Autoritarismen breder ut sig och diktaturer har börjat samarbeta. Det oroar den amerikanska författaren Anne Applebaum som i sin senaste bok ser diktaturer världen över hålla varann om ryggen. Men hennes oro klingar falskt, skriver Henrik Schedin, när hon inte ser USA-vänliga diktaturer som ett hot. Är det inte i själva verket en allians mot USA som skrämmer?

Diktatorer har börjat samarbeta och har slutat bry sig om västvärldens dömande blick, i alla fall enligt Anne Applebaum. Den Pulitzerprisbelönade amerikanska författarens nya bok handlar om om autokratiers globala nätverk, och hon målar upp en världsbild där auktoritära länder och ledare får alltmer inflytande. Hon buntar ihop länderna till Autokrati AB, vilket också är bokens titel i svensk översättning av Margareta Eklöf.

Detta är en uppföljning på Applebaums senaste bok Demokratins skymning, där hon sörjde demokratins och de liberala värderingarnas nergång runt om i världen och en mer polariserad värld. Där skyllde hon det helt enkelt på sociala medier och ett upptrappat medieklimat.

I denna bok har hon en annan förklaring: diktaturer och auktoritära samhällen upprätthålls genom stöd från andra likasinnade ledare. De håller varandra om ryggen för att kväva demokratiska uppror, oavsett om det är en islamistisk diktatur eller en socialistisk sådan. Dessutom underminerar dessa stater ofta internationella regelverk genom att strunta i internationella organisationer och bestämmelser. De utför lönnmord och fängslar oliktänkande även utanför landets gränser.

Detta är anledningarna till att det är så svårt att störta diktaturer idag, menar Applebaum. Ryssland, Kina och Iran är de stater hon främst syftar på, men även länder som Myanmar, Zimbabwe och Angola får sig några kängor. Och givetvis USA:s eviga fiender Kuba och Venezuela.

Skillnaden mellan 1900-talets diktatorer vars propaganda ofta förskönade landet eller ledaren är enligt Appelbaum att idag smutskastas demokratier och det ”degenererade väst” i stället, för att visa att det inte finns ett bättre alternativ.

Skillnaden mellan 1900-talets diktatorer vars propaganda ofta förskönade landet eller ledaren är att idag smutskastas demokratier och det degenererade väst i stället.

Denna multipolära värld utan ett tydligt maktcentrum är inte Applebaum förtjust i. Hon tycks förbryllad över att världen förändras och att USA inte är den självklara normen längre. Hon har en ensidig och amerikansk världsbild, och hennes analys blir därefter. Som tidigare nämnt är det Ryssland, Kina och Iran som är världens skurkar, men Applebaum tycks inte ha samma dömande blick på auktoritära stater som USA är allierade med.

Israel nämns enbart som offer för 7 oktober-attacken, Saudiarabien nämns i ett stycke kring Jamal Khashoggis död men inte mer, och Indien nämns enbart i förbifarten när författaren listar vilka stater som ingår i hennes svepande begrepp Autokrati AB. Alla dessa stater styrs av fascistoida ledare eller regeringar, men de är legitimerade av den fria världens ledare. Så då är det väl rekorderlig fascism?

Författaren och professorn i etnicitet Stefan Jonsson påminner oss i boken Där historien tar slut om hur västvärldens krig mot terrorn använder sig av samma strategier, och hur detta blev början på slutet av en öppen värld med internationella avtal. Västvärlden militariserade samhället och ökade kontrollen, samtidigt som internationella avtal kunde svepas under mattan i terrorbekämpningens namn. Då öppnades möjligheten även upp för auktoritära stater att följa samma exempel.¹ Så det sticker lite i ögonen när Applebaum oreflekterat förfasar sig över hur Kina och Ryssland använder sig av dess metoder.

I Applebaums analys finns det något som liknar en kritik av det liberala, kapitalistiska systemet. Ett av kapitlen handlar om auktoritära ledares girighet och hur de gömmer pengar i västvärlden. Genom fastighetsköp via skalbolag och pengar i skatteparadis kan dessa ledare och deras vänner skapa förmögenheter att falla tillbaka på om det skulle bli störtade. Hon är kritisk till den ohämmade marknaden i det fall den underbygger skurkstaters möjligheter att få finnas och för också en intressant diskussion kring handelns möjligheter till öppen värld.

Applebaum tar upp avtalet som Västtyskland skrev med Sovjetunionen 1970 för att handla med naturgas. Avtalet ligger till grunden för Nordstream och dagens pausade handel med rysk gas. Det fanns en optimism kring att handeln skulle öppna upp för utökat samarbete och i längden demokratisera Sovjetunionen. Men det fungerade tyvärr inte, inte heller efter murens fall. Varken Sovjet eller Putin hade något intresse av en demokratisk stat. Däremot hade de ekonomiska intressen, som i Putins fall även är privata för hans familj och vänner.

Det här skulle kunna vara en bok om det fallerade liberala systemet, men det är det inte. I stället är det en bok som beklagar sig över att det inte var som förr.

Det här skulle kunna vara en bok om det fallerade liberala systemet, men det är det inte. I stället är det en bok som beklagar sig över att det inte var som förr. Det finns en bitter ton i boken kring att västvärldens hegemoni inte längre är lika stark, och det är något USA:s och EU:s ledare behöver inse.

Det är en oroväckande utveckling av världen, det håller jag med Applebaum om. I alla fall att auktoritära stater får mer inflytande och att världens demokratier blir färre. Däremot kan jag se att löftet om frihet och jämlikhet sedan murens fall inte har infunnit sig, och nu ser vi en reaktion på det. Den globala ojämlikheten ökar och västvärlden stänger dessutom ute det globala syd via murar och Fort Europa.
Det är inte så konstigt att länder som inte gynnats av den liberala världsordningen, vänder sig till andra alternativ.