Sveriges roll bör vara att balansera stormakterna och arbeta för en global nedrustning. Den väg våra politiker nu valt, att bli en lydstat till USA, hotar säkerheten i världen och kan på sikt leda till krig mellan USA och Kina – där vi involveras, skriver Frida Stranne och Trita Parsi.

Det har sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022 funnits en föreställning bland svenska politiker att svensk säkerhet handlar om att omfamna en världsordning som bygger på amerikansk dominans. Det bygger på idén om att detta skulle vara det enda sättet att hindra rysk expansion och dominansanspråk. I takt med att denna syn snabbt anammades av det svenska etablissemanget blev det samtidigt nödvändigt att ägna sig åt historierevisionism för att framställa USA:s utrikespolitik som god och välvillig. För att blint kunna omfamna Washington och få svenska folket med sig på ett snabbt Natomedlemskap, krävdes att USA:s utrikespolitik beskrevs i ett nytt – och falskt – ljus.

Vi varnade tidigt för riskerna med att avfärda en tredje väg. Det vill säga att på ett konstruktivt sätt istället verka för att Sverige och Europas roll bör vara att balansera stormakterna och aktivt arbeta för att minska spänningarna i världen. Våra argument baserades på den historiska förståelsen om att alla – inte bara vissa – stormakter tenderar att uppträda – i varierande grad – aggressivt och i strid med internationell rätt och att alla därför måste balanseras. 

Sverige valde, baserat på en farligt naiv idé, att göra sig helt beroende och nära sammanvävd med, till och med att bli en lydstat till USA. En strategi som vi menar nu kraftigt ökar osäkerheten och gör Sverige mer sårbart.

Sverige valde, baserat på en farligt naiv idé, att göra sig helt beroende och nära sammanvävd med, till och med att bli en lydstat till USA. En strategi som vi menar nu kraftigt ökar osäkerheten och gör Sverige mer sårbart. Att vi valde en sådan väg byggt på en rad falska förespeglingar om det internationella systemets utveckling de senaste trettio åren, är särskilt allvarligt. I själva verket är det flera avgörande aspekter som uteslutits från svensk försvarsdebatt i den största försvarsomläggningen i mannaminne.

För det första har både analyser som gjorts av den svenska försvarsberedningen och samhällsdebatten i stort saknat en kritisk diskussion om vad den unipolära ordningen – det vill säga en världsordning där USA är ensam supermakt – har inneburit i praktiken. Saknats har adekvata fakta om hur USA:s dominans sedan kalla krigets slut inte har bidragit till ökad internationell säkerhet utan snarare varit kontraproduktiv och lett till flertalet långdragna krig och en kraftig försvagning av internationella rättsprinciper. Något som är väl dokumenterat i en omfattande forskningsstudie från Tuft University 2023 som presenterats i boken Dying by the sword: the militarization of US foreign policy.¹

Inte bara ökade antal militära interventioner efter kalla krigets slut, de har ägt rum i områden i världen där USA har haft få nationella intressen att försvara och många i länder som redan innan hade börjat röra sig i demokratisk riktning. När USA lämnat har de befunnit sig i ett värre och mer kaotiskt tillstånd. Inte ens efter 20 års krig mot ett av världens fattigaste länder hade USA enligt Pentagons egna studier lyckats uppnå ett enda av sina utsatta mål.² Mellan 4 – 6 miljoner människor har däremot fått sätta livet till under kriget mot terrorismen.

Inte bara ökade antal militära interventioner efter kalla krigets slut, de har skett i områden i världen där USA har haft få nationella intressen att försvara och många har skett i länder som redan innan hade börjat röra sig i demokratisk riktning.

Lika viktigt som att den amerikanska utrikesstrategin inte skapar säkerhet och fred är att denna interventionspolitik också konkret har försvagat USA och den amerikanska demokratin och gjort landet mer sårbart för inrikespolitiska oroligheter. Rapporterna The U.S. Budgetary Costs of the Post-­9/11 Wars och Cost of war figures från Watson Institute har kunnat visa att medan kriget mot terrorismen under 2000-talet har kostat ofattbara 16 tusen miljarder dollar för de amerikanska skattebetalarna, så har en rad andra viktiga samhällsområden blivit eftersatta, så som infrastruktur, välfärd, klimatanpassning och arbetsmarknadspolitiska omställningar.³ Inte bara röstar många krigströtta amerikaner på Donald Trump som en konsekvens, frustrationen som detta skapar riskerar även att på sikt leda till allvarligare former av inbördesoroligheter.

För det andra har diskussionen om vart den globala ordningen är på väg och vad förändringarna innebär varit både snäv och ideologisk. Världen rör sig mot en multipolär ordning, där Kina och det globala syd får större inflytande. Om en sådan ordning blir mer fredlig går inte att veta, men att försöka motverka utvecklingen genom att sträva efter att bevara amerikansk dominans är helt enkelt inte realistiskt. Det ligger i svenskt säkerhetsintresse att förhindra en militär konfrontation mellan stormakterna och agera för en avspänning.

I svensk debatt hävdas det ofta att bejaka multipolaritet vore att ge vika för auktoritära regimers repression och anti-demokratiska system. Vad man glömmer då är att det är en betydande skillnad mellan att balansera kinesisk politik och på olika sätt värna demokrati, och att försöka begränsa och beröva Kina en roll i globala frågor som motsvarar dess geopolitiska vikt.

Ingen annan nation som varit i närheten av Kinas storlek och makt har historiskt accepterat att permanent bli dominerad av andra. Om Sverige och Europa insisterar med att hålla fast vid ambitionen att bevara unipolaritet, kommer det på sikt leda till krig mellan Kina och USA.

Att tro att mer än en miljard människor på längre sikt skulle underordna sig en ordning de inte själva kan påverka är en illusion. Ingen annan nation som varit i närheten av Kinas storlek och makt har historiskt accepterat att permanent bli dominerad av andra. Om Sverige och Europa insisterar med ambitionen att bevara unipolaritet, kommer det på sikt leda till krig mellan Kina och USA eftersom Kina inte kommer att acceptera att låta sig domineras av amerikanska maktintressen. Vårt främsta mål måste istället vara att förhindra krig mellan stormakterna genom att utgöra en tydligt balanserande part och hitta samarbete kring globala utmaningar. 

För det tredje hör vi nästan dagligen devisen att ” försvara den regelbaserade internationella ordningen” – helt utan att någon tycks veta vad det är. Sättet på vilket våra politiker använder begreppet visar att de oförsiktigt sammanblandar det med folkrätten eller FN-systemet. Många verkar inte ens veta att det inte har med FN-stadgan att göra utan är en amerikanskt definierad ordning som används godtyckligt av Washington för att bevara sin dominans.

Begreppet myntades 2008 av Australiens dåvarande utrikesminister och antogs som en officiell devis av USA genom Hillary Clinton när hon som utrikesminister 2010 skrev under Melbournedeklarationen. I praktiken handlar det, väl beskrivet av John Dugard, professor inom internationell juridik, om en USA-ledd parallell rättspraxis i vilken Washington och allierade bestämmer vilka rättsprinciper ska råda, för vem och när. Skälen till att USA etablerat sina egen rättsordning kommer sig enligt Dugard av tre faktorer, dels för att USA själva står utanför ett antal viktiga multilaterala fördrag, inklusive havsrättskonventionen.

Sättet på vilket våra politiker använder begreppet regelbaserad ordning visar att de inte ens vet att det inte har med FN-stadgan att göra utan är en amerikanskt definierad ordning som används godtyckligt av Washington för att bevara sin dominans.

Denna omständighet förklarar sannolikt varför Washington tillrättavisar Kina för att ha hotat RBO i Sydkinesiska havet snarare än att anklaga landet för att hota internationell rätt. Därtill har USA:s sätt att själva spela över internationella rättsprinciper i kriget mot terrorismen rönt stark internationell kritik. Och slutligen handlar det om att de olika oskrivna regler som gömmer sig i RBO gör det enkelt för USA att godtyckligt blunda för sina allierades krigsbrott men fördöma motståndares diton. Att det handlar om dubbla standarder har blivit uppenbart i jämförelsen mellan hur man ser på Ukraina och Gaza, där USA agerande i Gaza är lika folkrättsvidrigt som Rysslands i Ukraina. 

I praktiken kan vi nu beskåda allt detta på första parkett när Biden förser Israel med vapen och ammunition samtidigt som han skyddar Israel mot både bindande FN-resolutioner och domstolsbeslut från Internationella brottmålsdomstolen ICC. Hittills har Biden lagt in veto mot tre resolutioner som krävde vapenstillestånd och ovillkorlig frisläppande av israeliska gisslan i Gaza. För en tid sedan antog säkerhetsrådet Biden’s egen resolution, som var svagare än tidigare resolutioner.

Genom denna manöver såg Biden till att en annan resolution, som krävde att ICJ:s domstolsbeslut om Rafah verkställs, inte antogs. Således underminerade Biden ICJ:s bindande beslut. Samtidigt finns det en risk att Biden kommer att underteckna kongressens sanktioner mot ICC för att domstolen utfärdat arresteringsorder för Benjamin Netanyahu för dennes krigsförbrytelser. När Trump sanktionerade ICC fördömde världen det och betraktade det som ett bevis på det hot han utgjorde mot den internationella ordningen. Nu överväger Biden samma sak.

Biden förser Israel med vapen och ammunition samtidigt som han skyddar Israel mot både bindande FN-resolutioner och domstolsbeslut från Internationella brottmålsdomstolen ICC.

I ljuset av det här är det allvarligt att följa hur Sveriges utrikespolitiska omsvängning nu utformas i villfarelsen att vissa supermakter är goda medan andra är dåliga – istället för i insikten om att den verkliga faran är okontrollerad makt. Den naiviteten har nu börjat bli synlig och blottat vad den svenska regeringen blir skyldig till när man gjort sig osjälvständig visavi USA. 

En djupare förståelse för dessa aspekter – ett mer rimligt förhållningssätt till de globala förändringarna – skulle möjliggöra för Sverige att bidra konstruktivt till att forma en global ordning som tar hänsyn till världen utanför väst. Sverige skulle kunna ta initiativet i Europa till att balansera stormakterna Kina och USA, samt interagera mer gynnsamt med det globala syd. Detta skulle samtidigt bidra till att USA och dess allierade kan behålla sin relevans utan att uppfattas som motståndare till omvärlden.

Beslut som fattas under de kommande åren kommer att avgöra om världen rör sig mot en konflikt mellan USA och Kina där alla inklusive Sverige förlorar, eller om en världsordning som möjliggör fredlig samexistens kan skapas. Sveriges tidigare erfarenhet av alliansfrihet och diplomati gör att vi har en möjlighet att arbeta för nedrustning, dialog och avspänning.

Det är inte för sent för Sverige att ändra kurs och välja en väg som främjar långsiktig global säkerhet och stabilitet.

Det är inte för sent för Sverige att ändra kurs och välja en väg som främjar långsiktig global säkerhet och stabilitet. Genom att göra det kan Sverige återigen bli en förebild för andra länder och bidra till en mer rättvis och hållbar internationell ordning.

För det krävs att såväl politiker som säkerhetspolitiska debattörer förhåller sig mer ärligt till vad som händer i omvärlden och ser problemen även i västvärldens agerande. Bara i insikten om att USA utgör en del av problemet kan man hitta vägar framåt som förhindrar eviga och storskaliga krig.