Knappast den sista boken om Palmemordet
Knappast den sista boken om Palmemordet
I förra Månadens Palme skrev jag om journalisten Jon Jordås bok Den sista boken om mordet på Olof Palme.1
Den gången välkomnade jag att boken skulle kunna ge nytt liv åt debatten om Palmeåklagaren Peterssons utpekande av Stig Engström, ”Skandiamannen”.
Petersson lanserade sitt utpekande av Engström med hjälp av en högst bristfällig argumentering. Och som åklagaren medgav: om Stig Engström varit i livet så hade den bevisning som fanns inte räckt till ett åtal. Men Petersson hävdade att det skulle ha gått att få honom anhållen och förhoppningsvis häktad. Och då hade det nog gått att få fram de bevis som nu inte fanns till hands.
Det var en besynnerlig argumentering. Och Jordås bok som lanserar en helt annan person som gärningsman bidrar till intrycket av att åklagaren varit godtycklig – det är uppenbart att det finns flera personer där vissa indicier tycks peka ut dem för statsministermordet.
Och det kan väl sägas: Christer A – även han avliden – som Jordås lanserar som Palmemördare kan utan vidare framstå som lika sannolik som Engström. Kanske mera, det är en smaksak.
Men frånvaron av bevis mot såväl Engström som Christer A gör att en nykter betraktare har all anledning att fråga sig: kan lösningen inte lika gärna ligga någon annanstans?
Svagheten i bevisningen mot Engström har jag gått igenom i en hel bok som kom förra året.2
Svagheten i bevisningen mot Christer A har jag nyligen gått igenom i två utförliga artiklar på min blogg.3
Jag har inbjudit Jon Jordås att svara på bloggen. Och förhoppningsvis har han gjort det när detta nummer av Parabol når läsarna.
Jordås argumentering för att Christer A skulle vara gärningsmannen innehåller ingen som helst bevisning som binder honom till mordplatsen. Någon känd sådan finns inte heller. Kärnan i hans utpekande av Christer A är i stället att Palmeutredarna kom fram till att han som person passade in i den gärningsmannaprofil som framställdes åt utredningen under 90-talet.
Projektet var inspirerat av amerikanska FBI och byggde på föreställningen att skickliga profilerare skulle kunna analysera bevisning från en brottsplats och utifrån den skissa gärningsmannens personlighet, levnadsförhållanden och fysiska och psykiska särdrag – rätt mycket som Sherlock Holmes brukade göra i Conan Doyles gamla detektivhistorier.
I filmer och TV-serier har profileringsverksamhet glorifierats. Men som jag utförligt visar i min genomgång på bloggen har metoden omgetts av en skamlös marknadsföring utan att dess faktiska vetenskapliga värde på något sätt bevisats. Och när den applicerats på Palmeutredningen har många av dess svagheter blivit än tydligare.
En annan punkt som Jordås gjort mycket av är att Christer A ägde en legal magnumrevolver vid tiden för mordet men avstod från att lämna in den för provskjutning. När polisen efter flera år påminde honom hävdade han att han sålt vapnet svart.
Det lät lite besynnerligt. Och vapenförsäljningen har framställts som en graverande lögn från en gärningsman som inte lyckats komma på något bättre. I min genomgång pekar jag på varför Christer A:s onekligen rätt speciella berättelse är ett svagt argument för att han skulle vara Palmes mördare, oavsett om man tror på hans egen historia eller inte.
Slutligen tar jag upp den enda punkt i Jordås bok som författaren bidragit med själv (annat har andra redovisat före honom). Och det är hans eget experiment med ett AI-verktyg som han funnit på nätet.
Det här är bakgrunden: som många minns har Mårten Palme berättat om att han såg en man stående på trottoaren vid bion efter föreställningen.
Mindre känt är att polisen tog fram en fantombild som var avsedd att bygga på Mårtens iakttagelser.
Jon Jordås har jämfört ett foto på Christer A med den fantombilden. Och han menar att AI-verktyget visar ett häpnadsväckande överensstämmelse mellan de två bilderna. För honom blir det ett tecken på att Christer A var vid bion, följde efter paret Palme och sköt statsministern.
Jag tar en grundlig titt på vad resultatet blir när detta AI-verktyg används för andra bilder. Och med flera exempel visar jag att Jon Jordås experiment faktiskt inte tycks ha något värde.
Vad blir då slutsatsen?
Ja, låt mig vara generös. Rent hypotetiskt kan Christer A, lika väl som Stig Engström eller någon annan, vara skyldig till Palmemordet.
Och man kan väl säga att Jordås har rätt att lägga fram sin teori, hur stora hål den än har. Mordet är olöst, människor grubblar och varje hypotes som inte är uppenbart orimlig kan förtjäna uppmärksamhet. Eller?
Jo, för all del. Men det stora problemet med Jordås bok är att han på häpnadsväckande svaga grunder hävdar att han kommit på sanningen. Sådana illa grundade påståenden sprider inte ljus, de bygger bara på dunklet och förvirringen kring Palmemordet.
Fotnoter