Palmemordet är fortfarande inte löst. Utredarna gav upp - det gör inte Gunnar Wall. Varje månad publicerar han det senaste i Palmefallet.

Sverige är nu ett land som inte bara är medlem i NATO. Genom riksdagens beslut om att godkänna DCA-avtalet gäller att amerikansk militär i princip ska kunna operera fritt på svensk mark – även med kärnvapen.

Det här är ett beslut som fattats inför ett perspektiv på att Europa, även Sverige, kan bli skådeplatsen för ett storkrig inom överskådlig tid.

Men är det i så fall ett beslut som ökar eller minskar risken för ett sådant krig?

För 40 år sedan, på 80-talet, fanns samma frågor om än ställda i ett annorlunda sammanhang. Då handlade det om spänningarna mellan USA och Sovjetunionen, inte om USA och Ryssland. Men även då handlade det om två kärnvapenmakter. Och om eskalerande rustningar, ackompanjerade av ömsesidiga hotelser.

Olof Palme engagerade sig hårt i de risker den militära utvecklingen innebar på hans tid. Ett av uttrycken för hans inställning finns i en bok utgiven i Norge 1980, Atomvåpen og usikkerhetspolitikk. Det är en antologi med bidrag från viktiga opinionsbildare i flera nordiska länder, flera av dem ledande socialdemokrater.

Det gemensamma temat är nedrustning. Och i allt väsentligt för skribenterna fram samma budskap: vikten av nedrustning, inte upprustning.

Palmes bidrag heter ”Kamp för freden”.¹

Han skriver bland annat:

”Upprustningen fungerar i verkligheten som en illusionernas marknad. Den ger människor en falsk känsla av säkerhet och håller liv i föreställningen om att ökade rustningar ger större säkerhet i en atomålder. Det är därför hög tid att försöka få stopp på upprustningsvansinnet innan det är för sent.”

Han konstaterar att det förs en debatt om hur stor del av mänskligheten som kommer att dö i ett kärnvapenkrig. Efter att ha refererat en del uppskattningar – från skrämmande till extremt skrämmande – drar han slutsatsen:

”Det tjänar inget förnuftigt syfte att ge in på en sådan sifferexercis.” Och han citerar det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI som konstaterar: ’Ingen kan med säkerhet säga om mänskligheten i det långa loppet kommer att överleva en kärnfysisk ragnarök.”

Palme fortsätter med att påminna om fattigdomen och orättvisorna i världen och tillägger:

”Men resurserna sätts inte in där de mest förnuftigt kan användas. De brukas i stället för att bygga upp nya och mer raffinerade krigsmaskiner som gör vår värld till en allt farligare plats att leva på.”

Han påminner om att ”mer än hälften av de ledande forskarna i världen inom teknik och teknologi” arbetar med att förbättra och utveckla nya vapensystem.

Men allt är inte hopplöst, menar Palme:

”Utifrån principerna om solidaritet och gemenskap kan vi genom egen handling forma vår framtid. Det är möjligt att nedrusta om en stark opinion alstrar den tidvattensvåg som är nödvändig för att skapa en rörelse”.

Han medger att det kan förefalla vara en omöjlig uppgift men avslutar med att citera Martin Luther: ”Även om jag visste att världen skulle gå under i morgon skulle jag likafullt plantera mitt äppelträd”.