Den spanske advokaten och före detta domaren Baltasar Garzón skriver om hur slumpen och nödvändigheten ledde till att han blev samordnare för Julian Assanges försvar, och hur deras vägar korsats mer än en gång.

Man vet aldrig vad livet kan ha i beredskap åt en. I slutet av 2006 inkom ett klagomål undertecknat av Associació per la Recuperació de la Memoria Histórica de Mallorca (Föreningen för återskapande av Mallorcas historiska minne) till min domstol, nummer 5 i högsta domstolen Audiencia Nacional. Undertecknarna berättade om tortyr, påtvingade försvinnanden och avrättningar som ägde rum under Francos regim. Många fler skulle följa.

Samma år hade en australiensisk journalist vid namn Julian Assange grundat en organisation som hette WikiLeaks. Vi kände inte varandra och ingen av oss kunde veta hur de handlingar som var och en av oss då inledde skulle komma att prägla våra framtida liv. Men jag tror att vi båda, var och en på sitt sätt, kunde ana att våra respektive vägar inte skulle bli enkla.

I mitt fall minns jag att den dåvarande spanske inrikesministern Alfredo Pérez Rubacalba 2008 sa till mig: “Baltasar, du har öppnat Pandoras ask och det kommer att få konsekvenser, men du har gjort det rätta”. Alfredo var en bra politiker, sådana som saknas nuförtiden, och en bra person.

Jag vet inte om någon varnade Assange. År 2010 publicerades så de WikiLeaks-dokument som kommit att gå till historien. Det började med videon Collateral Murder där amerikanska soldater skjuter två Reutersjournalister och flera civila, däribland ett barn, från en helikopter i Bagdad.

Det började med videon Collateral Murder där amerikanska soldater skjuter två Reutersjournalister och flera civila, däribland ett barn, från en helikopter i Bagdad.

Från juli till oktober samma år offentliggjordes tusentals dokument om krigen i Irak och Afghanistan med chockerande avslöjanden, och i november fick fem internationella tidningar ta del av mer än 200 000 diplomatiska telegram från USA:s utrikesdepartement. USA:s utrikespolitiska ledning hade blottats inför hela världen. Det var inte en vacker syn.

En parallell värld
Liksom tusentals andra blev jag chockad och upprörd över WikiLeaks dokument, men jag hade mina egna problem. I maj 2010 hade jag stängts av från mina arbetsuppgifter efter att Högsta domstolen hade godkänt två klagomål från extremhögern i Spanien efter att jag hade börjat utreda frankismens brott. Samtidigt inleddes två andra mål mot mig i högsta domstolen, ett för avlyssning av kommunikationen med de främsta ledarna för Gürtel i fängelset och ett annat för några kurser vid universitetet i New York, där jag var gästforskare på terrorismområdet. (Gürtel var en stor politisk korruptionsskandal i Spanien som involverade hundratals politiker och tjänstemän i Spaniens konservativa parti Partido Popular.)

I dokumentationen som publicerades av Wikileaks fanns för övrigt också en överenskommelse mellan USA:s ambassad i Madrid och chefsåklagaren vid Audiencia Nacional om att sätta stopp för Guantánamo-processen som jag ledde. Avsikten med processerna var att bakbinda mig.

I dokumentationen som publicerades av Wikileaks fanns för övrigt också en överenskommelse mellan USA:s ambassad i Madrid och chefsåklagaren vid Audiencia Nacional om att sätta stopp för Guantánamo-processen som jag ledde.

Under tiden hade den svenska åklagarmyndigheten, i en ödets nyck som är typisk för hur västvärldens mäktigaste land hanterar sina angelägenheter, utfärdat en arresteringsorder för Assange för osannolika sexuella övergrepp, vilket mer verkade vara en ursäkt för att ta honom till USA. Vi två, på avstånd och utan släktskap, levde i en parallell värld som dominerades av det absurda: vi var fångade i nät och blev mer och mer intrasslade tills det inte fanns någon utväg.

Livet går vidare
Som bekant beslutade Spaniens högsta domstol 2012 att sätta punkt för min yrkeskarriär i Gürtel-målet. Jag frikändes i Franco-målet, förmodligen eftersom det oväsen som hade provocerats fram gjorde att domarna blev försiktigare. Men de fick mig ur vägen. Jag tror att cheferna på andra sidan havet blev nöjda. Jag höll trots allt på med Guantánamo och andra rättsliga ogräs. Det spelade ingen roll att FN:s kommitté för mänskliga rättigheter 2021 fann att domen mot mig var partisk, godtycklig och att min dom saknade straffrättslig förutsebarhet.

Eftersom juridiken är mitt liv startade jag 2011 respektive 2012 en stiftelse för mänskliga rättigheter och universell jurisdiktion, samt en advokatbyrå tillsammans med flera personer som är engagerade i samma kamp. Men även institutioner som Internationella brottmålsdomstolens åklagarmyndighet lät mig arbeta som rådgivare åt åklagare Moreno Ocampo, i Colombia som rådgivare åt OAS Mission to Support the Peace Process, i Ecuador som samordnare för International Watchdog for Justice Reform och i Argentina som ordförande för ett Unesco-centrum för mänskliga rättigheter.

Den röda tråden
Ni känner säkert till den kinesiska legenden som säger att en osynlig röd tråd binder samman människor som är ämnade att mötas. Denna tråd försvinner aldrig och förblir ständigt fäst vid deras fingrar, trots tid och avstånd. Jag tror att det hände Julian Assange och mig.

Ni känner säkert till den kinesiska legenden som säger att en osynlig röd tråd binder samman människor som är ämnade att mötas. Jag tror att det hände Julian Assange och mig.

Assange var föremål för en process i Sverige där USA:s dolda hand kunde skönjas. Kom ihåg att det nordiska landet tidigare hade samarbetat med USA om utlämnanden, en av de frågor som avslöjades av WikiLeaks. Julian överlämnade sig till myndigheterna i London och släpptes med elektronisk fotboja, som han bröt emot genom att ta sin tillflykt till Ecuadors ambassad.

Nyheten chockerade världen. En liten latinamerikansk republik, styrd av en progressiv president, Rafael Correa, konfronterade det allsmäktiga USA. Det var David mot Goliat.

I detta sammanhang fick jag i början av juli, när jag befann mig i Bogotá, ett samtal från den eminente journalisten Chechu Yoldi, som jag hade stångats vänskapligt emot i många år; han som journalist och jag som domare. Det var tider då en ömsesidig respekt existerade mellan pressen och rättsväsendet.

Yoldi berättade att Assange ville att jag skulle ta på mig ansvaret för att samordna hans försvar på internationell nivå. Jag gick med på att resa till London. Det gjorde jag och jag accepterade att ta mig an utmaningen att försvara honom i de mest känsliga ögonblicken, när han anklagades för de artificiellt påhittade anklagelserna i Sverige.

Konsekvenser
Vårt första möte var hjärtligt och vi kom överens från första stund. Jag accepterade på två villkor: att göra det pro bono och frihet att göra juridiska bedömningar. Han har alltid respekterat dem, än i dag. Tillsammans med Garret Pierce är vi de två advokater som har varit med honom från början till nu. Plus hans fru, Stella Assange.

Det första intrycket jag fick av Assange var att han är en man som drivs av starka övertygelser, helt säker på att det han hade gjort var rätt och att han aldrig skulle vika sig. Det gillade jag, men jag var medveten om att mitt beslut, återigen, skulle få konsekvenser.

Asyl beviljades av Ecuadors regering den 16 augusti 2012. Jag minns att jag för att komma in på beskickningen var tvungen att passera en hop journalister som omringade ambassaden, och sedan en hop av brittiska poliser som vid den tidpunkten till och med hotade att tränga sig in på ambassaden.

På vägen ut öste regnet ner. En av de där fina skurarna som är så typiska för London. Journalister omringade mig och jag gjorde mina första uttalanden för Julians räkning. I dag, tolv år senare, skriver jag ett nytt uttalande för denna hårdslående visselblåsare.

Tre dagar senare kallade OAS generalsekreterare upp mig för att informera mig om att jag hade avskedats som rådgivare till OAS fredsuppdrag i Colombia. Jag frågade honom vad anledningen var och han svarade: Ditt arbete är utmärkt, men USA påtvingar mig din uppsägning för att du har tagit hand om Julian Assanges försvar.

Tre dagar senare kallade OAS (Organisationen för amerikanska stater) generalsekreterare upp mig för att informera mig om att jag hade avskedats som rådgivare till OAS fredsuppdrag i Colombia. Jag frågade honom varför, och han svarade: “Ditt arbete är utmärkt, men USA tvingar mig att avskeda dig för att du har tagit hand om Julian Assanges försvar”. Jag sa till honom “motsätt dig det då, sammankalla ett möte med alla stater!” “Det kan jag inte”, svarade han, “mer än 60 procent av budgeten kommer från USA”. Så slutade min tid i OAS – länge leve friheten att välja advokat!

Tillbaka i skyttegravarna
Men inga påtryckningar kunde avleda mig från mitt mål att försvara Assange. Vi var tillbaka i skyttegraven. Det var ett mycket tydligt fall av brott mot yttrandefriheten och ett försök att eliminera budbäraren så att han inte skulle kunna gå vidare, och därför har försvaret av Julian alltid varit ett sätt att utnyttja det bästa som lagen erbjuder, nämligen möjligheten att kämpa för en oskyldig persons integritet och att försvara grundläggande demokratiska värderingar för alla. I livet måste man ta sig an utmaningar och konfrontera dem som försöker underkuva en. Att ge efter på grund av rädsla är att acceptera att skurkarna har rätt.

Saken stagnerade i flera år. Vi fick positiva uttalanden från olika internationella organ, framför allt en oklanderlig resolution från FN:s människorättsråds arbetsgrupp för godtyckligt frihetsberövande, som ansåg att den situation som Assange hade utsatts för under sin förföljelse skulle klassificeras som godtyckligt frihetsberövande. Dessutom lyckades vi lägga ned det svenska fallet.

Allt detta juridiska arbete innebar ständiga, nästan veckovisa, resor till London. Dagar och dagar, lördagar och söndagar inbegripna. Timmar inlåsta i den lilla lägenheten i den brittiska huvudstaden. Vi processade på jurisdiktionsnivå i flera länder och i flera internationella instanser. Vi var ett lysande team med experter från olika länder nationaliteter och med olika expertis. Julian lyssnade uppmärksamt och visade prov på en stor förmåga att förstå frågor som man skulle kunna tro att han inte skulle behärska. Tvärtom har jag alltid förvånats över hans briljans när det gäller att hantera den juridiska komplexiteten i hans fall.

Ångest och ombytlighet
Under tiden var huvudpersonen i denna berättelse inlåst i många år på Ecuadors ambassad, först tack vare den asyl som Rafael Correa beviljade, som senare på ett konstfullt sätt skulle upphävas av hans efterträdare Lenin Moreno, som var mer uppmärksam på order från presidenten i norr än på att följa lagen.

Det var den 11 april 2019 som Morenos ecuadorianska regering begick ett flagrant svek mot asylrättens grundläggande principer.

Det var den 11 april 2019 som Morenos ecuadorianska regering begick ett flagrant svek mot asylrättens grundläggande principer. De överlämnade en skyddad person, helt enkelt för att få ett internationellt lån. En handling som den f.d. ecuadorianske presidenten alltid kommer att bli ihågkommen för.

Från den stunden handlade allt om att stoppa USA:s begäran om utlämning, först för ett dataåtal och sedan för åtal enligt den fruktade spionerilagen.

Under dessa år har vi utstått mycket ångest och många omvälvningar, vi har smutskastats, vi har utretts på det smutsigaste sättet, men vi var skyldiga Julian detta: demokratins värden stod på spel.

Slump och nödvändighet
Det avtal som ratificerades den 26 juni 2024 på Nordmarianerna, ett amerikanskt autonomt samvälde, att de 18 anklagelserna mot Julian har reducerats till en, och straffet anses därmed ha avtjänats med den tid han har frihetsberövats under utlämningsprocessen, då han suttit på det beryktade Belmarsh-fängelset.

Julian Assange har anlänt till Canberra, Australien, sitt hemland, han har andats frihetens luft för första gången på nästan fjorton år. Han kommer att kunna omfamna sina barn och sin fru utan hinder och han kommer att vara omgiven av sitt eget folk. När det gäller mig kan jag inte låta bli att tänka att det finns en märklig sammankoppling av händelser i min och hans tillvaro.

Om domarna i Högsta domstolens andra avdelning inte hade velat sätta stopp för mitt arbete hade historien om WikiLeaks kanske sett annorlunda ut.

Ni förstår, den röda tråd som jag berättade om lurade bakom många svårigheter, men om domarna i Högsta domstolens andra avdelning inte hade velat sätta stopp för mitt arbete hade historien om WikiLeaks kanske sett annorlunda ut. USA skulle kanske inte ha blivit avslöjat och faran för informationsfriheten skulle inte ha uppmärksammats. Utan insatserna från så många jurister som har arbetat med fallet på fem kontinenter, och utan de upprörda rösterna från så många tusen människor runt om i världen, skulle Assange förmodligen avtjäna ett livstidsstraff, eller vem vet, sitta i dödscell i ett amerikanskt fängelse.

Vi bör alla fundera över vilken sida av den här historien vi har stått på under de år som gått. I mitt fall hävdar jag att jag har stått på rätt sida. Men det är också sant som Demokritos sa för tusentals år sedan: “Allt är en frukt av slump och nödvändighet”.

Artikeln har tidigare publicerats på spanska hos infolibre.es. Översättning: Francisco Contreras.