Journalisten och TV-producenten Erik Galli slog igenom med SVT-dokumentären “Under kniven” där han undersökte varför allt fler gör skönhetsingrepp. Han berättade också om sina egna operationer. I våras kritiserades han hårt för en text i Expressen där han skrev: “Ni vill också. Ni bara vågar inte. Eller så har ni inte råd”. Parabols kulturredaktör Aleksa Lundberg möter Erik Galli i ett samtal om debatten som följde.

Erik Galli sitter i en rosafärgad hoodie i lägenheten på Kungsholmen i Stockholm. Bakom honom vita väggar och stora krukväxter med gröna blad. Han tittar in i datorns kameraobjektiv med lugn, avspänd blick trots att han har fullt sjå. I sommar jobbar han både med ett kommande program för Uppdrag Granskning och som programledare för Talkshow i P1. Därför har vi stämt möte digitalt istället, det sparar tid.

Efter att hans dokumentärserie “Under kniven” släpptes för två år sedan, där de egna ingreppen –näsplastik, pannreduktion, kindimplantat med mera avhandlas– är det många som vill prata plastik med honom. Också jag, som vill veta varför han lagt ned så mycket tid och pengar på att förändra sitt yttre.

– Det korta svaret är att jag kände mig ful, svarar Erik Galli utan omsvep.

– Varför jag har känt så är en svårare fråga. Man pratar ju mycket om objektifiering, ofta utifrån en klassisk feministisk analys, men jag tänker att det har med självobjektifiering att göra. Man täcker inte in hela verkligheten om man bara fokuserar på mäns blick på kvinnor, strukturerna är ofta internaliserade. Det behöver inte finnas en massa män som säger till dig att du är ett objekt, kulturen är en så pass stor del av vår verklighet att det jobbet kan man göra bra själv. Kvinnor och många queerpersoner har nog en större benägenhet att självobjektifiera sig.

När började du känna dig ful?

– Någon gång i gymnasieåren. Det var en tjej i klassen som påpekade att jag hade en finne, nu är jag kanske 14, 15 år. Jag blev ställd, “kan hon se mig”, typ. Jag hade inte fattat att jag har ett utseende som spelar roll i en social hierarki. En late bloomer. Efter det blev jag besatt av att försöka passa in i skolhierarkin och utseendet var en viktig del. Under samma period skaffade jag Qruiser, en dejtingsajt från QX, det motsvarar säkert många ungas erfarenheter av sociala medier idag. Det här var runt 2005 och när jag postade en bild fick jag kanske tio meddelanden. Det fanns en affärsmässig dimension där på något sätt.

Många ser ju sitt utseende som något man har, men jag har aldrig sett på mitt utseende så.

Erik Galli började ta en massa bilder på sig själv och lärde sig tidigt Photoshop. Han retuscherade sina självporträtt för att framstå som snyggare. Idag är det ännu lättare att bättra på selfies med filter i appar som Instagram, SnapChat och TikTok.

– Lärdomen blev att mitt utseende är som en vara där jag kan få ut något, bekräftelse kanske. En annan lite sorglig lärdom var också att mitt utseende är förhandlingsbart. Många ser ju sitt utseende som något man har, men jag har aldrig sett på mitt utseende så, inte sedan jag var 15, utan “det är bara att ändra på”. Jag gjorde läpparna första gången när jag var runt 20.

Jag upplever dig som en verbal person och lite av en tänkare. Någon som har sunda värderingar och kan psykologisera varför du känner som du gör. Ändå har du agerat på den här viljan och gjort plastiken, varför då?

– Jag minns mycket väl när jag bestämde mig för att göra min första plastikoperation, då var jag 24. Det föranleddes av väldigt mycket vånda hos mig, jag kände att det var ett slags moraliskt fel. Att man har ett ansvar gentemot sina medmänniskor. Vilka signaler skickar jag ut om jag gör det här? Rationellt tycker jag att man har sådana ansvar, men kom fram till att jag som mått så jävla dåligt över mitt utseende, plågad av att känna mig ful, tänkt konstant på att göra plastik sedan jag var runt 16, hur mycket skada gör jag egentligen på världen genom att göra en operation?

I våras stormade det ordentligt kring Erik Galli efter en text i Expressen där han skrev om omgivningens syn på folk som plastikopererar sig.¹ I den avhandlade han bland annat några av de vanligaste skälen som folk uppger för att låta bli:

“Det handlar om moral, säger de. En slags stoicism. ‘Jag är bättre än det där.’ Eller ett ansvar. ‘Vilka budskap sänder jag till mina medmänniskor?’… Ibland kommer det ‘klyftiga visdomar’ också, typ ‘utseende spelar ingen roll’. Det är det dummaste jag hört. Utseende spelar skitstor roll, alla vet det. Alla tycker att det är jobbigt att bli slapp, tjock och osynlig… Jag säger bara som det är. Ni är avundsjuka. Det vet jag, för när kvällen blir sen och vinet är i er så förändras ni. Era stoiska ansikten mjuknar, ögonen blir drömska och frågorna nyfikna – vad kostar det, hur går det till? Ni vill också. Ni bara vågar inte. Eller så har ni inte råd.”

– Det som drev mig till att skriva det var att nya klipp på Kylie Jenner cirkulerade i sociala medier, från någon röd matta. Folk kommenterade att hon såg “så jävla ful ut” och det fanns en skadeglädje i kommentarerna. “Vad var det vi sa, det blir alltid dåligt till slut när folk opererar sig”, typ. Men jag såg inte en kvinna som opererat sönder sig. Absolut är hon opererad, men hon stod också i ett ganska osmickrande ljus. Jag tänkte att “nu ser ni det ni vill se, ni vill att man ska flyga för nära solen, bränna sig och tappa vingarna”. Jag började fundera på varför folk reagerar sådär. Jag ser en diskrepans mellan det folk påstår att de tycker och det de faktiskt tycker. En dubbelmoral helt enkelt.

Så det är de “skadeglada” du har riktat texten till?

– Ja, och det är därför jag inleder den med det exemplet. Folk har tolkat det som att jag menar att alla är fruktansvärt avundsjuka på de som opererar sig, men det är absolut inte vad jag menar. Däremot är det många som har den där dubbelmoralen.

Du skriver ändå: “Ni vill också. Ni bara vågar inte. Eller så har ni inte råd”. Det låter väldigt hårt.

– Ja, och där tolkade väl många in att jag hånar andra för att de inte har råd. Jag tycker det är superrimligt att inte ha råd att plastikoperera sig. Det finns jättemånga legitima, sunda skäl till att inte göra operationer. Om man har barn och inte vill riskera hälsan genom att göra skönhetsingrepp, och är orolig för vad det sänder för budskap, till exempel. Men det är inte vad man hör när folk pratar offentligt om det. Då lyfter man bara fram det här moraliska.

Jag är egentligen mest frustrerad över att inte bli förstådd. Jag misslyckades, jag var för raljant liksom.

Samtidigt skriver du ju inte det i texten, att det finns legitima skäl till att avstå. Jag fick också känslan av att du tycker det är moralkakor att vara emot och att alla vill operera sig egentligen.

– Precis, jag måste säga att jag är väl inte en så bra skribent, helt enkelt. Jag skrev ju för att jag vill tillföra någonting nytt till det allmänna samtalet. Jag kanske får 800 ord på mig, jag tänker inte slösa dem på samma gamla floskler som alla redan vet, att det är dåligt med skönhetsingrepp, att vi lever i ett utseendefixerat och orättvist samhälle. Jag har redan gjort en två timmar lång serie där jag går igenom olika aspekter av skönhetsingrepp, att det är kopplat till dålig självkänsla, till stora risker, att det finns ekonomiska aspekter. I “Under kniven” berättar jag också att man kan se i forskning att personer som anses attraktiva får en massa fördelar i samhället. I amerikansk forskning framgår att man till och med kan få lägre straff om man är vackrare. Det är också troligare att få hjälp av en främling på gatan. Tydligen måste man göra moralisk avbön i en text för att bli förstådd.

Erik Galli sitter tyst en stund, harklar sig och skrattar till.

– Jag är egentligen mest frustrerad över att inte bli förstådd. Jag har pratat med tillräckligt många, som jag tycker är smarta personer, som har missförstått texten. Jag misslyckades, jag var för raljant liksom.

När du pratar nu tänker jag på Åsa Linderborgs dagboksroman “Året med 13 månader”. Hon har samma frustration, att inte bara få skriva, utan man måste komma med brasklappar först för att visa vart man står. Det är som att vi inte klarar av att ta emot det som inte är så skönt alla gånger.

– Nej, uppenbarligen är det så. Folk vet ju vem jag är också, det är inte vem som helst som skrivit. Man utgår väl ifrån att jag är positivt inställd till skönhetsingrepp redan. Det blir bara mindre intressant att braska om det dåliga varje gång.

Det här är ju intressant ur en större aspekt, att vi måste skriva med omsvep idag. Det är något som har förändrats.

– Inga övriga jämförelser, men Lena Andersson upplever jag också kan ha det problemet. Hon kan skriva saker där jag ser vad hon vill få fram, men hon har inte braskat och då lämnas det öppet för tolkning och folk tolkar ofta illvilligt. Samtidigt är syftet med en text att göra sig förstådd. Om läsaren reagerar med reptilhjärnan och sedan går det utför redan efter första meningen, då tar folk inte med sig det jag menade, då har jag misslyckats som skribent. I efterdebatten fick jag förklarat för mig varför skönhetsingrepp är dåligt och att ingen bryr sig om mig eller plastik. Jag håller ju med om att det är dåligt, det kan inte vara debatten. Flera skrev om huruvida jag var snygg eller inte, men texten handlade inte om mig.

Du skriver ändå om när en kvinna du lunchar med säger till dig: “Glöm aldrig, du och jag kommer alltid att behöva jobba lite hårdare. För de kommer alltid hata sådana som oss.” Och med “oss” syftar hon på “vackra människor”.

– Jag antar att det är vad de har reagerat på. Men det var ju ett citat. Jag skulle aldrig kalla mig för snygg för jag känner mig så jävla ful hela tiden.

Fortfarande, trots allt du har gjort?

– Ja, absolut. Jag har bra och dåliga dagar som alla andra, men går runt väldigt ofta och känner mig ful. Känner man mig så vet man det. Hade jag förstått att det skulle bli en offentlig diskussion om mitt utseende så skulle jag inte ha skrivit.

Tomas Hemstad skrev i Arbetet att du är inne i en skönhetsbubbla där ni bekräftar varandra, samtidigt som resten inte bryr sig om er eller ens tycker att ni är speciellt vackra. Smaken är som baken. Hur kändes det?

– Det du återgav nu känns ingenting. Det är säkert både rätt och riktigt. Hans text var ganska lång och den brann ju, om inte av hat så av någonting som inte var positivt.² Det är kul att skriva en sådan text med premissen att ingen bryr sig, för om den signalerar något så är det ju att han brydde sig. Han kallade mig typ för anorektisk twink eller benrangel. Han var inte den enda och i någon podd pratade man om hur ful jag är. Det var inte kul, jag fick jättemycket ångest och kände skam. Men det var också intressant för det är ganska sällan i Sverige vi ser folk skriva om att folk är fula. Det brukar inte anses vara särskilt fint att göra det. Det var någonting som fick dem att känna “nu förtjänar han det bara”. Än en gång så signalerar det inte att folk inte brydde sig. Uppenbarligen brydde de sig jävligt mycket.

Inte fan hade jag lagt hundratusentals kronor på plastik om jag gick omkring och kände mig väldigt snygg.

Jag hade tänkt fråga om du tycker att du själv är snygg, men nu har jag förstått att du inte tycker det.

– Nej, alltså absolut inte. Och jag säger inte att jag känner mig jävligt mycket ful för att kokettera. Inte fan hade jag lagt hundratusentals kronor på plastik om jag gick omkring och kände mig väldigt snygg. Jag är inte rik. Då hade jag köpt en lägenhet typ.

Så om du ska sammanfatta efterdebatten, hur blev den då för dig?

– Alltså, jag tycker ju inte att jag är ett offer på något sätt i det här, säger Erik Galli och skrattar lite nervöst efter en stunds betänketid.

– Det är inte en mänsklig rättighet att skriva på kultursidorna och jag är inte tystad på något sätt, det vill jag vara väldigt tydlig med. Men debatten har ju avskräckt mig från att uttala mig igen. Jag skrev utifrån en lust att säga något och det känner jag mig mycket räddare för att göra nu. Det låg väldigt nära motdebattörerna att blanda ihop mig som skribent och mig som person. Jag är inte så sugen på den upplevelsen igen. Men det kanske leder till att jag är försiktigare nästa gång och då blir det säkert en bättre text också.

För kvinnor finns det här “hora/madonna”-komplexet, att synligt opererade kvinnor ofta fördöms till fördel för “den naturliga oskulden”. Ser det ut på samma sätt i gaysamhället?

– Jag tycker att det är svårt att prata om ett gaysamhälle. Jag stör mig ofta på när folk gör det. När man pratar om manligt och kvinnligt så pratar man ju faktiskt om samhället, som vi alla lever i och det är uppdelat i män och kvinnor. Det är lättare att säga saker om gemensamma strömningar för de är så tydliga. Däremot finns gays överallt i samhället och det finns subkulturer, bögar som går på en viss bögklubb till exempel. Där kan man se att det finns vissa gemensamma drag, att många klär sig på vissa gemensamma sätt och har likadana referenser. Jag kanske kan generalisera och säga att bögar möjligtvis är mer förlåtande när det gäller skönhetsingrepp än heterosamhället är. Å andra sidan så finns en hierarki bland många bögar där feminina drag har lägre status än maskulina. Det är klart att ingrepp spelar en roll i den hierarkin också.

Jag tänker på uppdelningen i “twinks” och “björnar”. Alltså unga, smala killar som kanske är lite flamboyanta och större, håriga män som tenderar att vara mer maskulina. Skulle du säga att du är en twink?

– Nej, det skulle jag inte säga längre. Min definition av en twink är att han ser ut som en tonåring ungefär.

Ja, precis, men vad händer då med twinken när han åldras?

– Det har jag verkligen alltid funderat på. När jag var yngre var det ju skönt att det fanns en kategori som jag kunde sträva efter att passa in i. En måttstock att mäta sig emot och jag kunde få lyckas vara attraktiv efter åtminstone det idealet. Jag har egentligen alltid varit lite orolig för vad som händer när jag inte längre är tillräckligt ung för att vara twink. Det finns ju inget ord för en åldrad twink än just “åldrad twink”.

Blir man identitetslös?

– Ja. Nu provtänker jag bara, men det kanske är lite likt en klassiskt kvinnlig upplevelse. Jag kan ju tycka att det finns flera kategorier av snygga 40-åriga kvinnor, men det finns inte uttalade ord för dem. Åsa Linderborg skriver också om det i “Året med 13 månader”, hon jämför sig bara med hur hon såg ut tidigare. Det finns ingenting nytt att jämföra sig emot. Det är sorgligt att man funkar så.

Är du rädd för att åldras?

– Ja, jag är rädd för att åldras. Samtidigt har jag hållit på med det ett tag, att åldras. Om jag tittar tillbaka på hur jag såg ut när jag var 20 så var jag inte snyggare då, tycker jag. Jag är så pass påläst om skönhetsingrepp för att veta att det skulle vara väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att operera mig tillbaka till en yngre ålder. Det håller mina skenande anti-KBT-tankar i schack. Så ja, jag är rädd för att åldras, men man får göra det bästa man kan av det.

Jag känner igen mig i rädslan för att åldras. Men utseendet är inte lika centralt för mig. För inte så länge sedan stod jag framför spegeln och såg att elastinet försvunnit lite till. Jag fick panik. Mest för att jag blev påmind om att det bara kommer fortsätta, kroppen bryts ned och slutstationen är att man kolavippar. Finns det en dödsångest i det här hos dig också?

– Jag har varit väldigt lyckligt lottad och aldrig haft någon dödsångest, svarar Erik Galli och funderar lite till.

– Peppar, peppar, för det kan komma senare, jag är ju ung fortfarande. Men hittills har jag inte varit dragen åt det hållet. Om jag upptäcker att något har förändrats i mitt ansikte så ser jag, tack och lov, inte att det är ett förstadie till död. Möjligen att det är ett förstadie till fulhet.

De flesta jobb jag gör är jag inte synlig i. Däremot är det påtagligt att min ekonomi blivit mycket bättre sedan jag började vara med framför kameran.

En social död kanske?

– Ja, fast det finns ett missförstånd i det här med utseende och skönhetsingrepp. Det är klart att utseendet är socialt, men jag har aldrig haft några villfarelser om att mina skönhetsingrepp skulle leda till att jag blir sedd som vackrare av någon annan. Det är därför jag pratar om självobjektifiering. Mina ideal överensstämmer ändå inte med de gängse idealen för hur en man ska se ut. Många av de ingreppen jag har gjort är vanligare bland transkvinnor, som att förminska pannan och hakan. Män vill ju oftast få hakan förstorad om något. För mig har det verkligen handlat om min egen blick på mig själv, som sa att jag inte var tillräckligt snygg. Det är inte ovanligt att folk säger, om tjejer som gör brösten till exempel, att “hon säger att det är för sin egen skull, men det fattar man ju att det är för killarnas”. Det är ett sådant jävla missförstånd, det är nog få tjejer som går runt och tänker “jag kan inte få killar om jag inte skaffar större bröst”. Jag tror verkligen att de flesta känner att de har för små bröst bara. Och att det är deras egen känsla inför sin kropp.

Nu har jag låtit dig prata om utseende och plastik, snarare än om ditt yrke. Samtidigt har du tagit dig fram i offentligheten med det greppet, genom att använda dig själv som exempel i dina program. Ser du en fara med att bli en persona istället för yrkesman?

– Nej, det gör jag inte. Jag har jobbat som TV-producent och journalist sedan 2014 och gjort en jävla massa program som folk har sett, men där jag inte blivit uppmärksammad. TV-producenter har inte samma uppburna position som filmregissörer. De flesta jobb jag gör, fortfarande, är jag inte synlig i. Däremot är det väldigt påtagligt att min ekonomi blivit mycket bättre sedan jag började vara med även framför kameran. Nu hör folk av sig till mig med idéer och vill ha den här personan. Så funkar ju vårt samhälle idag, vi är väldigt intresserade av individer. Min egen upplevelse är att jag är yrkesperson och de flesta intervjuer jag gör handlar inte om mina skönhetsingrepp. Jag får vara med i sammanhang där jag pratar om journalistik, där jag modererar samtal. Men för allmänheten blev jag känd först med “Under kniven”, så många har nog en bild av att min karriär väldigt nyligen påbörjades, att jag kom från ingenstans och typ är en kändis. När jag i själva verket har producerat mycket TV och bara är med själv när det finns ett skäl till det.

Erik Galli är just nu aktuell med ljudserien “Homosexligan som styrde Sverige” på Storytel. En berättelse om hur prästen Karl-Erik Kejne “upptäcker” hur Sverige “styrs av homosexuella män som skyddar varandra och ägnar sig åt allt från övergrepp till djävulsdyrkan”. Tidningarna hakade på och skapade en av 1900-talets största svenska skandaler.

Det finns en lucka i svensk journalistik, som handlar om personligt berättande, den är väldigt kul att fylla.

– Keijneaffären handlar inte om mig överhuvudtaget, jag är egentligen bara en uppläsare, men absolut, de har valt att marknadsföra den med mig. Det finns en lucka i svensk journalistik, som handlar om personligt berättande, den är väldigt kul att fylla. Om man tittar på vad unga tittar på, som YouTube och TikTok, så finns mycket kul journalistik där som inte ligger under något mediehus och inte kallas för journalistik egentligen. Där är det deras personliga ton som folk tycker om, utan att det handlar specifikt om youtubern. Jag vill ju att så många som möjligt ska titta på och uppskatta mina program och är väldigt inspirerad av det jag ser på YouTube.

Kändisskapet har också lett till att Erik Galli får förfrågningar om att programleda redan existerande format. I sommar är han som sagt en av värdarna för Talkshow i P1, till exempel.

– Det kommer med egna utmaningar, jag är inte bekväm med att fronta någonting som jag inte har gjort. Jag tycker det ska vara väl avvägt när jag är med i saker, att det finns ett personligt tilltal och då gäller det att programmen är gjorda med en ton och en fingertoppskänsla som jag gillar. Men vill jag ha jobb eller inte? Det är bara att göra.

Mätstickan på inspelningsappen visar att vi har pratat i snart en och en halv timme. Det börjar bli dags att avrunda. Erik Galli öppnar dragkedjan på hoodien en bit och drar handen genom håret. Arbetet väntar.

– Det blir ingen semester i sommar, tyvärr, bara jobb, berättar Erik Galli innan vi slår ihop våra laptops och fortsätter med dagen.