Tio minuter innan riksdagsdebatten om den nya könslagen skulle börja publicerade Socialstyrelsen en helt ny webbsida om könsdysfori som tycktes slå hål på flera delar av kritikernas resonemang. Men webbsidan innehöll felaktigheter som dragits tillbaka efter att lagen klubbades igenom. Journalisten Erik Lindberg misstänker en ohelig allians mellan aktivister och myndigheter.

2015 började Socialstyrelsen rekommendera så kallade pubertetsblockerare för barn med misstänkt könsdysfori. Behandlingsmetoden syftar till att ge patienten tid att bestämma om hen vill påbörja hormonbehandling innan kroppen utvecklar sig. RFSL välkomnade Socialstyrelsens nya rekommendationer som ett “genombrott efter många års aktivism, påverkansarbete och dialog”.¹ Men behandlingsmetoden har lett till vårdskador och det är i dagsläget inte känt om pubertetsblockerare verkligen gynnar barn med könsdysfori.² Det har också funnits en oro för att läkemedlet kan fungera som en inkörsport till fortsatt medicinsk behandling.³

Liknande farhågor har funnits kring den nya könstillhörighetslagen, som riksdagen antog i våras. När den nya lagen träder i kraft i juli 2025 kommer man inte längre behöva diagnostiseras med transsexualism innan man får ändra kön i offentliga handlingar. Åldersgränsen för juridiskt könsbyte kommer även att sänkas från 18 till 16 år.

För Moderaterna är detta en frihets-reform. Kritiker menar å andra sidan att ett sådant erkännande riskerar att befästa en känsla som många annars skulle växa ifrån.

För Moderaterna, som drev på för förslaget tillsammans med Liberalerna, är detta en frihetsreform som handlar om att erkänna enskilda individers könsidentitet. Kritiker menar å andra sidan att ett sådant erkännande riskerar att befästa en känsla som många annars skulle växa ifrån. I ett remissutlåtande om lagförslaget varnade Karolinska institutet (KI) för att flera studier visar att upplevelsen av att tillhöra fel kön är övergående för 80 till 90 procent.⁴ KI skrev att ändring av formellt kön därför blir en “tydlig initiering av en könsbytesprocess”. Samtidigt saknas det robust vetenskapligt stöd för att så kallade könsbekräftande behandlingar verkligen hjälper mot könsdysfori i längden. I värsta fall skulle alltså den nya lagen kunna leda in ungdomar i oåterkalleliga medicinska behandlingar som de senare kan komma att ångra.

Tio minuter innan riksdagsdebatten om lagförslaget skulle börja publicerade Socialstyrelsen en helt ny webbsida om könsdysfori som tycktes slå hål på flera delar av kritikernas resonemang.

Tio minuter innan riksdagsdebatten om lagförslaget skulle börja publicerade Socialstyrelsen en helt ny webbsida om könsdysfori som tycktes slå hål på flera delar av kritikernas resonemang.⁵ I riksdagen kunde Ulrika Westerlund (Mp) luta sig mot Socialstyrelsen:

“Uppgiften om att 80 procent ångrar sig har förekommit flera gånger i diskussionen. Jag tänkte att jag skulle läsa upp lite av vad som står på Socialstyrelsens hemsida om just det här. (…) Socialstyrelsen bedömer att det inte finns några enhetliga data för hur många som växer ur sin könsinkongruens”, argumenterade Westerlund i Plenisalen.

Även Daniel Vencu Velasquez Castro (S) citerade utdrag från Socialstyrelsens plötsligt framtagna webbsida och menade att det var ovärdigt att lyfta KI:s varningar i riksdagen:

“Jag skulle säga att Socialstyrelsen – ganska välgrundat – har bemött argumenten. Det kan alla ledamöter och åhörare ta del av, och ändå hävdas detta. Jag skulle vilja säga att det görs för att föra väljarna och lyssnarna bakom ljuset”, menade han. 

Mikael Landén, professor och överläkare i psykiatri, anser att Socialstyrelsens webbsida sammantaget har förmedlat en partisk bild. Via mejl förklarar han att forskningen om övergående könsdysfori är spretig men att “den samlade bilden är att de allra flesta barn växer ur detta”. Däremot är det, enligt Landén, mer oklart gällande hur många som genomgår könsbekräftande behandling och sedan ångrar sig. 

Mikael Landén har medverkat till en forskningssammanställning om ånger för Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) och menar att “studierna är inte bara spretiga, de är ofullständiga”. Rapportens slutsats är att det inte går att bedöma studiernas tillförlitlighet.⁶ Trots det hävdade Socialstyrelsen inför riksdagsdebatten om den nya könstillhörighetslagen att SBU har “konstaterat” att få ångrar sig. Det stämmer alltså inte, men Ulrika Westerlund kunde med gott samvete säga att SBU kommit fram till att 0 till 13 procent ångrar könsbekräftande behandling, inräknat de som bara ångrar “något visst ingrepp”, med hänvisning till Socialstyrelsen.

Även Velasquez Castro betonade att Socialstyrelsens uppgifter om ånger kom från SBU, som ju väger tyngre när det gäller att bedöma vetenskaplig evidens. 

Statliga myndigheter ska inte försöka påverka riksdagsbeslut i politiskt kontroversiella frågor och myndighetsinformation ska vara både saklig och opartisk. Vad gick snett här?

Socialstyrelsen drar tillbaka uppgifter

När lagen väl klubbats igenom har Socialstyrelsen gjort en helomvändning om ånger och ändrat informationen på sin nya webbsida. Idag skriver myndigheten att det, enligt SBU, är “oklart hur många som ångrar sin transition eller olika behandlingar”.⁷ Myndigheten har även ändrat formuleringen om övergående könsdysfori. Det står fortfarande att det saknas enhetlig forskning om hur många som växer ifrån tillståndet, men man betonar inte lika mycket bristerna i kunskapsläget.

Hur ser Socialstyrelsen på att felaktiga uppgifter från myndigheten använts i riksdagsdebatten? Och varför gick man ut med informationen minuterna innan debatten skulle börja? Vem har ansvarat för faktagranskningen? Socialstyrelsen vill inte ställa upp på en intervju men via mejl försäkrar enhetschef Anders Berg att arbetet med hemsidan följt myndighetens rutiner. Anledningen till att myndigheten gjort en ny webbsida om könsdysfori är enligt Berg att “myndigheten får många frågor och myndigheten bedömde att det fanns skäl att samla information på ett ställe”.

En förklaring kan vara att två intresse-organisationer uppmanat myndigheten att göra detta en vecka tidigare.

Anders Berg svarar dock inte på varför man gick ut med informationen minuterna före riksdagsdebatten. En förklaring kan vara att två intresseorganisationer uppmanat myndigheten att göra detta en vecka tidigare. Socialstyrelsens hbtq-samordnare Emma Strollo fick då mejl från Edward Summanen, projektledare på Transammans, och Ingela Holmertz, generalsekreterare på RFSU.

Jag har begärt ut dessa mail. Summanen menade att politiker måste få “korrekt kunskap inför omröstningen av könstillhörighetslagen”. Å Transammans vägnar bad Summanen därför att Socialstyrelsen skulle bemöta fyra argument som använts mot lagförslaget. Tre av dessa rimmar väl med informationen på Socialstyrelsens webbplats, exempelvis bemötandet av att 80 till 90 procent växer ifrån känslan att tillhöra fel kön. Detta efterfrågade även Holmertz.

Transammans ville också att Socialstyrelsen skulle uppmärksamma att de som avbryter behandling inte alltid gör det på grund av ånger. Inför riksdagsomröstningen poängterade myndigheten just det, med formuleringen “Det konstateras att ånger fortsatt inte är vanligt förekommande och att det finns olika skäl till detransition”. Även detta har nu strukits från webbsidan. Där står nu istället “Enligt SBUs översikt är det oklart hur många som ångrar sin transition eller olika behandlingar. Det är också oklart hur många som detransitionerar.”

Vidare menade Transammans att ”personer med tunga titlar” spridit desinformation om lagförslaget. Bland annat nämndes Mikael Landén, som alltså sammanställt rådande forskningsläge för SBU:s räkning, och en debattartikel där han skriver att den nya lagreformen kommer skapa ett “snabbspår för medicinsk behandling”.⁸

Både Transammans och RFSU ville att Socialstyrelsen skulle bemöta detta resonemang. Transammans föreslog att myndigheten skulle gå ut med att personal inom transvården försäkrat att ”utredningsprocesser och tillgång till könsbekräftande behandlingar inte kommer att påverkas av den föreslagna lagförändringen”. Socialstyrelsen brukar inte kommentera pågående lagstiftningsprocesser men av allt att döma gjorde man här ett undantag.⁹

Ingenstans på webbsidan nämndes uttryckligen lagförslaget men en formulering handlar rimligtvis om reformen, vilken återgavs av Ulrika Westerlund i en replik under debatten:

“Socialstyrelsen har preciserat sig på sin hemsida, så att det ska vara tydligt. Man skriver: Oavsett personers juridiska kön kommer alltid en diagnostisk utredning att göras innan behandling påbörjas. Att ändra juridiskt kön har inte att göra med att det ska bli lättare att få den här vården.”

Transammans ville också att Socialstyrelsen skulle uppmärksamma att de som avbryter behandling inte alltid gör det på grund av ånger.

Eftersom man under rådande lagstiftning inte kan byta juridiskt kön utan att först diagnostiseras med transsexualism, måste formuleringen handla om vad som kommer gälla efter att den nya lagen trätt i kraft. Anders Berg på Socialstyrelsen vill inte kommentera den specifika formuleringen, men menar att Socialstyrelsen gjort ”avvägningar och bedömningar” för att hitta en “rimlig detaljnivå”. Nu har myndigheten strukit “oavsett juridiskt kön” och skriver bara att “diagnostisk utredning görs alltid innan behandling påbörjas”. En formulering som inte hade varit lika användbar för Westerlund.¹⁰

Språkliga förskjutningar får konsekvenser

I riksdagen tillbakavisade även Johan Hultberg (M) att reformen kan leda in ungdomar i medicinsk behandling. Däremot menade han att en ändring av det folkbokförda könet kan “minska risken för självmord”. Socialstyrelsens webbsida nämnde inte några sådana rön. Men faktum är att sidans definition av könsdysfori i sig talade för en ny könstillhörighetslag, då man skrev att tillståndet beror på att könsidentiteten inte stämmer överens med det “registrerade könet”. Nu har denna definition ersatts med den mer allmänt förekommande:  “att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten”.

Men faktum är att sidans definition av könsdysfori i sig talade för en ny könstillhörighetslag, då man skrev att tillståndet beror på att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet.

Förmodligen insåg inte Socialstyrelsen att man indirekt hävdade att juridiskt könsbyte kan lindra könsdysfori. Myndigheten var nog bara mån om att använda ett samtida språkbruk där kön sägs vara tilldelat vid födseln. Men den typen av språkliga förskjutningar kan få faktiska konsekvenser.

2015 började Socialstyrelsen uppmana vården att “utan fördröjning” sätta in pubertetsblockerare om ett barn tros lida av könsdysfori. Idag rekommenderas endast behandlingen i undantagsfall. På den nya webbsidan skriver Socialstyrelsen att det enligt SBU är oklart “vilken nytta pubertetshämmande och könsbekräftande behandlingar har för ungdomar med könsdysfori”. Detta kan tolkas som att vi vet mer om hormonbehandling för patienter över 18 år, men enligt SBU gäller samma sak för vuxna:

“Sammantaget är det vetenskapliga underlaget mycket begränsat, det medger inte någon bedömning av evidensgrad.”¹¹

Av de som behandlades med stopphormoner mellan 2006 och 2020, fortsatte 60 procent med könskonträra hormoner innan 18 års ålder.

Av de som behandlades med stopphormoner mellan 2006 och 2020, fortsatte 60 procent med könskonträra hormoner innan 18 års ålder.¹² Det går inte att veta hur många av dessa patienter som skulle ha växt ifrån sin könsdysfori på naturlig väg. Om den nya könslagen kommer att bekräfta vissa människors upplevelser av att tillhöra fel kön är också svårt att säga. Men det är i alla fall tanken. Moderaterna och Liberalerna menar att reformen handlar om ”erkännandet av enskilda människors könsidentitet”.¹³

Myndighetsaktivism?

Uppenbarligen har transrörelsens påverkansarbete mot både politiker och Socialstyrelsen varit framgångsrikt. Att idéella organisationer lobbar för särintressen är helt i sin ordning. Men av allt att döma har en statlig myndighet gått transrörelsens ärenden. Det betyder inte att Socialstyrelsen infiltrerats av aktivister. Myndighetens agerande kring könstillhörighetslagen bör snarare ses som en logisk följd av att transaktivister har fått expertstatus.

I det som idag kallas den nationella hbtq-strategin konstaterade regeringen Reinfeldt år 2014 att “hbt-kompetensen” måste höjas. Man definierade inte exakt vad denna kompetens innebär, men säkert är att den kunde erhållas genom RFSL:s hbt-certifiering.¹⁴ Socialstyrelsen utsågs till en av de hbt-strategiska myndigheterna och har – i enlighet med sitt uppdrag – uppmanat offentlig sektor att låta sig utbildas av politiska aktivister.¹⁵

Med denna bakgrund är det inte förvånande om Socialstyrelsen faktiskt trott att de har motverkat desinformation om könstillhörighetslagen. Det återstår dock att se om lagstiftarna lagt ett snabbspår som leder rakt in i transvården.