Istället för att köpas av en kinesisk kapitalist, kunde Volvo blivit ett personalägt företag. Men Sverige saknar förmågan och förståelsen för poängen med arbetarstyrda företag. Nu är det dags att vi ser fördelarna – och de är många, även för näringslivet, skriver Patrik Witkowsky som är aktuell med en bok om frågan.

“Skulle inte vi kunna driva det här själva?”

Den frågan ställde sig ett gäng anställda på Volvo i slutet av 00-talet. Den globala finanskrisen hade slagit hårt mot bilindustrin och ägaren Ford ville göra sig av med Volvo Personvagnar. Magnus Sundemo, ordförande för Akademikerfacket på företaget och projektledare för modellen XC60, samlade en grupp entusiaster kring sig för att undersöka om det gick att göra verklighet av en radikal idé: Att göra Volvo PV till ett personalägt företag.

De bildade aktiebolaget Konsortium Jakob AB, döpt efter smeknamnet på den första Volvobilen. De ritade upp affärsplaner, knöt till sig underleverantörer och engagerade finansmannen och den tidigare chefen Roger Holtback. Nya, ambitiösa målsättningar diskuterades, exempelvis att alla bilar skulle vara koldioxidneutrala inom ett decennium. I boken Sanningen om Volvo (2018) sammanfattar Sundemo den visionära andan som rådde: “Tänk om vi kunde skapa ett företag med helt andra värderingar och betydligt skäligare ersättningar för samtliga medarbetare, inklusive de i toppen. Ett företag med ledare som inte i första hand drivs av pengar och status utan av att utveckla ett företag och en affärsidé som skulle kunna göra världen till en lite bättre plats att leva på för kommande generationer.”¹

Planen var att få Ford att ligga kvar som minoritetsägare under en period, att låna upp förvärvskapitalet och att anställda successivt skulle köpa in sig via avdrag på lönen. Sundemo skriver: ”Det här var ett unikt drag i en lokal fackklubb men vi var övertygade om att detta var vägen fram. Nu eller aldrig skulle vi, som var Volvo, ta över makten.”

Det här var ett unikt drag i en lokal fackklubb men vi var övertygade om att detta var vägen fram. Nu eller aldrig skulle vi, som var Volvo, ta över makten.

Men fanns det finansiärer som var villiga att hjälpa till? Det behövdes många miljarder, både till förvärvet och till investeringar. De drivande åkte till Stockholm och försökte övertyga regeringen om att få staten att agera bryggfinansiär. Men de fick ett svalt bemötande. Inte heller de svenska pensionsfonderna eller försäkringsbolagen var särskilt intresserade. Enskilda finansmän, som hade hört talas om utköpsförsöket, erbjöd hjälp med kontakter. Men alla spår rann ut i sanden.

Envetet begav sig Sundemo med kollegor i stället över Atlanten för att träffa riskkapitalisten Jamie Dingman, vars far Michael Dingman ägde konsortiet Crown. Han hade uttryckt intresse för att eventuellt delta i finansieringen. Efter en hummermiddag, en segeltur och en dag på lerduvebanan visade det sig dock att den unge Dingman såg framför sig ett toppstyrt Volvo där delar av produktionen skulle flyttas till Kina och där Sundemo skulle ”leverera facket” till Crown. Det blev inget samarbete. Och snart gav sig det kinesiska företaget Geely – ägt av den kinesiske miljardären Li Shufu – in i budgivningen. 2010 gick affären i lås för en köpeskilling på 13 miljarder kronor. I dag, fjorton år senare, är det värt en bra bit över 100 miljarder.

Det fanns alltså visioner och initiativkraft bland Volvos anställda, tankar om ett annat sätt att driva företag. Men det svenska samhället saknade förmågan att ta vara på denna impuls. I stället för att bli ett demokratiskt flaggskepp, ägt och styrt av de ingenjörer och arbetare som utgör Volvo Cars, kontrolleras i dag den svenska industriklenoden av en kinesisk miljardär. En person har alltså, som Dagens Industri beskrivit det, ”merparten av svensk bilindustri i sina händer”.²

I stället för att bli ett demokratiskt flaggskepp, ägt och styrt av de ingenjörer och arbetare som utgör Volvo Cars, kontrolleras i dag den svenska industriklenoden av en kinesisk miljardär.

De anställda på Volvo var förstås inte de första som tänkt att företag skulle kunna kontrolleras av dem som utför själva arbetet. Tankar om en ekonomisk demokrati, där företagen ägs och styrs demokratiskt av personalen, har rötter som sträcker sig tillbaka till upplysningen. John Stuart Mill, den moderna liberalismens fader, såg framför sig en framtid där de anställda själva ägde sina företag och där de var ”underställda chefer som är valda och kan avsättas av dem själva”. Detta tänkte han skulle leda till ”en ny känsla av trygghet och självständighet hos de arbetande klasserna”.³ Filosofen Bertrand Russell, Mills gudson och en av 1900-talets mest inflytelserika samhällsdebattörer, skrev: ”Det kan inte finnas någon verklig frihet eller demokrati, förrän de män som uträttar arbetet inom ett företag också kontrollerar dess ledning.”⁴

Per Albin Hansson, socialdemokratisk statsminister 1932–1946, målade i sitt berömda folkhemstal från 1928 upp en framtidsvision där den svenska arbetaren inte längre var en ”lejd varelse”, utan en medarbetare delaktig ”i skötsel och ledning och avkastning”.⁵ Hansson såg det som avgörande för samförståndstankens varaktiga framgång. Så sent som på 1970-talet gick Folkpartiet till val på att ”arbetslivets demokratisering måste målmedvetet genomföras”.⁶

Så sent som på 1970-talet gick Folkpartiet till val på att arbetslivets demokratisering måste målmedvetet genomföras.

Den ekonomiska demokratins grundtankar har alltså haft anhängare i många av samhällets hörn och det politiska spektrumets alla färger: industrimagnater, syndikalister, progressiva affärsjurister, arbetarkvinnor i den amerikanska textilindustrin, socialkonservativa författare och utopiska socialister. Den amerikanske presidenten Ronald Reagan beskrev på 1980-talet personalägda företag som ”nästa logiska steg” och ”en väg som passar ett fritt folk”.7 Allt fler partier har på senare år lanserat reformförslag för att främja personalägda företag, samtidigt som riskkapitalbolag som KKR och Financial Times ledarredaktion talar varmt om förtjänsten med att låta samtliga anställda i ett företag vara med och äga.⁸

Argumenten för att röra sig mot ett system där anställda har en större delaktighet i beslutsfattandet och andel av ekonomins frukter har varierat. För vissa handlar det om en mer motiverad arbetskraft och en bättre arbetsmiljö. För andra har det handlat om att fostra mer demokratiska och engagerade medborgare. Men det allra vanligaste argumentet har ändå varit principiellt. Nämligen: Om vi nu anser att demokrati är den bästa styrelseformen för det politiska livet, då borde det väl också vara den bästa styrelseformen för det ekonomiska livet?

Om vi nu anser att demokrati är den bästa styrelseformen för det politiska livet, då borde det väl också vara den bästa styrelseformen för det ekonomiska livet?

I dag är det ju så att vi som medborgare har rätt att tillsätta och avsätta vår politiska ledning i en stat eller en kommun efter principen en person, en röst. Men som medarbetare på ett företag har vi inte någon sådan rätt. Medarbetare hyr ut sig själva till företag mot en fast ersättning. Resultatet och rösträtten tillhör dem som äger företagets aktier.

Med andra ord, på den plats där människor förbrukar stora delar av sin kreativitet och energi, där pengar växer och fördelas, där samhällsekonomins riktlinjer till stor del stakas ut – där har demokratin ännu inte nått fram. De styrda tillsätter inte de styrande på dagens företag, en ordning som uppstod innan den allmänna rösträttens genombrott.

Men om de här tankarna varit i cirkulation i flera hundra år, varför har inte demokratin brutit igenom i den ekonomiska sfären? Är det för att personalägda företag helt enkelt inte fungerar? Nej, i USA arbetar ungefär en tiondel av den privata arbetskraften i 6 500 företag som ägs helt eller delvis av dem själva. Är det för att sådana företag inte är lika effektiva som konventionella företag? Nej, tvärtom finns det gott om empirisk forskning som visat på motsatsen. Är det för att de inte överlever lika länge? Nej, tvärtom verkar personalägda företag klara sig längre. Är det för att vanligt folk hellre vill underkasta sig externa ägare än att tillsätta styrelsen själva? Det är svårt att säga, men opinionsundersökningar tyder på att människor hellre arbetar i personalägda än privata eller offentliga företag. Är det för att en ekonomisk demokrati förutsätter planekonomi?

Förutsätter detta planekonomi? Nej, personalägda företag kan konkurrera med varandra på en marknad.

Nej, personalägda företag kan konkurrera med varandra på en marknad. Skulle en ekonomisk demokrati behöva avskaffa den privata äganderätten? Nej, den privata äganderätten kommer troligtvis stärkas i en ekonomisk demokrati eftersom fler människor blir ägare. Skulle det på något sätt innebära en attack mot grundlagen? Nej, tvärtom föreskriver den svenska grundlagen att ”[d]et allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”.⁹