Är det en plikt mot den genom historien utsatta gruppen judar att hålla fast vid sin judiska identitet, även om man saknar övertygelse? Stefan Arvidsson har läst Michael Brenners ”Jews, the Revolution, and the Rise of Nazism” och diskuterar etnifieringen av judisk och muslimsk identitet.

Jag har, liksom kanske ni, då och då i livet stött på personer som betecknar sig själva som judar trots att de inte alls har uppfostrat inom, eller är engagerade i, den religiösa eller kulturella judiska traditionen. När jag har frågat om denna för mig lite underliga självbild har de angett någon form av släktskap med judar och förklarat för mig att om de skulle underlåta att framhålla detta släktskapsband genom att inte omtala sig själva som judar, skulle de på sätt och vis medverka till att låta Hitler vinna postumt.

De har alltså valt att se på sig själva som judar eftersom de vill att det – till Hitlers postuma, och antisemiters och nynazisters livaktiga, förtret – ska existera gott om judiska individer. Att inte identifiera sig med det judiska skulle för dem, tror jag mig ha förstått, vara att fegt förneka tillhörigheten till en genom historien extremt utsatt folkgrupp. Den här hållningen har sin historia.

I In Hitler’s Munich: Jews, the Revolution, and the Rise of Nazism (Princton University press, 2022) berättar historikern Michael Brenner om Kurt Eisner, den vänstersocialdemokratiske journalisten som störtade den 700-åriga Wittelsbach-dynastin från tronen i Bayern. Han utropade och ledde också under en kort tid under 1918 Fristaten Bayern.

Liksom många av andra av de ledande i upproret var Eisner judiskättad. Trots att han inte var troende, och självmant hade kapat banden till mosaiska församlingar, fortsatte han emellertid att identifiera sig som en del av judenheten. På frågan hur det kom sig svarade Eisner att man inte överger en förföljd och ringaktad grupp. Först den dag som antisemitismen dog ut skulle han – om jag förstår honom rätt – kunna sluta upp med att tala om sig själv som jude.

Medlemmarna i de mosaiska församlingarna i Bayern uppskattade Eisners solidariska hållning, trots att de flesta förkastade hans revolutionära idéer. Efter att Eisner hade blivit mördad – av en greve som ville visa sina antisemitiska vänner att han, en ”halvjude”, minsann kunde göra storartade insatser för den ariska rasen – hyllades han i judiska tidningar som en av de första judarna som nått politisk makt i ett tysktalande land. På hans dödscertifikat anges Eisner dock inte som tillhörande ”den judiska religionen”, utan som ”frireligiös”, vilket brukade betyda ateist.

Att hävda att kulturella egenskaper (språk, religion, etnicitet) springer ur den biologiska kroppen (blod, dna, ras) är kännetecknande för konservativt tänkande och avser att förhindra individens fria tänkande.

Om Eisner var ateist hade han likafullt en tro. När han 1908 ska hålla den allra första föreläsningen någonsin om socialism i den lilla frankiska staden Abenberg förklarade han:

”Oavsett vilken god gärning någon utför i mänsklighetens tjänst, även om det är den mest blygsamma insats av den mest anonyme och fattige mannen i den mest avlägsna och isolerade byn, kommer gärning aldrig att förgås. I den inkapslas hans personliga odödlighet, den är utsädet för hans i evighet odödliga själ. Till en sådan skapande odödlighetstro uppstiger socialistreligionen [Religion des Sozialismus]”.¹

Det är en intrikat sak att skilja entusiasm för en utopisk, mytisk och rituell politik från religion. Efter de republikanska och socialistiska, sedermera bolsjevikiska upproren i München, förflyttades entusiasmen och de utopiska energierna till socialismens motsats: den konservativa och antisemitiska nationalismen, till nazism.

Brenners lysande historik i In Hitler’s Munich belyser de delikata och ödesmättade åsikterna och förhandlingarna om judisk identitet som försiggick under de år då Hitlers politiska åsikter formades och nazismen började gro. Han redogör för de skiftande attityder till ras, etnicitet, nationalitet och religion som cirkulerade bland judar, judiskättade tyskar och antisemitistiska tyskar.

Enligt Brenner, och här är han i gott sällskap med bland andra historikern Thomas Weber, var det inte minst den iögonfallande höga andelen ”judar” i ledningen för den revolutionära vänstersocialistiska Fristaten Bayern och i ledningen för den efterföljande bolsjevikiska Bayerska rådsrepubliken, som triggade igång bilden av ”juden” som den inre fienden.²

Brenner ryggar inte för den brännande frågan om vem som ska beskrivas som ”jude”. Han är – ska vi kalla det generös? –  med att omtala personer som ”judar”. Själv hade jag i många fall valt ”judiskättade”. Och det här är delikata och inflammerat.

Vid ett par tillfällen har jag frågat vänner som kallar sig ”judar”, utan att ha uppenbara band till judisk religion och kultur, om de inte anser att det egentligen är det slentrianmässiga uttrycket ”Hitler (eller nazisterna) dödade sex miljoner judar” som får Hitler att vinna postumt. När vi säger att ”Hitler dödade sex miljoner judar” accepterar vi ju att många individer som inte alls såg sig själva som judar – en del av dem hade till och med starkt tagit avstånd från allt judiskt – ändå beskrivs som judar. Vi accepterar då nazisternas biologiska kriterier, deras felaktiga och sinistra översättning av biologi till etnicitet och vice versa. Om vi säger att en ateist utan förankring i judisk tradition inte kan ”undkomma” att vara jude på grund av ”sitt blod” – det är väl då Hitler verkligen får rätt?

Driver jag denna argumentationslinje bara därför att jag är något slags okänslig sofist? Jag hoppas inte det. Att lyfta fram denna tankegång är, så vill jag se det, ett försvar för upplysningstraditionen, en tradition som inte minst har välkomnats och utvecklats av många judar och judiskättade personer. Enligt den är vi fria att efter vårt förstånd och intresse välja de delar av vår identitet som är möjliga att välja, däribland religiös, politisk och i viss utsträckning kulturell tillhörighet.

Inom många anrika religioner uppfattas religion som en tradition knuten till släktskap, och kanske till land. Andra religioner framhäver däremot religion som bekännelse. Är det då en smaksak om vi tänker på religion som en nedärvd tradition eller som övertygelse?

Snarare än att deklarera sig själv som jude på grund av sina släktband övervinner man nazismen genom att framhäva att vi moderna människor är fria att som myndiga individer ta ställning till grundläggande frågor om tro och identitet och att utforma våra liv genom att bryta med (eller hålla fast vid) våra äldre släktingars traditioner.

Att hävda att kulturella egenskaper (språk, religion, etnicitet) springer ur den biologiska kroppen (blod, dna, ras) är kännetecknande för konservativt tänkande och avser att förhindra individens fria tänkande. (Att, vice versa, hävda att den biologiska kroppen på något sätt springer ur kulturella föreställningar är inte, som en del postmodernister tror, progressivt, utan förvirrat.)

Så även om jag begriper att gesten att kalla sig jude, fast man är ateist utan reell förankring i judisk tradition, är ett ädelt ställningstagande, kan jag inte komma ifrån känslan att de judiskättade personer som vägrat kalla sig judar, eftersom de har varit just ateister utan förankring i judisk tradition, är de som har intagit den mest djupgående antinazistiska hållningen. De krossar nämligen nazismens konservativa grundsyn.

Det här resonemanget har konsekvenser bortom det judiska. De griper till exempel in i förra höstens dispyter efter att liberalen Carl B Hamilton hade uttalat sig om att det är grövre att tala nedsättande om judar än om muslimer, liksom Richard Jomshof attacker på Muhammed och Koranbränningarna.  

Sedan ett par årtionden har vi i Sverige en olycklig diskurs runt islam. Förbittrade islamofober gör allt de kan för att gräva fram de sämsta aspekterna av tron i fråga. Annars sansade religionskritiker fokuserar ensidigt på svårsmälta dogmer och negligerar islams positiva emotionella och sociala verkningar. Många muslimer tycks oförmögna att konstruktivt anpassa sin tro efter modern vetenskap och humanistiska värderingar. Islamforskare går på en slak lina där de vill nyansera negativa bilder av islam, men hela tiden riskerar att överta de muslimska teologernas uppgift att framställa islam som superbra.

Den här olyckliga diskursen har fört med sig ett slags etnifiering eller genealogisering av religionen islam. Många av de svenskar som betecknar sig som muslimer tycks göra det främst av solidaritet mot släktingar: ”Eftersom mina föräldrar (eller far- eller morföräldrar) är muslimer och det finns folk som häcklar deras tro deklarerar jag mig muslim”.³ Samma argument som för hundra år sedan fick Eisner att kalla sig ”jude” alltså, trots att han inte var det.

Med en sådan attityd blir uppfattning om muslimsk identitet mer lik de judar (och antisemiter) som betonar att det judiska hänger samman med släktskap, än med de judar (och upplysningsvänner) som anser judiskhet vara en övertygelse man bör ha något slags förnuftiga skäl för.

För islamforskarna har denna ”etnifiering”/”genealogisering” inneburit, tror jag, en extra försiktighet. Ta detta med koranbränningarna. De är uppenbarligen handlingar som avser att förolämpa folk och därmed klandervärda. Islamforskarna försöker gjuta olja på vågorna. Samtidigt är det slående att ingen av dem mig veterligen har framfört det påstående som i en ideell rationell värld borde göra förolämpningen så mycket mer uddlös, nämligen att det inte existerar några historiska eller vetenskapliga skäl för att tro att Koranen är något annat än en helt vanlig bok, skriven en helt vanlig dag och av helt vanliga män. Inget tyder på att Allah har skrivit den. Som i alla andra fall vi känner till är Gud en pseudonym.⁴ Att bli arg för att Koranen bränns är således oförnuftigt, eller i alla fall överdrivet.

Så alternativet är rimligt: religiös tillhörighet är, liksom politisk, valbar.

Men – självklart – en förolämpning är en förolämpning även om den inte skulle skjuta prick. Även om flertalet muslimer skulle inse – så som många judar och kristna har tvingats inse efter flera hundra år av ettrig bibelkritik – nämligen att Koranen inte har ett mer gudomligt ursprung än Tusen och en natt, skulle förolämpningen kvarstå eftersom viljan att förolämpa finns där.

Men att ett sådant fundamentalt påstående (”Det är ju när det kommer till kritan bara en bok.”) ändå inte figurerar i debatten ser jag som ett tecken på ”etnifiering”/”genealogisering” av islam: att angripa eller kritisera islam blir att hoppa på en pressad grupp som liksom inte, så tycks muslimernas tillskyndare tänka, kan vara något annat än det de är. En muslim är en muslim är en muslim, för att parafrasera Lars M Anderssons avhandling En jude är en jude är en jude.

Inom många anrika religioner uppfattas religion som en tradition knuten till släktskap, och kanske till land. Andra religioner framhäver däremot religion som bekännelse. Är det då en smaksak om vi tänker på religion som en nedärvd tradition eller som övertygelse? Är det kanske bara en ensidig, kanske lömskt protestantisk-kolonial-rationalistisk, ståndpunkt att hävda att religion är en övertygelse, något som kan tänkas igenom och väljas? Nej, det är det inte eftersom uppfattningen att religion i grund och botten är tradition leder till absurditeter.

En sådan ståndpunkt innebär, om man drar det till sin spets, att bland annat kristna, muslimer och buddhister inte kan existera. Ty är man kristen, muslim eller buddhist på grund av att ens föräldrar är det, följer en genealogi som kommer att sluta i de första kristna, de första muslimerna och de första buddhisterna. Men då religion, enligt detta synsätt, är en nedärvd tradition följer att dessa första kristna, första muslimer och första buddhister inte var kristna, muslimer eller buddhister eftersom deras föräldrar och släktingar ju inte var det. Petrus och Paulus med flera var och förblev egentligen judar, Khadidja och Abu Bakr polyteister och Ānanda and Mahākāśyapa hinduer. Men en sådan framställning är förstås tokig: Dessa personer blev ju något nytt därför att de blev övertygade om något nytt. På samma sätt som varje jude och muslim idag kan sluta vara jude eller muslim om de till exempel konverterar till buddhismen.

Så alternativet är rimligt: religiös tillhörighet är, liksom politisk, valbar. I vissa kontexter blir dock detta basala faktum negligerat. Det händer till exempel när religiösa grupper blir isolerade och inga alternativ syns eller när de blir utsatta och att välja bort traditionen då ses som svek. Föreställningen att religion är något som ärvs blir också mer självklar i tider, som våra, då antiintellektualism breder ut sig.