Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

Sommaren har kommit och med den får vi en känsla av lättnad i kroppen. Vi behöver inte längre täcka huvud, armar och ben lager på lager i rädsla för kyla. Lättnaden känns i kroppen, som om huden kunde tala med luften och hälsa på den igen efter att ha varit avstängd så länge. Huden börjar kommunicera med omvärlden, håret blåser i sommarvinden.

När jag ser tjejer och kvinnor i sommarkläder på stan tänker jag ofta på den ilska och frustration mina medsystrar i Iran känner just nu i den 30 gradiga värmen i Teheran (40 grader i södra Iran) över den obligatoriska hijaben som tvingar dem att ha långbyxor, lång tunika och en sjal som täcker håret.

På offentliga platser står kvinnorna inför ett val: Lyda order och göra sig till islamisternas undergivna slavinnor eller vägra lyda order och ta risken att bli trakasserade, slagna, blinda med kulor eller rent av misshandlade till döds, det som hände för snart två år sedan den unga kurdiska kvinnan Jina Mahsa Amini på sommarsemester i huvudstaden månaden innan hon skulle börja på universitet. Hennes död skakade samhället som en kraftig jordbävning och skapade proteströrelsen Jen, jian, azadi, kvinna, liv, frihet som fortfarande pågår i det dolda på grund av ett extremt våld som kom som svar från regimens sida.

Ute på gator och torg patrullerar nu en del kvinnor. De är insvepta i fem meters tyg från topp till tå och med svarta handskar. De kan plötsligt hoppa av en skåpbil på ett torg. De tillhör en speciell patrull som ägnar sig enbart åt kvinnor. De svartklädda kvinnorna är manliga patrullers hjälpreda, löser problemet med att män är förbjudna att röra vid kvinnor.

Männen, i uniform och oftast beväpnade, står i närheten och bevakar scenen. De ser till att folk skingras medan kvinnorna ger sig på de flickor och kvinnor som inte visar respekt för makthavarnas dekret om kvinnas kyskhet utan tar sig friheten att gå ut med håret exponerat för luft, vind, sol och mans blick.

Skåpbilen fungerar som en mobil polisstation för sedlighetspolisen, gashte ershad. Under en period försvann namn och logo från bilens bägge sidor och soldater fick gå i jeans och tröja och det meddelades att verksamheten blev nedlagd, men det var bara för att lura allmänna opinionen i väst som skulle uppfatta det som ett tecken på regimens skonsamhet. Nu är de i gång. Kroppar visiteras, identitetskort granskas, smink tvättas bort och namn registreras av de hatiska svartklädda kvinnorna därinne. Sedan tas flickorna till okända platser. Ingen vet ödet på dem som sätts in i bilen.

Islamister har nu skapat ett nytt ord, hijab-ban, den som vaktar hijab, hijabens väktare och det blev en yrkesbenämning för de fyra hundra kvinnor som anställdes för att stå vid entrén till tunnelbanestationer i Teheran och stoppa och hindra kvinnor utan hijab att åka tunnelbana. Det är inte första gången kvinnor ställs mot kvinnor, islamister uppfostrar och gör kvinnor till kvinnors fiende. De gör människan till människans fiende, de gör som alla despoter gör.

Och eftersom fantasin hos islamister inte verkar ha några gränser, skickade staten nyligen sju tusen personer till Persiska havets stränder för kontroll och övervakning av kvinnors hijab. Hijab har blivit maktens ideologi, utan hijab faller islamisterna. Därför kan mullorna i Iran inte backa ens ett steg, i stället använder de alla repressiva metoder. De förstår inte att kvinnorörelsen inte kan kuvas genom att arrestera aktivister, tortera dem och även mörda dem.

Islamisterna censurerar kvinnorna genom hijaben, gör dem till icke-existerande, osynliga. Men kvinnorna gör motstånd, visar civil kurage, talar om sina rättigheter, kämpar inte bara för sig själva, för de andra också, för världen och världens kvinnor har förstått situationen de befinner sig i. Islamisternas moraliska auktoritet har krossats, det som dikterades håller på att försvinna. ”Jag tål inte detta smutsiga tyg på MITT huvud. Jag kan inte acceptera denna förnedring, fast jag respekterar andras val”, säger en ung släkting i Iran till mig idag på Whats app.

Kvinnorna ropar: Vi vill ha rätt till livet som har stulits av oss, vi vill ha ett värdigt liv i frihet!