Forskarassistenten Magnus Ranstorp anlitas ofta som medierna som expert på frågor som rör islam, terrorism och nu även Israels krig i Gaza. Samtidigt är han en hetlevrad debattör – och han har sällan fakta på rätt plats. Andi Olluri granskar Ranstorps uttalanden om Yahya Sinwar.

Sedan Israel inledde sitt anfallskrig mot Gaza har forskarassistenten Magnus Ranstorp från Försvarshögskolan pumpat ut apologetik för Israel. Ofta sker det i form av opinionstexter och debattpublikationer, när det inte är en strid ström av inlägg på X. Men Ranstorp intervjuas, dessutom, i egenskap av “expert” jämt och ständigt för nyhetsinlägg i frågor om Palestina.

De här dubbla rollerna gör att hans debattinlägg ser ut att ha mer tyngd men även att hans “expert”-kommentarer får karaktär av partsinlaga för Israel. Debattören och experten flyter in i varandra och det ser inte ut att vara någon skillnad mellan dem.

De här dubbla rollerna gör att hans debattinlägg ser ut att ha mer tyngd men även att hans “expert”-kommentarer får karaktär av partsinlaga för Israel.

Hur mycket expert är då Ranstorp? För att illustrera, analyserar jag nyhetsartikeln “Hamasledaren ‘kommer köra kriget in i kaklet’” av nyhetsbyrån TT, i vilken Ranstorp intervjuas om Yahya Sinwars nya roll som högsta ledare för Hamas och vilken konsekvens det lär få för förhandlingarna med Israel. Artikeln trycktes vitt och brett i svenska tidningar.¹

I artikeln hävdade Ranstorp oemotsagd flera saker om den diplomatiska processen mellan Tel Aviv och Hamas som inte stämmer.

Ranstorp förklarar för TT att det i grund och botten är fåfängt att ens försöka förhandla med Hamas. Sinwar “är kompromisslös, han kommer köra kriget in i kaklet”. Vidare: ”Det har alltid varit upp till honom i förhandlingarna på Hamas sida”. Här begår Ranstorp misstaget att påstå något som enkelt kan granskas.

Yahya Sinwars inställning till förhandlingar med Israel är nämligen väl dokumenterad. Han tydliggjorde den redan under den fredliga March of Return 2018 i Gaza (som Israel besvarade med en blodig massaker på civila): “Vi löser gärna konflikten utan våld”, sade Sinwar i en intervju med New York Times: “vi föredrar att få våra rättigheter med mjuka och fredliga medel. Men vi vill understryka att vi är berättigade att använda motstånd ifall vi inte får våra rättigheter.”²

Här begår Ranstorp misstaget att påstå något som enkelt kan granskas. Yahya Sinwars inställning till förhandlingar med Israel är nämligen väl dokumenterad.

Tre veckor in i Israels folkmord i Gaza föreslog Sinwar ett fullständigt utbyte av de israeliska fångarna som hölls av Hamas och de palestinska av Israel, vilket Israel omedelbart avböjde.³ Den 24:e oktober erbjöd Hamas sig att överlämna 200 civila israeler via Egypten och Qatar till Israel förutsatt att Israel avbröt sitt urskillningslösa bombardemang och fördrivningen av palestinier till södra Gaza. Israel bemödade sig inte ens om att avböja förslaget, utan ignorerade det helt och hållet.⁴ I början av november rapporterade The Guardian att “Netanyahu avböjde en vapenvila i utbyte mot gisslan i Gaza”, till och med en temporär sådan, framförd av Hamas.⁵

Hamas försök att åstadkomma en resolution, och Israels konsekventa sabotage av dessa försök, är vid det här laget väldokumenterade, men det talar Ranstorp inte om för läsarna. Vet han inte det är han för okunnig för att kunna användas som expert. Vet han det men inte talar om det, far han med osanning.

Ibland går den israeliska regeringen så långt att den till och med avfärdar israeliska underrättelsetjänsters egna diplomatiska förhandlingspropositioner.

Vet han inte att Sinwar föreslagit fångutbyte är han för okunnig för att kunna användas som expert. Vet han det men inte talar om det, far han med osanning.

Alltså avfärdade Netanyahu Shin Bets framlagda förslag på gisslanutbyte, som lades fram efter att Hamas proposition om ett permanent vapenvila i februari avfärdades totalt.⁶ I början av april föreslog Hamas ytterligare en permanent vapenvila: “Vi står fast vid våra villkor: en permanent vapenvila, fiendens fullständiga tillbakadragning ur Gaza, att alla gisslan får återvända hem”. Hamas förslag innefattade också “att åstadkomma ett respektabelt utbyte av fångar” som Reuters rapporterade. Det avfärdades omedelbart av Israels regering.⁷

I maj misslyckades förhandlingarna på nytt. Orsaken, förklarade Haaretz korrespondent Yossi Verter, var att Netanyahu antog att Hamas inte skulle acceptera Israels extrema kontraproposition, vilket Hamas trots allt gjorde. Verter skrev: “Netanyahu flyr från förhandlingar om gisslan. Ju närmare sådana kommer, desto snabbare flyr han undan. Åtminstone två gånger under de senaste månaderna har han saboterat de känsliga förhandlingarna”.⁸

Men enligt Ranstorp, som nu också tagit på sig rollen som psykolog, är det Sinwar som är problemet: “Han är beredd att offra civila palestinier för att Israel ska reagera och skada sitt inter­nationella rykte, det är en del av hans kalkyl.”¹ Ranstorp får även skriva en faktaruta till artikeln, som har rubriken “slaktaren från Khan Yunis” och där han förklarar att “Nu befinner sig Sinwar djupt inne i Hamas tunnelsystem och kommunicerar endast via betrodda kurirer” trots att israelisk media menar att endast två eller tre personer vet var Sinwar befinner sig.⁹

I mitten av juni undanröjde högt uppsatta israeliska diplomater involverade i förhandlingarna det sista av Israels sken av att vilja att förhandla. Yedioth Ahronoth, som citerade dessa diplomater i sin artikel de publicerade, rapporterade: Israel kommer fortsätta kriget i Gaza med “full kraft” efter att den högsta domstolen ICJ beordrade att landet avbryter sitt anfall mot Rafah.¹⁰

Kort sagt: Israel “har systematiskt saboterat förhandlingar om att frige gisslan från Hamas”, som Michael Hauser Tovs långa reportage i Haaretz noterade.¹¹

Yahya Sinwar har varit en av de ledande aktörerna i förhandlingsprocessen med Israel sedan början. Under Sinwars ledning ska Hamas “fortsätta vapenvila-förhandlingar i Gaza under Sinwars ledning” som högt uppsatta Hamas-diplomater förklarade för den statliga turkiska tidningen Anadolu. De tydliggjorde att “förhandlingsprocessen kommer fortsätta”.¹²

I juni framförde Washington en proposition om vapenvila och frisläppandet av gisslan. Den möttes med skepticism av Hamas, eftersom den var vagt utformad för att ge Israel spelutrymme för att fortsätta sitt militära anfall mot Gaza.¹³ En högt uppsatt israelisk diplomat, involverad i förhandlingsprocessen, tillstod till och med att “Bidenadministrationen förväntas försäkra Israel om att de kan fortsätta krig i Gazaremsan” strax efter att USA:s proposition, ifall den godkänns, träder i kraft.¹⁴

Nå, även denna proposition från Israels främsta sponsor accepterades av Hamas. AFP rapporterade den 11:e augusti att “Hamas kräver att Bidens fredsplan implementeras”. Detta bör ske omedelbart “snarare än att hålla fler förhandlingar”. ¹⁵

Detta möttes med israeliskt sabotage. Netanyahu tog samma fredsplan som Hamas den 11:e augusti insisterade på att upprätta, men förändrade den med “maximalistiska uttalanden”, som en högt uppsatt amerikanska förhandlare förklarade för BBC. Dessa inkluderade att Israel skall fortsätta ha trupper stationerade i Gaza under vapenvilan, liksom kontroll över strategiska delar av Gazas territorium, vilket “inte är konstruktivt för att åstadkomma en vapenvila”, som den citerade diplomaten fortsatte.¹⁶

Israeliska förhandlare förklarade för israelisk statlig radio: “Netanyahus villkor är avsedda att sabotera förhandlingar, det finns inget annat att säga än det”. Netanyahu “vet att det försiggår framsteg – och då lägger han till uttalanden som är motsatta vad man kom överens om med förhandlarna”. Hamas avfärdade då Netanyahus “maximalistiska” proposition.¹⁷

Ranstorp nämner ingenting av detta i den ovannämnda intervjun med TT. Istället förklarar han: “Hamas vill gärna ha vapenvila men varje gång det nämns vill Israel naturligtvis ha något tillbaka”.

Insinuationen är att Israel aldrig fått några meningsfulla eftergifter från Hamas, vars avfärdade förslag alltid stämt väl överens med internationellt konsensus. De stämmer förresten också ganska väl överens med den numera bortglömda resolutionen om en “omedelbar, fullständig och komplett vapenvila med frisläppandet av gisslan” som antogs av FN:s Säkerhetsråd i juni.¹⁸

Men inte ens diplomatisk medgörlighet till den graden att Hamas godkänner en proposition som innebär fortsatt attack mot sig, räknas alltså enligt Ranstorp och TT.

Faktum är att Hamas tillmötesgående medgörlighet i diplomatiska förhandlingar inte bara är oändligt större än Israels, utan snarare kanske unik i modern historia – åtminstone finns inget samtida som liknar det, såvitt jag vet. Det är en mening som lär chockera en del västerlänningar.

Som AP rapporterade den 25:e april i en intervju med Hamas toppförhandlare med Israel, Khalil al-Hayya, har Hamas till och med gått så långt som att erbjuda att överlämna vapnen och gå med på en fredlig tvåstatslösning med Israel i utbyte mot ett stopp på folkmordet. Hamas “är villiga att upprätta en femårs-vapenvila och lägga ned sina vapen och förvandla sig till endast ett politiskt parti ifall en oberoende palestinsk stat etableras med gränser landet hade innan 1967”.¹⁹

Det här är betydligt mer långtgående än, säg, Versaillesavtalet.

Genomgående i Ranstorps analyser är att han påstår saker som inte har någon grund i fakta, och som han inte skulle komma undan med ens i israelisk eller amerikansk media. Här i Sverige får han dock hållas. Ordet är ju visserligen fritt – men det som väcker frågor är Ranstorps dubbla roller som både ”expert” och apologet för Israel.