Striden mellan woke och alt-right har splittrat den globala rättviserörelsen. Naomi Kleins senaste bok försöker gå till botten med splittringen genom att möta sin dubbelgångare Naomi Wolf. Kajsa Ekis Ekman har läst den.

I början av tvåtusentalet var Naomi Klein och Naomi Wolf båda förgrundsgestalter i rättviserörelsen. Klein för sin analys av orättvis handel och hur varumärkeshysterin ledde till utnyttjande av arbetare i Syd. Wolf för sin analys av skönhetsmyten och hur utseendehets fungerade som en backlash mot kvinnor just då de nått glastaket. Detta är ju olika frågor, men båda var samhällskritiska. Och på den tiden fanns ingen stor skillnad mellan oss som var det.

Det kan tyckas underligt idag, när alla politiska rörelser är så avgränsade. Men det kunde finnas stora, breda politiska rörelser på den tiden (som i Göteborg 2001) just för att man inte såg olika ideologier, eller frågor, som antagonistiska eller konkurrerande. Vissa var fältbiologer, andra var militanta, många var feminister, några var maoister, vissa stöttade Sendero Luminoso i Peru, en del fokuserade på prekariatet eller Plan Colombia och en betydande rörelse ville krossa porren. Säkert fanns många skillnader mellan alla dessa, men som jag minns det var det inget man ägnade särskilt mycket tid åt – man ägnade sig mest åt sin egen sak. Om någon tyckte annorlunda blev man inte nödvändigtvis arg för det.

Spola fram till idag, och Naomi Klein och Naomi Wolf har hamnat på helt olika sidor av samhällsdebatten. Klein: klimatkämpe, antikapitalist, liberal vänster, uppburen författare. Wolf: vaccinmotståndare, anti-Big Pharma, avstängd från Twitter, kallad ”konspirationsteoretiker” av Wikipedia, upplockad av Steve Bannons War Room. Så motsatta positioner har de idag att Klein till och med skrivit en bok om Wolf, och om hur besvärande det är för henne att de så ofta blandas ihop.

Spola fram till idag, och Naomi Klein och Naomi Wolf har hamnat på helt olika sidor av samhällsdebatten.

Boken, ”Doppelgänger” (Ordfront, 2024) försöker förstå klyftan som uppstått i samhället mellan alt-right och woke. Den här klyftan har också rivit sönder hela rättviserörelsen – ringer vi upp dem som vi gick bredvid i Göteborg 2001 är chansen stor att de hamnat på någon av dessa sidor och att vi därför inte längre kan tala med varann. Och som marxist och feminist är man hemlös i samtiden, helt vid sidan av dessa två strömningar som båda anklagar en för att tillhöra den andra. Ingen av dem erkänner nämligen någon annan position än dessa två.

Vad gäller Wolf och Klein är det på gränsen till att jag inte tycker att de är intressanta att läsa längre. Wolf är alltför hoppig – hon har betat av hundratals åsikter under åren, först skulle kvinnor in på börsen, sedan Occupy Wall Street, sedan fanns inte kvinnan alls som politiskt subjekt, sedan skulle mödrar ta täten i kampen mot vaccinen som berövade oss våra själar. Den röda tråden är att allt hon tycker, tycker hon mycket. Allt är bråttom, fruktansvärt och snart tar fascismen över.

Den röda tråden är att allt hon tycker, tycker hon mycket. Allt är bråttom, fruktansvärt och snart tar fascismen över.

Det finns dock ingen annan röd tråd, åsikterna verkar anammas på måfå och det går inte att lita på något hon säger (inte bara för det som hände med doktorsavhandlingen som drogs tillbaka) eftersom hon verkar ta saker ur luften. Hon vet ingenting om vacciner men det hindrar henne inte från att framställa sig som expert på nanopartiklar.

Klein, däremot, har kommit att bli förutsägbar. Man vet redan vad hon ska tycka i en fråga innan man sett efter: alla den liberala amerikanska överklassens positioner är hennes. Klimatet ska räddas, prostitution är ett arbete (ja, hon använder rutinmässigt ordet sex work), kön är en identitet och de föräldrar som inte tycker att deras dotter egentligen är en son och ska gå på hormoner behöver ”bara lite tid att vänja sig”, lockdowns var bra, nej till Trump och Putin, Hamas attack var fruktansvärd men Israel ska bojkottas.¹

Vissa av de här positionerna håller jag med om, och vissa av dem måste man onekligen vara modig för att inta i Nordamerika – det är inte det som stör mig, utan det att Klein intar positioner per automatik. Om Wolf är ett skepp som driver vind för våg, är Klein en radiostyrd bil. Jag är övertygad om att hon inte läst på om prostitution, covid eller hormoner. Hon har bara lärt sig att det är så man ska tycka. För så tycker man på hennes sida. Om hon bott i Sverige hade hon förmodligen haft motsatt åsikt i båda frågorna, för är man vänster/socialdemokrat här, ska man vara emot prostitution och emot lockdowns.

Om dessa Naomis representerar två samtida tendenser, är det mycket symptomatiskt. Alt-right läser inte på, och woke associerar sig fram till sina åsikter. Ingen av dem baserar sig på ideologi, och just därför är de spegelbilder av varandra.

Hon har onekligen hittat något i termen dubbelgångare – inte bara är ”den andra Naomi” som en skugga som förföljer henne, alt-right är också i retoriken som en dubbelgångare till vänstern.

Naomi Klein ser denna stora klyfta, och hon är bekymrad över den, och inte så lite självkritisk: har ”vi”, frågar hon sig, kommit att bli etablissemanget? Hon har onekligen hittat något i termen dubbelgångare – inte bara är ”den andra Naomi” som en skugga som förföljer henne, alt-right är också i retoriken som en dubbelgångare till vänstern: de talar om eliten kontra folket, är emot censur och ser sig som förtryckta.

Genom att skriva boken vill hon möta sin dubbelgångare, likt Philip Roth i Operation Shylock (läs den!) men tyvärr stannar hon på halva vägen. Det hela utmynnar trots allt i en kritik av Wolf. Hur Wolf tappade fotfästet och föll ner i kaninhålet, var gick det fel, och slutligen kommer hon fram till att felet med Wolf nog redan kunde anas i Skönhetsmyten. Den var konspiratiorisk till sitt anslag, menar Klein, eftersom dess tes var att alla dessa antirynkkrämer och korsetter uppstod som ett medvetet försök att trycka kvinnor tillbaka, när det, menar Klein, enbart handlar om kapitalet som vill sälja.

Det är en aningen slapp analys. Självklart vill kapitalet sälja produkter, men för att förklara varför människor köper dem behöver man ta till sociologi. Det Wolf satte fingret på var att den uppsjö av skönhetsprodukter som riktade sig till kvinnor hade ett budskap som motsvarade ett patriarkalt begär: att få kvinnor att bli ”feminina” igen, och bort från makten. Hennes analyser av reklamtexterna för alla 80-talets krämer är obetalbara: krämerna skulle ”lugna din stressade hud” som ”utsätts för påfrestningar i det moderna samhället” (läs: yrkeslivet är inte bra för dig, kvinna!)

Men så är ju inte Naomi Klein någon feminist, även om folk tror det, som de alltid gör om skrivande kvinnor. Det må så vara, problemet är att hon inte ser att det som gått fel med Wolf, också gått fel med henne. Hon tar inte sin metafor om dubbelgångaren på allvar. För skulle hon gjort det, skulle hon se att det inte går att diagnostisera alt-right utan att diagnostisera woke. Båda är reflektioner av varandra.

Alt-right har ingen samlande ideologi förutom ett motstånd mot woke. Och woke är i sin tur konstruerad som ett motstånd mot alt-right, istället för exempelvis en sammanhängande ideologi som marxism eller feminism. Det är därför ”wokes” ständiga, och ofta enda, argument, är: ”Det där låter som extremhögern.” Det kan inte finnas något annat argument eftersom det saknas grundläggande ideologisk kompass, förutom att det som extremhögern tycker, tycker inte vi.

Alt-right har ingen samlande ideologi förutom ett motstånd mot woke. Och woke är i sin tur konstruerad som ett motstånd mot alt-right, istället för exempelvis en sammanhängande ideologi som marxism eller feminism.

Det innebär att varje gång alt-right lagt beslag på något de senaste tio åren, har woke släppt det som en het potatis. Det har skett till exempel med EU-motståndet i Sverige (som vänstern och miljöpartiet övergav då Brexit kom det att framstå i dålig dager), sexuella övergrepp på barn (en fråga enbart kvinnorörelsen drev fram tills 2010-talet, nu tydligen ”höger”), en materialistisk förståelse av kön (självklar inom varje kvinnorörelse från Wollstonecraft till Arbetarens XX-sidor på 2000-talet) och det håller även på att hända med arbetarklassen i glesbygd (nu snart kodord för sd-väljare).

Att dessa ställningstaganden är reflexmässiga och inte grundade i ideologi, blir tydligt när man studerar hur woke positionerade sig kring covid: i Sverige slöt man upp bakom Tegnells öppenhet och gjorde narr av Zero Covid-rörelsen som krävde lockdowns och munskydd, för att sedan sluta upp bakom vaccineringarna och göra narr av de som krävde slut på lockdowns. I USA slöt woke upp bakom en hård lockdown-strategi. Dessa är motsägelsefulla positioner, men man följde helt enkelt respektive lands regering. Någon antiimperialistisk position, som att till exempel kräva att vi skulle köpa det kubanska vaccinet istället för Pfizers, syntes inte till.²

Klein förlägger den stora revan hit, till pandemin. Hon menar att det var här Wolf, och många med henne, började spåra ur. Det var isoleringen och konsumismen som gjorde det, spekulerar hon, och hennes lösning är att skapa samhällen där människor känner gemenskap: ”alternativa sätt att göra motstånd” som till exempel i det röda Wien under mellankrigstiden: ”gratis blöjor och kläder till småbarn.”

Ja, tjena. Låt mig ta er tillbaka till ett ”alternativt sätt att göra motstånd” fem år före pandemin, ett anarkistiskt forum i England, som jag skrev om i Brand 2015.

”Arrangörerna deklarerade att det skulle vara ett ”tryggt rum” vilket betydde att alla deltagare var tvungna att skriva under ett flersidigt kontrakt där de lovade att inte uttrycka någon som helst rasism, sexism, homofobi, transfobi, funkofobi och så vidare. Skrev man inte under kom man inte in. Man fick heller inte ha på sig ”kulturellt approprierande symboler” och exemplet som gavs var att det var opassande för en vit person att dyka upp där med dreads, eftersom det skulle vara kränkande för andra. Inte nog med detta: väl inne på forumet ropades det ut i högtalarna varje halv-timme: REMEMBER, THIS IS A SAFE SPACE! ANYONE WHO EXPRESSES RACISM, SEXISM, HOMOPHOBIA, TRANSPHOBIA WILL BE THROWN OUT!”³ (Här dog punken definitivt.)

Sådana här processer pågick i hela väst. Ut kastades människor från sina partier, från sina tidningar, från sina organisationer, från sina vänskapskretsar. Vart tror ni de tog vägen? Ja, många hamnade i alt-right. För de tog emot dem. Och där fann de den brokighet som förr fanns hos den globala rättviserörelsen. Huvudsaken är att du är emot woke, resten spelar ingen roll. Steve Bannon bjuder in Naomi Wolf trots att hennes avhandling handlat om homofobi, att hon är feminist, att hon kritiserat Israel – de fokuserar inte på skillnaderna utan på de punkter där de är överens, i detta fall covid.

Ut kastades människor från sina partier, från sina tidningar, från sina organisationer, från sina vänskapskretsar. Vart tror ni de tog vägen? Ja, många hamnade i alt-right. För de tog emot dem.

Det här kan vara ett symptom på nya rörelser, och frågan är hur lång tid det tar innan alt-right når en så hegemonisk position att de också börjar kasta ut människor. Men det jag tror Klein missar, är att beteende också gestaltar åsikter. Om man anammar ett beteende som går ut på att kasta ut de som inte är rätt, vilket essentiellt är ett borgerligt beteende, kommer man till slut att anamma borgerlighetens åsikter. Är det därför vi ser våra partier sluta upp bakom maktens institutioner som NATO, EU och Försvarsmakten? Och omvänt: när alt-right anammade motkulturen skapade de också en möjlighet för de egna att gå utanför den västerländska borgerlighetens ramar, som när Tucker Carlson intervjuade Putin.

Både woke och alt-right är dock systembevarande rörelser. Båda arbetar åt högern: woke har gjort sitt bästa för att kasta ut människor från vänstern, alt-right har gjort sitt bästa för att få dem att känna sig hemma hos högern. Den ena styrs av rädsla, den andra av bitterhet. Ingen kommer naturligtvis att kunna leda någon större världsrevolution – båda är för inbäddade i västerländsk moral och klassintresse.

Det jag önskar att Klein hade gjort, är att på allvar möta sin dubbelgångare. Inte be om en intervju, som hon naturligtvis har gjort. Utan fundera på: vill du faktiskt ha Wolf tillbaka? Finns det en plats för henne i din rörelse? Om vänstern ska bli great again, måste ju alla de människor som lämnat den komma tillbaka. Om detta är otänkbart, ja då finns det ju inget mer att säga.