Labours valseger är inte ett stöd till Starmers mittenpolitik utan en följd av Tories totala kollaps. Valet 2017 gick Labour till val med ett offensivt reformprogram, nu vill partiet istället bara ordna upp i det kaos som Tory-regeringen orsakat, skriver Kristin Linderoth och Filip Roslund.

När britterna gick till val i juni 2017 satt vi uppe hela natten och följde rösträkningen. Labourpartiet hade bedrivit en valrörelse som pulserade av liv, med tusentals deltagare på sina valmöten och ett stort inflöde av nya aktiva medlemmar. Det manifest man gick till val på var ett offensivt socialdemokratiskt reformprogram, med bland annat löften om att avskaffa studentavgifter till universiteten, höja skatten för de med högst inkomster, bygga ut den avgiftsfria barnomsorgen, återförstatliga järnvägen, ta tillbaka energiproduktion och elnät i offentlig regi, rulla tillbaka privatiseringen av postväsendet, bygga en halv miljon hyresrätter, höja minimilönen, avskaffa antifackliga lagar och så kallade nolltimmarskontrakt på arbetsmarknaden och garantera fackliga organisationer tillträde till arbetsplatser.¹  

Partiledaren Jeremy Corbyn, som utsågs 2015, var den första att väljas till posten i en omröstning där medlemmarnas röster vägde lika tungt som parlamentsledamöternas. Han bars fram av hundratusentals människors hopp om ett Storbritannien ”för de många, inte för de få”, en slogan som också var namnet på valmanifestet 2017. 

Utvecklingen i Labour från 2015 gjorde dem till det mest intressanta socialdemokratiska partiet i Europa. I det som en gång var tredje vägens vagga formades en rörelse som i ord och handling uttryckte ett verkligt alternativ till nyliberal åtstramningspolitik. På fyra år mer än fördubblades partiets medlemsantal, för att i början av 2020 vara det högsta som uppmätts i partiets historia. Många britter kände för första gången i sina liv att politik var något för dem.²

När det var färdigräknat i juni 2017 stod det klart att Labour – som varit helt utdömda av kommentariatet och legat under 30 procent i opinionsmätningarna – genom sin entusiasmerande valkampanj hade lyckats vinna 40 procent av rösterna, och därmed uppnå den största ökningen i procentenheter för partiet sedan andra världskriget.³ Tyvärr kunde det inte omsättas i tillräckligt många mandat för att få majoritet i parlamentet, och det blev inget regeringsskifte.

2017 gick Labour till val med ett offensivt reformprogram. I år var Labours budskap till väljarna att man skulle ordna upp i det kaos som Tory-regeringen orsakat.

I år var det ett helt annat Labour som gick till val. Partiets viktigaste budskap till väljarna var att man skulle ordna upp i det kaos som Tory-regeringen orsakat. De prioriterade vallöftena var ekonomisk stabilitet, inga skattehöjningar, korta sjukvårdsköerna genom att betala personalen högre övertidsersättning, skapa ett nytt gränspoliskommando, anställa fler poliser och lärare och införa gratis skolfrukost, samt skapa ett offentligt ägt energibolag. Valmanifestet pryddes av en bild på partiledaren Keir Starmer och hette – lite symptomatiskt – ”My plan for change”.

Labour var favorittippade och låg i opinionsmätningarna på över 45 procent, men tappade stöd under valkampanjen och slutade på knappt 34 procent.⁴ Ändå kunde man räkna hem en stor majoritet av parlamentsplatserna och bilda regering med Keir Starmer som premiärminister.

När svenska medier beskriver Keir Starmer är det i regel som en lite tråkig men kompetent och stabil mittenpolitiker, som gillar Taylor Swift och fotboll. Han ser ut och låter som vi kommit att förvänta oss att en socialdemokratisk makthavare ska göra nuförtiden; korrekt, nedtonad, mer byråkrat än agitator, och han har lyckats med det som ingen Labourledare efter Tony Blair åstadkommit: att föra partiet till regeringsmakten. Valresultatet, får vi höra, är historiskt.  

Men flera saker, som vi vågar påstå är mer väsentliga än musiksmak och sportintresse, tenderar att utelämnas när personporträttet tecknas och Starmers nya, framgångsrika Labour beskrivs.  

En hårdför opportunist

Det första är att Starmer gjort sig känd för sin opportunism, genom att gång på gång lova saker och sedan ta tillbaka dem. I syfte att vinna stöd i partiledarvalet 2020 bedyrade han att han skulle fortsätta på den politiska bana som Labour påbörjat under Corbyn-perioden. Detta genererade många röster från medlemmar som först varit skeptiska till Starmer, men som litade på hans försäkran. När Starmer väl tillträtt posten tog det inte lång tid innan han backade från punkt efter punkt, bland annat kraven på förstatligande av vattenbolagen och de stora energibolagen, och avskaffandet av studentavgifter på universiteten.⁵

Även i välfärdspolitiken har Starmer backat från sådant som tidigare varit centralt för Labour.

Även i välfärdspolitiken har han backat från sådant som tidigare varit centralt för Labour. Barnfattigdomen är utbredd i Storbritannien och särskilt stor i familjer med tre eller fler barn. 2017 införde Tory-regeringen en begränsning av skattelättnaden som barnfamiljer med låga inkomster får – en skattelättnad motsvarande cirka 40 000 kr per barn och år – så att den gäller för max två barn. Policyn påverkar vart femte barn, och kostar drabbade familjer i snitt 10 procent av deras inkomst. Att Starmer övergett löftet om att ta bort begränsningen har lett till mycket kritik, och har gett honom det föga smickrande smeknamnet Sir Kid Starver.⁶

Starmers löfte om att ena partiet omsattes i en häxjakt mot medlemmarna och förtroendevalda, genom godtyckliga avstängningar och uteslutningar av de som stöttat Labours vänstersväng.

Det andra som sällan nämns i svenska medier är att Starmer varit fullkomligt skoningslös i sin strävan att strömlinjeforma Labour. Löftet om att ena partiet omsattes, när han väl valts till partiledare, i en häxjakt mot de egna medlemmarna och förtroendevalda, genom godtyckliga avstängningar och uteslutningar av många av de som stöttat Labours vänstersväng. Partivänstern, som gavs plats i Labour till och med under Tony Blairs tid vid makten, är inte längre välkommen. Den systematiska utrensningen kröntes av avstängningen av Jeremy Corbyn från parlamentsgruppen och, sedermera, att han inte tilläts kandidera för Labour igen, utan fick ställa upp som oberoende i årets val.

Sedan Starmer tog över har demokratiseringen av partiet, som var en bärande del av Corbyns ledarskap, rullats tillbaka. Nyantagna stadgar har tillämpats retroaktivt, vilket innebär att medlemmar uteslutits för saker de gjort (till exempel gillat ett inlägg på Facebook) långt innan det var ett stadgebrott. Genom att partisekreteraren getts ökade befogenheter, antalet motioner från lokalorganisationer som får behandlas på partikongressen minskats och det blivit svårare för medlemmarna i en valkrets att byta ut sin parlamentsledamot inför ett val, har makt koncentrerats till partiledningen och parlamentsgruppen. Kraven för att få kandidera till partiledarposten har också ändrats, så att det i princip är omöjligt för någon från partivänstern att ens hamna på valsedeln.⁷

Starmers ledarskap handlar om att återupprätta Labour som ett etablissemangsparti och säkerställa att gräsrötterna aldrig mer får verkligt inflytande.

Sammanfattningsvis har Keir Starmers ledarskap handlat om att återupprätta Labour som ett etablissemangsparti och säkerställa att gräsrötterna aldrig mer får verkligt inflytande, varken över organisationen eller över politiken. Sedan han valdes har partiet också tappat en tredjedel av sina medlemmar.

Varför är denna tillbakablick på de senaste årens utveckling relevant för en analys av det aktuella valresultatet? Därför att Labours ledning – och det politiska kommentariatet – vill tolka valsegern som ett kvitto på att utrensningarna, strömlinjeformningen och centraliseringen av makten har varit en nödvändig och framgångsrik strategi.  

Frågan blir då hur framgångsrik den egentligen har varit? Det diskuterar vi i det följande, för att sedan avsluta med att resonera kring vad valsegern innebär när det gäller förutsättningarna att skapa ett mer jämlikt Storbritannien. 

Labour och valresultatet

Att Labour vunnit 412 av underhusets platser – dubbelt så många som i valet 2019 – och därmed brutit Tories 14 år långa vanstyre, är naturligtvis mycket goda nyheter för alla som upplevt eller sett konsekvenserna av Tories brutala klasspolitik. Här skulle man helt enkelt kunna stanna, och bara glädja sig åt att det blir ett efterlängtat maktskifte i Storbritannien. Men det förutsätter att det man framför allt bryr sig om är vem som kommer att inneha regeringsmakten den här mandatperioden. Om man däremot är intresserad av förutsättningarna för verklig och varaktig samhällsförändring finns det anledning att gräva lite djupare i valresultatet.

Valframgången till största delen beror på det brittiska valsystemets utformning, med så kallade enmansvalkretsar.

Det första man kan konstatera är att valframgången till största delen beror på det brittiska valsystemets utformning, med så kallade enmansvalkretsar. I varje valkrets vinner den som fått flest röster, oavsett hur stor andel av rösterna det handlar om. Man kan alltså vinna valkretsens parlamentsplats med ett valresultat långt under 50 procent av rösterna, medan de röster som lagts på övriga kandidater inte har någon påverkan alls på parlamentets utformning. Det finns med andra ord inte nödvändigtvis någon överensstämmelse mellan den andel röster ett parti fått och det antal platser partiet erhåller i parlamentet.

I årets val var gapet mellan partiernas röstandelar och deras mandatandelar rekordstort.

För Labours del var skillnaden särskilt iögonfallande; andelen mandat man vann i parlamentet var dubbelt så stor som andelen röster man fick nationellt. Partiet vann över 200 nya mandat, men röstandelen ökade bara med 1,6 procentenheter jämfört med 2019, och man slutade på knappt 34 procent. Detta kan jämföras med Tories, där en minskning av röstandelen med 20 procentenheter innebar 251 förlorade mandat.

Högerpopulistiska Reform, med Nigel Farage i spetsen, blev tredje största parti sett till andelen röster, men deras fjortonprocentiga väljarstöd gav bara fem parlamentsplatser.⁸

Trots den mandatmässiga framgången för Labour var det dessutom färre personer som röstade på dem i år än i valen 2017 och 2019 – 9,7 miljoner, jämfört med 12,9 respektive 10,3 miljoner.⁹ Även röstandelen var betydligt lägre än de 40 procent man slutade på 2017, ett val där flera av de tyngsta partitjänstemännen dessutom aktivt arbetade för att sabotera Labours valkampanj, i syfte att misskreditera och sedan avsätta Jeremy Corbyn.¹⁰

2017 och 2019 var också Brexitfrågan ett bryderi för Labour, och den Remain-vänliga linje som Starmer var en av arkitekterna bakom anses ha blivit en avgörande faktor för 2019 års valförlust. I årets val fanns ingen besvärande fråga av den magnituden, som splittrade Labours väljarkår mitt itu. Missnöjet med den sittande Tory-regeringen var dessutom väldigt utbrett, och det hade inte varit orimligt att vänta sig att Labour skulle öka både sin röstandel och antalet röster.

Labour har tappat i valkretsar där de tidigare varit väldigt starka. Tillbakagången kan tillskrivas ett stort missnöje med Starmers ovilja att fördöma Israels folkmord i Gaza.

En annan aspekt värd att lyfta fram är hur stor majoritet Labour vunnit med i de olika valkretsarna. 2017 och 2019 hade Labour i ett antal valkretsar en majoritet på 35 000 röster eller mer; 2024 har man inte någonstans en majoritet på över 25 000. Trots en stark längtan hos många efter att bli av med Tory-regeringen, och trots att Tories röstandel sjunkit betydligt, har Labour alltså tappat mycket i valkretsar där de tidigare varit väldigt starka. I Keir Starmers egen valkrets Holborn och St Pancras backade Labour med 17 000 röster jämfört med 2019. Det är en tillbakagång som delvis kan tillskrivas ett stort missnöje med Starmers ovilja att fördöma Israels folkmord i Gaza. Även på några andra platser samlade oberoende, propalestinska kandidater så många röster att det avsevärt reducerade Labourkandidaternas majoriteter. 

I flera valkretsar har Labour också tappat röster på att partiledningen gått in och placerat parlamentskandidater som saknat lokal förankring, ibland genom att peta den kandidat som valts av den lokala partiorganisationen. Ett exempel är att Faiza Shaheen, en kandidat som åtnjöt stor popularitet i sin London-valkrets Chingford och Woodford Green, avsattes av partiledningen och ersattes av en person utan lokal förankring. Faiza Shaheen valde då att ställa upp som oberoende kandidat, och fick lika många röster som Labour-kandidaten. Resultatet blev att Tories vann valkretsen, medan de sammanlagda rösterna för Shaheen och Labourkandidaten vida överskred Tories resultat.¹¹

Snarare än en jordskredsseger för mittenpolitik bör utfallet av valet betraktas som en följd av Tories totala kollaps

Snarare än en jordskredsseger för mittenpolitik och strömlinjeformning bör utfallet av valet betraktas som en följd av Tories totala kollaps och framstegen för Reform. Missnöjet med Tory-regeringen var en stark drivkraft för många: I en mätning av Yougov uppgav 48 procent av de tillfrågade Labourväljarna att deras främsta skäl att rösta på Labour var att bli av med Tories. Bara 5 procent svarade att Labours politik var den huvudsakliga orsaken.¹² I valet nära på halverades Tories väljarstöd, och deras mandatandel blev den lägsta för partiet någonsin, medan Reform gick från ingenting till nästan 15 procent av rösterna. Röstsplittringen mellan de två högerpartierna bidrog till den stora ökningen av mandat för Labour.

Det finns alltså en del hål i framgångssagan. Vilken betydelse man tillmäter dem, och vilka slutsatser man drar, beror i grunden på hur man ser på politisk makt och förändring. Är regeringsinnehav en enskild mandatperiod det enda som räknas, eller är det mer som bör vägas in när man utvärderar ett partis styrka och popularitet? Är det tillräckligt att motståndaren är splittrad eller riktigt illa omtyckt, eller vill man också engagera och mobilisera människor bakom den egna politiken? 

Om rösterna bara är just röster spelar det förstås ingen roll om personerna bakom dem är entusiastiska eller bara väljer det minst dåliga alternativet, eller om de ger en kandidat en parlamentsplats med stor eller liten marginal – resultatet är detsamma. Det kvittar om Labour tappat en stor andel av stödet i en valkrets, och om man inte längre är starka där man traditionellt varit det, eftersom det räcker att få en enda röst mer än den som har näst mest stöd. Att rösterna smetas ut över landet kan till och med vara en fördel om fokus är på att vinna ett enskilt val. Då ”slösas” ju inte en massa röster bort i valkretsar där man ändå redan räknar med att vinna.

Men om ett parti är en del av en rörelse, och om rösterna är människor som kan bygga den rörelsen starkare, och tillsammans med andra utgöra en kraft för förändring i lokalsamhället och i landet, så har det faktiskt betydelse om de är fler eller färre, och hur antalet förändras över tid. Då är det också väsentligt om partimedlemmarna får lov att välja sina företrädare själva, och om företrädaren i fråga är en del av lokalsamhället, eller om kandidaterna flygs in med fallskärm i valkretsar där partiledningen vill öka sin kontroll.

En blick på framtiden

Som vi konstaterat har Labour kraftigt ökat sin mandatandel i parlamentet och sparkat ut Rishi Sunak från 10 Downing Street. Det är utmärkt, även om det knappast är Starmers mittenpolitik som ligger bakom, utan snarare Tories katastrofresultat. Vi har också argumenterat för att det är synen på politisk förändring som påverkar tolkningen av valresultatets betydelse.

Försvagningen av den traditionella borgerligheten och framväxten av ett betydande högerpopulistiskt parti påminner om utvecklingen i övriga Europa.

Om man lyfter blicken och funderar på hur Storbritannien kommer att utvecklas framåt menar vi att det tyvärr inte finns så stor anledning att vara optimistisk. Försvagningen av den traditionella borgerligheten, genom framväxten av ett betydande högerpopulistiskt parti, påminner om utvecklingen i övriga Europa. Att Reform utmanade Tories gynnade tveklöst Labour i det här valet. Men frågan är hur det blir i nästa val. I andra länder har högerpopulismens frammarsch inte direkt stärkt socialdemokratin, särskilt inte där det skett i kombination med mittenpolitik och triangulering. Om Labour under den här mandatperioden inte tydligt bryter med åtstramningar och ökande ojämlikhet kan det mycket väl vara Reform som blir den stora vinnaren framöver.

För att ta tillbaka initiativet från högerpopulisterna krävs det en stark arbetarrörelse som kan skapa långsiktig politisk förändring och försvara landvinningar mot angrepp. Det är tveksamt om Labour kommer att kunna utgöra den kraften. Trots att Tories styre har präglats av skandaler, partiledarbyten och ökad fattigdom bland britter har Labour inte lyckats artikulera några tydliga visioner för ett mer jämlikt samhälle. Man har ökat avståndet till väsentliga delar av den fackliga rörelsen och andra sociala rörelser, och man har försvagat det egna partiet genom utrensningar och centralisering. Frågan är vem det är som nu ska ställa partiledningen och parlamentsledamöterna till svars och kräva reformer som kan vända utvecklingen. Den största pressen på Keir Starmer kommer sannolikt att komma från parlamentsgruppen och från borgerlig media.

Av allt att döma kommer partiet fortsätta att vara – och betraktas som – en del av etablissemanget. Bättre än Tories, men inte tillräckligt bra för att verkligen kunna skapa historia.