Är Sverige roligare att leva i nu än förr? Den borgerliga bilden av ett grått och enformigt Sverige har etablerat sig hos allmänheten, och till och med författaren Torbjörn Flygt hävdar nu detta i en artikel i Expressen. Oskar Brandt har en annan åsikt.

Sverige skall trots hårdare tag och stängda gränser ha blivit roligare att leva i än innan borgarna tog över makten på 1970-talet. Det menar Torbjörn Flygt i sin annars ganska sorgsna text ”Dagens Sverige är ett roligare land”.¹

Ja, filmerna är snabbare nu, kläderna mer trendiga och teknikutvecklingen har tagit oss långt. Utbudet av film och TV-serier är otroligt varierat. Men är vi verkligen lyckligare nu? Innan ojämlikheten och de hårda straffen tog plats genom åtstramningspolitiken, verkar vi ha varit både gladare och snällare. Visst, vi var kanske lite tråkigare och töntigare, som karaktärerna i Galenskaparna, men mer harmoniska. Och vi hade humorn från Tage Danielsson och Hasse Alfredsson. Vem kan kalla Tages film från 1975 ”Släpp fångarne loss” annat än en sällsynt fullträff av såväl samhällskritik som klockren men vänlig humor?

Innan ojämlikheten och de hårda straffen tog plats genom åtstramningspolitiken, verkar vi ha varit både gladare och snällare.

Senare humorserier som ”Svensson, Svensson”, ”Lorry” (med sin misslyckade karaktär som alltid ger upp om sina innovationer med uttrycket ”tänkte inte på det”) och ”Leif & Billy” slår ofta mer mot samhällets utsatta med sin satir. Visst finns briljanta undantag som Killinggängets produktioner, men dessa driver likt äldre produktioner ofta med dagens hyperkapitalistiska utveckling.

Inte ens de högavlönade verkar glada. En vän som lunchar tillsammans med lyckade ingenjörer berättar att deras samtal så gott som alltid handlar om plikter och måsten. Nu kanske ingenjörer inte alltid varit de mest glada av upprorsmakare – förutom på Chalmers samhällssatiriska studentcortège på Valborg varje år i Göteborg. Men under min egen festartid, mellan 1994 och 2005, upplevde jag att krogen var mer öppen för skojfriska och tokiga möten. Nu verkar många av mina vänner på krogen ofta stå stilla och bara dricka öl efter öl. Sexdebuten är senare, älskog ovanligare och alkohol dessutom mer sällsynt bland dagens unga. Inte bara på ont, men är det verkligen roligare nu?

Det är intressant att se tillbaka på äldre filmer som ”The Blues Brothers” (1980), en film som en gång var det roligaste jag sett. Brittiska samhällssatirikerna Monty Python hade sina gyllene år mellan 1969 och 1983 – något som vi kanske saknar i dagens underhållning. Idag känns den kanske avsevärt långsammare och tråkigare jämfört med dagens produktioner, men jag vill ändå hävda att den är en av de mest lyckade filmerna genom tiderna. Och var inte musiken innan kommersialismen tog över på 2000-talet mycket mer färgstark och levande?

Och var inte musiken innan kommersialismen tog över på 2000-talet mycket mer färgstark och levande?

Materiell men rikedom i kombination med klassklyftor, finanskriser, miljökatastrofer och ett rikt TV-utbud verkar inte nödvändigtvis leda till ökat välbefinnande. Bloggaren Jan Wiklund skriver fint om detta i sina texter”Vad står i vägen för lyckan?” och ”Unga människor allt olyckligare”.² Faktum är att trots att vi blivit dubbelt så rika sedan 1970, har lyckan inte ökat. Kanske är det värt att fundera på om vi borde sträva efter något annat än bara produktivitetstillväxt? Denna har för övrigt också halverats och stagnerat sedan Reinfeldts åtstramningar av välfärden och arbetslivet runt 2007.³

Jämlikhet, vänner och möten IRL, trygghet, en bostad vars hyra inte knäcker en, bra pensioner för alla och att få ett meningsfullt arbete är eller torde istället vara faktorer som verkligen påverkar lyckonivån. På vägen mot mer rikedom men också mot mer klassklyftor verkar vi kanske ha förlorat något på vägen. Är det roligare nu?