelsens grundläggande texter. Den detaljerade planen för att detta skulle uppnås med våld började däremot utarbetas först när det stod klart att rörelsen inte lyckades köpa upp den mängd landområden som skulle krävas för en framtida judisk stat.³

Skiftet från de socialistiska universella värdena och drömmarna till en exkluderande nationalism hade förstärkts av relationen till den europeiska kolonialismen och den kristna millienarismen, vilken såg judarnas ”återkomst” till Palestina som ett viktigt steg i att skapa en kristen gudsstat i landet. Den brittiske premiärministern under första världskriget, Lloyd George, drevs till exempel av denna religiösa iver när han lade fram sina strategiska skäl till att stötta den sionistiska koloniseringen av Palestina.³

Majoriteten av dessa kritiska perspektiv saknas bland Arbetarens artiklar och Holmgrens kommentarer, men för den uppmärksamme läsaren så finns där flera tecken på den verklighet som drabbade palestinierna efter 1948. Till exempel så skriver korrespondenten Elsa Nyberg i en artikel från 1953 att de araber hon ser i landet är ”israeliska undersåtar,” oftast klädda i solkiga kostymer, snedgångna skor, och allmänt lortiga. Idag, när vi vet att hela det palestinska samhällsskiktet hade förstörts och att de palestinier som lyckats stanna kvar i det som blev staten Israel levde under stränga och diskriminerande militärlagar, blir dessa iakttagelser rentav sorgliga att läsa.

Till exempel så skriver korrespondenten Elsa Nyberg i en artikel från 1953 att de araber hon ser i landet är israeliska undersåtar, oftast klädda i solkiga kostymer, snedgångna skor, och allmänt lortiga.

Även om Holmgren erkänner att flera av de myter som sionismen använde för att rättfärdiga sitt bosättarprojekt, som att Palestina var tomt och kargt, var falska, så missar han att analysera den Israelvänliga rapporteringen ur ett kolonialt perspektiv. Holmgren har dock sina poänger. Att sympatierna för Israel förstärktes avsevärt av den skuld de europeiska länderna kände efter Förintelsen är logiskt, likaså att många av Förintelsens överlevare inte önskade stanna i efterkrigstidens Europa, och därför valde att bosätta sig i Palestina.

Faktum är att majoriteten av bosättarkoloniala projekt genom historien har motiverats av just förföljelser i Europa, och även om det är lätt att sympatisera med människors önskan (och rätt) att få leva i frihet från förföljelse, så eliminerar det inte projektens koloniala natur. Holmgren frågar sig ändock: varför håller inte argumenten för Israels grundande idag?

En del av svaret måste bli att tiderna förändras. Arbetarens Israelvänliga rapportering var helt enkelt inte ovanlig när det begav sig. Trots att ett antal FN-observatörer hade bevittnat den etniska rensningens konsekvenser i Palestina under den korta vapenvilan i juni 1948, så möttes deras rapporter av tystnad bland internationella organisationer, FN-ledare och tidningsredaktioner. Att Arbetaren valde att fokusera på sionismens socialistiska argument snarare än religiösa och nationalistiska sådana kan heller inte vara särskilt förvånande med tanke på att det rör sig om en vänstertidning. Det fanns med andra ord inte mycket information att tillgå vad gäller palestiniernas situation och öde – åtminstone långt ifrån den mängd information som vi har tillgång till idag.³

Samtidigt som Holmgren verkar förskräckt att så mycket har förändrats vad gäller Israel-sympatier i Sverige, så blir jag förskräckt att inte mer har förändrats.

Boken är på så sätt ett fönster in i en annan tid. Samtidigt som Holmgren verkar förskräckt att så mycket har förändrats vad gäller Israel-sympatier i Sverige, så blir jag förskräckt att inte mer har förändrats. När Arbetarens gamla artiklar beskriver hur de negativa aktioner som skedde 1948 bara berodde på de sionistiska extremister som höll till i Stern-ligan och Irgun, och aldrig på den större judiska befolkningens respresentanter, så är det omöjligt att inte tänka på det pågående folkmordet i Gaza, och att skulden nu bara riktas mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som en ensam galning – och inte mot den långtgående och ständigt intensifierande koloniala ockupationspolitik som avhumaniserar palestinier och som finner stöd hos en majoritet av de israeliska medborgarna.⁴

På samma sätt så känns det alltför bekant när en artikel från 1949 beskriver hur inga utländska korrespondenter släpps in i landet och att den enda version som återges i media är den israeliska militärens. Idag släpps inte heller några journalister in i Gaza, samtidigt som de palestinska journalister som faktiskt finns på plats har blivit direkta måltavlor för den israeliska armén. Svensk media upprepar okritiskt den israeliska militärens narrativ, där palestinier beskrivs som terrorister i allt bredare bemärkelse och där sjukhus blir till kommandocentraler, medan Israel aldrig beskrivs som den folkmordsanklagade stat det är.⁵

Precis som sionisternas aktiviteter tidigare bara beskrevs som ”försvarsförberedelser” så beskrivs dagens upprepade brott mot folkrätten i Gaza alltför ofta bara som ett ”försvarskrig.” Det är inte förvånande att israeliska dödsfall rapporteras tolv gånger oftare än palestinska bland de största svenska tidningarna idag. Trots detta så påstår Holmgren att Sveriges journalistkår är partisk och alltför kritisk mot Israel. Det måste givetvis ses i ljuset av att två SVT-inslag nyligen har fällts i Granskningsnämnden för partiskhet, men inte till Palestinas fördel utan till Israels.⁵

Enligt den israeliske historikern Ilan Pappé så var tidningsredaktörer, tillsammans med FN-ledare och internationella organisationer, delaktiga i att sända ut ett tydligt internationellt budskap till Israel vid tiden för dess grundande. Hur olaglig, omoralisk och omänsklig dess etniska rensning av Palestina än var, så skulle den tolereras. Samma budskap gäller, trots allt, än idag. År 1953 så dog i snitt 150 palestinska flyktingar per dag i Gaza. I slutet av 2023, exakt 70 år senare, så var den siffran uppe i nästan 300. Det ger en tydlig bild av en pågående Nakba som, med hjälp av mediernas ovilja att bedriva en balanserad och sanningenlig nyhetsrapportering, har tillåtits eskalera till folkmord.⁶