Hon är en helt avgörande inspirationskälla för Elena Ferrantes romansvit – den italienska feministen Carla Lonzi. Med boktitlar som “Låt oss spotta på Hegel” och “Klitoriskvinnan och vaginakvinnan” har hon gett eko i Italien. Margareta Zetterström tecknar en bild av författaren som är helt okänd i Sverige.

När jag för tio år sedan läste tredje delen av Elena Ferrantes romansvit L’amica geniale (Min fantastiska väninna) stötte jag på ett namn som sedan dess envist stannat kvar i mitt huvud: Carla Lonzi, tydligen en känd italiensk feminist och författare vars böcker svitens ena huvudperson Elena Greco, Lenù kallad – hon som tar sig upp ur sin napolitanska underklassmiljö, avlägger akademisk examen vid Scuola Normale Superiore i Pisa och även debuterar som författare – får sig rekommenderade av sin feministiskt anstuckna svärmor.

Jag har sedan dess förgäves försökt lära känna denna Carla Lonzi och hennes essäer med de fantasieggande titlarna Sputiamo su Hegel (Låt oss spotta på Hegel) och La donna clitoridea e la donna vaginale (Klitoriskvinnan och vaginakvinnan). Men i höstas kom så en nyutgåva av Lonzis viktigaste essäer, redigerad av filosofen och författaren Annarosa Buttarelli.¹ Och det var, måste jag erkänna, en verklig fröjd att äntligen få läsa denna italienska feminist som – rätta mig om jag har fel – tycks vara i det närmaste helt okänd i vårt land. Jag själv har åtminstone aldrig tidigare hört talas om henne. Möjligen för att svenska kvinnor kommit längre i sin jämställdhetskamp och inte tycker sig ha behov av hennes tankar.

Hur som helst har min läsning fått mig att inse att Carla Lonzi troligen är en helt avgörande inspirationskälla för hela Ferrantes romansvit, inte bara för den tredje delen, den som på svenska har titeln Den som stannar, den som går.² Där är det ju Lenùs lekkamrat Lila som, i vuxenåldern, på sitt grova napolitanska idiom erkänner för sin väninna ”att det aldrig hade varit så skönt att knulla som hon trott när hon var liten” och ”att hon knappt hade känt någonting”. Det Ferrante skildrar är Lilas oförmåga att ”njuta av mannens stötar” och hennes upplevelse av själva penetrationen som en enda stor besvikelse, alltså sånt ”som män inte vill höra och kvinnor vet allt om men inte vågar prata om”. Lenù blir illa berörd av väninnans förtroenden men nöjer sig med att säga att för henne själv är det inte alls så. Men som läsare märker man att Lenù mycket väl förstår vad Lila talar om men finner ämnet alltför känsligt och besvärande.

Jo, det Lonzi framför allt utgår från i sina texter är den rent kroppsliga skillnaden mellan kvinnor och män. Alltså det faktum att den manliga lemmen har tre olika uppgifter (urinering, fortplantning och njutning) medan kvinnan har olika organ för dessa uppgifter.

Men vad har då Carla Lonzi med Lilas och Lenùs sexuella erfarenheter att göra? Jo, det Lonzi framför allt utgår från i sina texter är den rent kroppsliga skillnaden mellan kvinnor och män. Det är förstås självförklarheter för nutida, upplysta läsare men för Italiens kvinnor vid sjuttiotalets början ändå något av en ögonöppnare. Alltså det faktum att den manliga lemmen har tre olika uppgifter (urinering, fortplantning och njutning) medan kvinnan har olika organ för dessa uppgifter. En penetration som förbigår kvinnans njutningsorgan kan således, av rent fysiologiska skäl, leda till befruktning men inte nödvändigtvis till njutning för kvinnan.

Så här inleder Carla Lonzi essän La donna clitoridea e la donna vaginale:

”Det kvinnliga könsorganet är klitorisen, det manliga könsorganet är penisen.

Vaginan är den kroppsliga hålighet som mottar mannens sperma och vidarebefordrar den till livmodern så att ägget kan befruktas. Det är genom denna hålighet som barnets kropp sedan utträder ur moderns.

Det ögonblick då mannens penis utsöndrar sperman är samtidigt ögonblicket för hans orgasm. Vaginan är alltså det kvinnliga rum där, samtidigt med mannens orgasm, själva befruktningsprocessen tar sin början.

Hos mannen är således njutningsmekanismen tätt förbunden med fortplantningsmekanismen, hos kvinnan står njutningsmekanismen och fortplantningsmekanismen i förbindelse med varandra, men de sammanfaller inte.” (min översättning)

Och lite längre fram heter det: ”Den vaginala njutningen är inte för kvinnan den djupaste och mest fullständiga njutningen, utan den är den patriarkala sexualkulturens officiella njutning.”

Genom att kvinnan avkrävs något som hennes kropp saknar fysiologiska förutsättningar för utsätts hon för ett ”kulturellt våld” som blir grunden även för hennes sociala underordning. Stämplad som onormal, ”ingen riktig kvinna”, ifall hon inte får orgasm under penetrationen, sänks hennes självförtroende och hon riskerar både att bli betraktad och att se sig själv som en mindre värd varelse även i andra avseenden. Hon blir ”det andra könet”, objekt i stället för subjekt, nödvändig för barnalstring och för mannens njutning men inte jämställd och likställd med mannen. Och hennes krav på njutning har i vissa kulturer rentav setts som ett så stort hot mot den patriarkala ordningen att kvinnor redan som små flickor fått (och på vissa håll fortfarande får) sin klitoris bortskuren.

Varför ska vi spotta på Hegel? Carla Lonzi ser Hegel som den konservative filosof som mer lömskt än andra formulerat skillnaden mellan den kvinnliga och den manliga livsprincipen.

Men vad har då Friedrich Hegel i detta sammanhang att göra? Och varför ska vi spotta på honom? Jo, Carla Lonzi ser Hegel som den konservative filosof som ”mer lömskt än andra” formulerat skillnaden mellan den ”kvinnliga” och den ”manliga” livsprincipen, där den förstnämnda bör vara rådande i familjen, den senare i samhället och staten, en åtskillnad som befäster kvinnans underordning – med hänvisning till hennes inneboende ”natur”.

Lilas dystra sexuella erfarenheter har sin grund just i den patriarkala köns- och samhällskultur som Carla Lonzi skildrar. Och det är därför jag menar att Lonzis texter utgör en klangbotten för romansviten Min fantastiska väninna som helhet, någonting som fördjupar och belyser skildringen av kvinnornas plats i det italienska samhället under 1900-talet.

Men vem var då Carla Lonzi? Hon föddes 1931 i Florens i en borgerlig familj som den äldsta av fem syskon, fadern var ägare till ett litet familjeföretag, modern lärare. Hon lär ha haft ett dåligt förhållande till föräldrarna och ville tidigt komma hemifrån, studerade konsthistoria vid universitetet i Florens, blev vid 23 års ålder medlem av kommunistpartiet och gifte sig med en fackligt aktiv partimedlem med vilken hon fick en son. Men hon vantrivdes både i äktenskapet och i den patriarkala partimiljön, skilde sig och lämnade partiet. Under sextiotalet arbetade hon som konstkritiker och konstkurator och utgav även flera konstböcker.

Från sextiotalets slut och sjuttiotalets början var det dock själva kvinnoförtrycket och den då uppblossande kvinnorörelsen som engagerade Lonzi. Hon var en av grundarna av gruppen Rivolta Femminile och stod också bakom dess spektakulära Manifest. År 1970 utgav hon, på gruppens eget förlag, essän Sputiamo su Hegel och, året därpå La donna clitoridea e la donna vaginale, båda texter som ivrigt diskuterades av Italiens feminister men som jag inte sett några spår av i den svenska kvinnorörelsen.

När Ferrante låter romanfiguren Lila sucka över det ‘jobbiga knullandet’ (the old in and out, ni vet) och över att männen tydligen ständigt måste knulla för att inte bli olyckliga, då är jag övertygad om att hon haft Lonzis texter klingande i bakhuvudet.

Redan 1973 lämnade dock Lonzi Rivolta Femminile, av för mig okänd anledning. Men hon slutade för den skull inte skriva. 1978 utgav hon den självbiografiska boken Taci, anzi parla (Tig, eller snarare tala) som enligt undertiteln är ”en feminists dagbok”, med kvinnligt självmedvetande som tema, en bok som jag tyvärr ännu inte lyckats få tag på.³ Detta gäller även den två år senare utgivna boken Vai pure (Gå bara) som är en dialog mellan henne och hennes livskamrat sedan sextiotalet, skulptören och författaren Pietro Consagra.⁴ Men därefter satte döden punkt. I december 1981 opererades hon för cancer, och hon avled i augusti 1982 endast 51 år gammal.

Det är alltså Elena Ferrante som gjort mig intresserad av Carla Lonzi. När Ferrante låter romanfiguren Lila sucka över ”det jobbiga knullandet” (the old in and out, ni vet) och över att männen tydligen ständigt måste ”knulla för att inte bli olyckliga”, då är jag övertygad om att hon haft Lonzis texter klingande i bakhuvudet. Och kanske skulle även svenska läsare ha behållning av dem, inte minst för att berika läsningen av romansviten Min fantastiska väninna.