Burkina Faso har fått nog av FN:s misslyckade internationella uppdrag. Nu går landet sin egen väg och burkinabeserna hoppas på att den unga ledaren Ibrahim Traoré ska lyckas både besegra jihadistgrupperna och ge landet för första gången en stabil utveckling, skriver Olive Carlson.

FN:s uppmaning i juni till omedelbara internationella åtgärder i Sahelregion väckte direkt starka reaktioner i Burkina Faso, Mali och Niger.¹ Det är inga hurrarop precis när FN erbjuder sina tjänster. De västafrikanska länderna menar att bakom dessa så kallade internationella åtgärder finns andra intentioner. 

På vilket sätt skulle FN:s åtgärder kunna vara annorlunda än det tidigare misslyckade uppdraget som slutade med att de internationella trupperna kastades ut från Västafrika?

Misstron är total. På vilket sätt skulle FN:s åtgärder kunna vara annorlunda än det tidigare misslyckade uppdraget som varade i 10 år och som slutade med att de internationella trupperna kastades ut från Västafrika? Har inte FN förstått att de västafrikanska länderna har fått nog av de så kallade ”internationella åtgärder”? Varför vill det så kallade internationella samfundet tillbaka till länder som uttryckligen kastat ut dem?

Bakom FN:s senaste reaktion finns en rapport från den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) som uppmärksammat en massaker i Burkina Faso som ska ha hänt i februari.² HRW hävdar i rapporten att armén ska ha avrättat 223 civila i en omfattande militär operation för att bekämpa jihadistvåldet.³ Övergreppen ska ha inträffat bara veckor efter att ryska trupper landat i det västafrikanska landet för att ta sig an säkerheten.

EU och USA bombade Libyen och störtade Mohammar Khaddafi efter en HRW-rapport om en massaker i Benghazi.

HRW-rapporten blev för många i Västafrika en ”déjà vu” och en varning. EU och USA bombade Libyen och störtade Mohammar Khaddafi efter en HRW-rapport om en massaker i Benghazi.⁴ Flera väpnade grupper som deltog i kriget och förstörde Libyen släpptes sedan lös i Sahelregionen. Dessa väpnade grupper är för Västafrika inget annat än terrorister som Nato skapade i Libyen.

För Burkina Faso var rapporten en direkt provokation. Anklagelserna saknar grund och HRW gjorde rapporten på tvivelaktiga källor, menar man.⁵ De som HRW kallar för civila i rapporten var i själva verket terrorister som gjorde sig skyldiga till attacker mot civila. HRW agerar som ett instrument för Väst, som vill återigen ockupera Sahelregionen och vill förstöra landet som hämnd för att de förlorat både naturtillgångarna och inflytandet i regionen. Presidenten Ibrahim Traoré menar att HRW upprättade rapporten om Burkina Faso för att tvinga FN att fatta nya beslut om västlig militär närvaro för att fortsätta plundra landets tillgångar.

Det blev även demonstrationer. Tusentals gick ut på gatorna i huvudstaden Ouagadougou och anklagade Väst och Frankrike för att stödja terroristgrupper. Väst, menade demonstranterna, utnyttjar internationella organisationer som FN för att upprätthålla neokolonialismen. Demonstranterna krävde därför att FN:s representanter skulle lämna landet. Som en demonstrant i Burkina Faso uttryckte det ”Du vill hjälpa mig. Jag säger nej. Du vill inte gå hem och jag slänger ut dig. Ändå försöker du komma tillbaka. Så gör Frankrike”.

Vad vill HRW och FN i Burkina Faso? Frågar sig ledningen i landet som menar att FN tidigare inte uppfyllt sin skyddande roll i landet, utan snarare springer i-ländernas intressen. Nu borde FN i stället hålla sig borta från suveräna staters inre angelägenheter.

Burkina Faso har genomlevt en politisk och militär instabilitet sedan självständigheten från kolonialmakten Frankrike.

Burkina Faso har annars genomlevt en politisk och militär instabilitet sedan självständigheten från kolonialmakten Frankrike. Mellan 1966 och 1983 drabbades landet av en rad statskupper och militära regimer. 1983 tog kaptenen Thomas Sankara makten, också genom en kupp. Sankara inledde radikala sociala förändringar och bytte landets namn från Övre Volta till Burkina Faso som betyder “De ärliga männens land”. 1987 mördades Thomas Sankara vid en kupp ledd av hans tidigare allierad, Blaise Compaoré, som sedan styrde landet i 27 år. En tid som präglades av korruption, förtryck och marknadsliberalism.

Också den nuvarande presidenten kaptenen Ibrahim Traoré kom till makten genom en statskupp i december 2022. Maktövertagandet mottogs av befolkningen, trötta på den säkerhets- och ekonomiska krisen som drabbat landet i 10 år, med försiktig entusiasm. En övergångsregering ledd av Traoré installerades som tog sig an de problemen som tynger Burkina Faso. Säkerhetskrisen, att upprätta landets suveränitet och uppnå en riktig självständighet i relationen med Frankrike. 

Över 2 miljoner människor är internflyktingar. Antalet människor i behov av humanitärt bistånd ökade med 35%, från 3,5 miljoner till nästan 4,7 miljoner

Landet har genomgått en allvarlig säkerhetskris på grund av jihadister med kopplingar till al-Qaida och Islamiska Staten. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är över 2 miljoner människor internflyktingar. Antalet människor i behov av humanitärt bistånd ökade med 35% mellan 2022 och 2023, från 3,5 miljoner till nästan 4,7 miljoner.⁶ Den FN-ledda militära närvaro i de mest drabbade regionerna har mest förvärrat läget. Enligt African Center for Strategic Studies har dödsfallen orsakade av militant islamistiskt våld nästan tredubblats jämfört sedan 2022. Till slut slängde Traoré de FN-ledda trupperna ut ur landet och tog in i stället ryska soldater och militärrådgivare.

Det andra problemet är det koloniala beroendet. Burkina Faso, precis som andra franska kolonier, har varit självständigt bara på papperet. Frankrike har aldrig släppt taget och har fortsatt att dra i trådarna, i vad som brukar kallas Franceafrique.

Traorés övergångsregering tog efter Mali och avlutade det koloniala avtalet med Frankrike. Man väljer i stället att stärka samarbetet med Västafrika. Tillsammans med Mali och Niger bildades i juni i år en konfederation för att stärka säkerheten och främja industrialiseringen och handeln.

Efter två år vid makten, i en tid av omvälvningar i Västafrika, har kapten Traoré, som med sina 34 år är en av Afrikas yngsta statschefer, väckt både hopp bland Burkinabe och skepsis i Väst. Hans löfte om att intensifiera kampen mot terroristgrupper har gjort honom populär bland de som vill se säkerhet och stabilitet. Han har en karismatisk ledarstil som tilltalar den yngre generationen. Men hans popularitet i landet har inte smittat av sig på ECOWA, den ekonomiska gemenskapen av västafrikanska stater med starka band till Frankrike, som införde sanktioner mot Burkina Faso och också mot Mali och Niger.

Landet står inför stora utmaningar som säkerhetsproblem, korruption och sociala klyftor är utbredda.

När Traoré tog över makten var 40% av landet ockuperat av jihadister och terroristgrupper.

En viktig utmaning är att förena Burkina Faso som annars präglas av etnisk och regional splittring. Fortfarande befinner sig stora delar av landet utanför regeringens kontroll. När Traoré tog över makten var 40% av landet ockuperat av jihadister och terroristgrupper. Med en rad effektiva militära operationer har regeringen lyckats minska jihadistgruppernas inflytande och återta kontrollen över flera områden. Dessa insatser har gett många Burkinabes en ny känsla av trygghet och stabilitet. Exempelvis har över 14 000 skolor återöppnats.

På samma sätt måste Traoré visa krafttag mot korruptionen. Här kan han inspireras av Thomas Sankara som blev känd för sin transparens och kampen för rättvisa. Som en viktig gest har Traoré avstått från sin presidentlön för att föregå med gott exempel.

Ett annat åtagande är att ta itu med landets humanitära kris. Med miljoner människor på flykt behöver Burkina Faso resurser för att tillhandahålla nödvändig hjälp, skydd och sjukvård. Matbristen är också ett akut problem. Därför är en av regeringens tre prioriteringar, förutom säkerhet och industrialisering, införandet av livsmedelssuveränitet. Landet ska producera mat och motivera folket att konsumera lokala produkter.

Men i maj kom man fram till att säkerhetsläget just nu inte ger utrymme för ett val och Traoré fick ett förlängt mandat på 5 år.

Men kanske den största utmaningen är den politiska makten. När övergångsregeringen tog makten genom en militärkupp lovade kapten Traoré att återinföra en civil regering och ett presidentval skulle hållas under 2024. Men i maj när nationalförsamlingen och representanter från olika folkgrupper, religiösa organisationer och det civila samhället samlades för att diskutera kring övergångsperioden och presidentvalet, kom man fram till att säkerhetsläget just nu inte ger utrymme för ett val och Traoré fick ett förlängt mandat på 5 år.⁷

I juni utsattes både presidentpalatset och det statliga tv-bolaget för skottlossningar. Det går ständigt rykten om myterier. Frågan är om Traoré lyckas behålla makten och etablera, för första gången sedan självständigheten på 1960-talet, en politisk stabilitet i landet. Eller om han går samma öde som Sankara och störtas i ännu en statskupp. Vad som står tydligt är att Burkina Faso liksom andra västafrikanska länder har fått nog av internationella åtgärder och exploatering från Väst och vill gå sin egen väg.