En myndighetschef kan idag ha 100 anställda, och 500 konsulter som också är verksamma på förvaltningen. Det är vad NPM har utmynnat i, menar antologin Trängd demokrati. Kerstin Eldh har läst den och kräver att flera statliga myndigheter skrotas.

Att nyliberalismen numera präglar den offentliga sektorn är allmänt känt, men hur ser det ut i praktiken?

Boken Trängd demokrati. Om politikens vardag och om att vara människa av Malin Rönnblom, Kerstin Alnebratt, Louise Edwards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson (Gidlunds förlag) skildrar med konkreta exempel hur det offentliga styrsystemet har riggats för att anpassa verksamheten till de nyliberalerna doktrinerna.

Den hämtar sina exempel från den politik som förs om jämställdhet och våld mot kvinnor liksom på kulturområdet. Förhoppningsvis är det inte för att författarna riktar in sig på dessa ämnesområden som boken inte uppmärksammats – förutom av Sven-Eric Liedman i DN – för de slutsatser som de drar är generella och gäller ett stort spektrum inom den offentliga sektorn.¹ Politiska krav tystas av krav på att respektera marknadens dom. Politiska frågor drunknar av respekt för affärshemligheter och till nackdel för demokratin. Konsulter har tagit ett grepp om både myndigheter och verksamheter. Dessa har varken ett demokratiperspektiv eller ett framtidsperspektiv, utan agerar ofta utifrån kortsiktig vinning och okunnighet.

Boken analyserar hur nyliberalismen i grunden förändrat reglerna för hur den offentliga sektorn styrs. Det var just själva reglerna för politiskt beslutsfattande som nyliberalernas överstepräst, Assar Lindbeck, la störst vikt vid, vilket påtalades i ett specialnummer om Lindbeckkommissionen i Ekonomisk Debatt (4/2013).

Resultatet av de regler som nyliberalerna pressat in på skolans område beskrevs så här i en artikel i Dagens ETC 20/4 -22: “Idag har kommunens mandat att styra över skolan i princip tillintetgjorts. När det gäller friskolornas innehåll har kommunerna inget att säga till om. Kommunens roll begränsas till att betala ut pengar utifrån elevunderlaget.”

Idag har kommunens mandat att styra över skolan i princip tillintetgjorts. När det gäller friskolornas innehåll har kommunerna inget att säga till om.

Redan från början, konstaterar författarna, var beställar-utförarmodellen omhuldad av nyliberalerna som metod för marknadiseringen.. Den stöddes av Lagen om offentlig upphandling (LOU) vars första version kom 1992. Genom LOU har den offentliga sektorn tvingats till en rad omvandlingar. Den placerar marknaden, konkurrens och vinst i centrum för den offentliga verksamheten och sätter gränser för hur denna kan organiseras. Vad som är offentligt och vad som är privat blir otydligt. Det påverkar människors sätt att tänka om demokrati och hur vi tar hand om det gemensamma.

Den senaste omarbetningen av LOU 2017, har tillsammans med en ny upphandlingsstrategi och en helt ny myndighet, Upphandlingsmyndigheten (2015), ytterligare skärpt pressen på den gemensamma verksamhet som i stället för upphandlingar borde bestämmas via politiska diskussioner och beslut. 

I Alnebratt/Rönnbloms tidigare bok Feminism som byråkrati (2016) konstaterade de att det nya som hänt var att politik, och således även jämställdhet, har utvecklats till att bli som konsumtion av vilken vara som helst. Byråkrater väljer ut vilka konsulter som ska föreslå åtgärdsprogram som politikerna ska köpa och vilka företag som ska utföra verksamheten. De offentligt anställda förutsätts inte kunna bidra med något. Marknadstänket tar över mer och mer av det som förut styrdes av demokratiska beslut.

Konsulter har idag en nyckelroll när det gäller att genomföra politik. Myndigheter har ofta blivit beroende av externa aktörer. Trängd demokrati ger ett exempel på en myndighetschef som har cirka 100 anställda. Samtidigt måste hen också förhålla sig till cirka 500 konsulter som också är verksamma på förvaltningen. Hen frågar sig hur hen ska styra dem som också styrs av andra, de som har andra intressen bortom myndigheten.

Trängd demokrati ger ett exempel på en myndighetschef som har cirka 100 anställda. Samtidigt måste hen också förhålla sig till cirka 500 konsulter som också är verksamma på förvaltningen.

Genom att anlita konsulter skjuts ansvaret över till externa, privata aktörer. Det offentliga dräneras på kunskap om sin egen verksamhet när den hamnar på konsultmarknaden.

Trängd demokrati tar också upp hur själva myndighetsstrukturen används för att genomföra den politiska systemomvandlingen. Det är ju genom myndigheterna som regeringen i praktiken utövar sin politik. Varje år beslutar den om regleringsbrev där det står hur myndigheten ska arbeta och hur mycket pengar den kan använda. Det är alltså viktigt vilka myndigheter som finns för hur politik utövas.

Som exempel nämner boken speciellt Upphandlingsmyndigheten och Trafikverket. Det senare skapades 2010 för att driva järnväg och vägar helt via upphandlingar. Upphandlingsmyndigheten driver på myndigheter och kommuner att använda marknader som sätter gränser för vilken politik som är möjlig.  

Boken får mig att tänka att vi borde formulera en strategi för vilka myndigheter som är nödvändiga för att vända utvecklingen och vilka som är skadliga och bör avskaffas. Upphandlingsmyndigheten bör givetvis ersättas av Myndigheten för verksamhetsutveckling.

Tillväxtverket bör ersättas av Myndigheten för samhällsutveckling.

Trafikverket bör splittras upp i Banverket och Vägverket som inte upphandlar det mesta utan driver det i egen regi. En myndighet för utvecklandet av kollektivtrafik bör tillkomma. Andra myndigheter som bör avskaffas är Tillväxtverket som bör ersättas av Myndigheten för samhällsutveckling och Myndigheten för klimatomställning. Konkurrensverket bör ersättas av Myndigheten för samarbete och synergier. Bara för att ta några exempel.