Väst har helt felbedömt Rysslands avsikter med invasionen av Ukraina. Medan man i USA tänker i termer av avskräckning, tänker man i Ryssland i termer av buffertzoner. Professor emeritus Ola Tunander förklarar varför DCA-avtalet är en inbjudan till Ryssland att angripa Sverige.

För Ryssland handlade invasionen i Ukraina inte om att erövra land eller underkuva ett folk, utan om att upprätta en neutral buffertzon för att säkra Rysslands existens. Samma problem gäller för Nordeuropa. Norden fungerade som avspänningszon under det kalla kriget, därför att Sverige och Finland var neutrala och Norge inte tillät amerikanska baser på norskt territorium. Med NATO-medlemskapet och DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) riskerar vi att få en militär konfrontation.

I massmedia antog man från invasionens första dag att Ryssland ville erövra Ukraina, men att det sedan misslyckades. Enligt en västlig tumregel skulle emellertid en ockupation ha krävt en åtminstone fem gånger så stor styrka: det skulle krävas en soldat för att ta hand om 40 eller 50 invånare, och ser man till ryska erfarenheter kan man nästan säkert säga att man skulle ha använt en 10 gånger så stor styrka (jfr Tjeckoslovakien 1968).¹

Ryssland signalerade kort sagt att man inte hade för avsikt att ockupera Ukraina. Det blev också tydligt under förhandlingarna i mars 2022.

Ryssland signalerade kort sagt att man inte hade för avsikt att ockupera Ukraina. Det blev också tydligt under förhandlingarna i mars 2022. Den ukrainska sidan sa att Ryssland hade ett huvudkrav: ”ett neutralt Ukraina” (se nedan). Det är vad Henry Kissinger hade föreslaget för Ukraina redan i 2014.² Ryssland hade inte för avsikt att erövra Ukraina , däremot att förvägra amerikanerna att ha baser i Ukraina. Det handlade inte om att erövra ukrainskt territorium, utan om att hindra Ukraina från att förvandlas till en amerikansk bastion 50 mil från Moskva. Ryssland ville ha en neutral zon, en buffertzon, som skulle minska risken för ett angrepp från väst, ett angrepp som skulle kunna komma överraskande och som Ryssland inte skulle kunna försvara sig mot.³

Medan man i USA tänker i termer av ”avskräckning” och ”att dämma upp för fienden”, tänker man i Ryssland i termer av ”buffertzoner”, att ha ett nödvändigt försvarsdjup för att skydda vitala intressen. Ryskt tänkande är präglat av västliga angrepp från Karl XII och Napoleon till Nazi-Tyskland, som alla gick djupt in i Ryssland. De besegrades, men mer än 25 miljoner ryssar dog i andra världskriget. Kalla krigets Centraleuropa med Polen och Tjeckoslovakien var inte en del av ett imperium i vår mening. De ska snarast förstås som en kontrollerad buffertzon för att förhindra att kriget återigen skulle utkämpas på ryskt territorium med förluster av tiotals miljoner ryssar.

Ryskt tänkande är präglat av västliga angrepp från Karl XII och Napoleon till Nazi-Tyskland, som alla gick djupt in i Ryssland. De besegrades, men mer än 25 miljoner ryssar dog i andra världskriget.

Sommaren 1992 reste min kollega Robert Bathurst och jag tillsammans med amerikanska militärhistoriker till Ryssland. Nästan alla deltagare kom från amerikanska underrättelsetjänster. Robert hade varit tolk mellan president Eisenhower och Chrusjtjov, ansvarig för den heta linjen mellan Washington och Moskva, USA:s biträdande attaché i Moskva och chef för ”US Naval Intelligence Europa”.⁴. I S:t Petersburg samtalade vi med Vladimir Tjeremnikh, som på sent 70-tal och på 80-talet var förste vice stabschef för Leningrads militärområde med ansvar för att planera det militära angreppet i norra Europa, som skulle ha satts in i händelse av ett storkrig.

Vi bjöd in honom till Oslo. Där fanns också förre chefen för den norska Försvarsmakten general Fredrik Bull-Hansen och hans underrättelsechef Jan Ingebrigtsen. Generallöjtnant Tjeremnikh sade att i händelse av ett västligt anfall skulle Sovjets styrkor i Leningrad, Petrozavodsk och Kandalaksja ockupera Finland (möjligen lite av det nordligaste Sverige), medan styrkorna i Murmansk skulle ta Finnmark. Man skulle slå ut Bodø och även andra flygbaser i Nordnorge.

På min fråga om vad som ville hända om USA använde svenska flygbaser, svarade han att i så fall skulle även dessa slås ut, men Sverige skulle inte erövras. ”Att ta Sverige var inte nödvändigt”, sa han. Men vi vet samtidigt att Sovjet på den tiden inte skulle kunna slå ut dessa flygbaser med konventionell flygbombning. Det hade krävt kontinuerlig bombning och förlusterna av flygplan hade varit alltför stora. Man skulle med största sannolikhet ha satt in kärnvapen.⁵

Det ryska tänkandet utgick från två typer av buffertzoner, en inre zon av kontroll och en yttre zon där USA styrkor vägras närvaro.

Sveriges försvarsminister Sven Andersson (1957–73) hade ett hemligt avtal med USA om att ta emot amerikanska flygplan på svenska flygbaser redan från krigets första dag, vilket stöds av vad USA:s förre försvarsminister James Schlesinger sa till mig 1993.⁶ Men statsminister Olof Palme (1969–76; 1982–86) kom inte att acceptera detta. Han överlämnade inte detta avtal till den nye statsministern Thorbjörn Fälldin 1976.⁷ Palme måste ha förstått att USA:s användning av svenska flygbaser skulle göra Sverige till bombmål för sovjetiska missiler med kärnvapen.

Det sovjetiska tänkandet utgick från två typer av buffertzoner, en ”inre zon” av kontroll och en ”yttre zon” där USA styrkor vägras närvaro (jfr. Kubakrisen 1962 då USA nekade Sovjet att ha missiler på Kuba). Detta är en parallell till tänkandet för amerikanska hangarfartyg. De upprättar en inre zon av ”Sea Control” med egna luftförsvarssystem, där US Navy kan operera egna fartyg: två kryssare, två jagare och en fregatt. Utanför denna zon upprättar man en zon av ”Sea Denial”, där egna ubåtar och flygplan från hangarfartyget kommer att neka motparten att operera.⁸.

Ryskt tänkande bygger alltså på samma idé: en ”inre zon” av kontroll och en ”yttre zon” av förnekande. Enligt den finsk-sovjetiska s.k. VSB-pakten skulle Finland inte tillåta att styrkor från USA och andra västländer använda finskt territorium eller luftrum, eftersom detta skulle hota Sovjet. Tjeremnikh sade: ”Vi hade ett avtal med finländarna, men vi litade inte på dem”. Finland och Finnmark tillhörde den ”inre zonen”, medan ryssarna ville neka amerikanerna att operera från den ”yttre zonen” (Sverige och Norge i övrigt). Man skulle slå ut USA:s baser. Det finns anledning att anta att den ryska planeringen är densamma i dag. Geografin har inte förändrats.

Det finns anledning att anta att den ryska planeringen är densamma i dag. Geografin har inte förändrats.

Den ryska eliten är inte intresserad av att erövra främmande territorium eller regera över andra folk. Erfarenheterna från Polen och Afghanistan på 80-talet eller tidigare från Tjeckoslovakien säger allt. Dagens generation i Moskva är väl medveten om att kontroll av andras territorium inte är möjligt utan fruktansvärda kostnader. Det finns naturligtvis ryska officerare som drömmer sig tillbaka till egen storhet precis som vissa svenska officerare. Men det har ingenting med praktisk politik att göra. För Ryssland handlar invasionen i Ukraina inte om att erövra ett land eller underkuva ett annat folk, utan om att ha en buffertzon när statens existens är hotad.

Men vad med de post-sovjetiska staternas ryska minoriteter? De har tillsammans med Ryssland kommit att benämnas den ”Ryska världen” eller ”Russkij Mir”. Känner inte Ryssland ett särskilt ansvar för dessa rysktalande områden utanför Ryssland? Jo, i någon mening, men trots Kyivs beskjutning av de rysktalande Donetsk och Lugansk i Öst-Ukraina från 2014 med tusentals döda civila och trots att de två republikerna Donetsk och Lugansk bad om att få tillhöra Ryssland nekade Vladimir Putin dem detta.⁹

Idén om den ”Ryska världen” var för Putin underordnad FN-stadgans krav om staters suveränitet. Kanske ville Putin också försäkra sig om att de rysktalande i Öst-Ukraina inte skulle reduceras till en minoritet som kom att domineras av den radikala nationalismen i väst. När det gäller Krim är saken en annan. Redan i 1991 före upplösningen av Sovjetunionen röstade 93 % av befolkningen på Krim för att tillhöra Ryssland, inte Ukraina, och Ryssland ville aldrig överlåta Sevastopols marinbas till USA.¹⁰ Problemet för Krim var att Boris Jeltsin i 1991 var mer upptagen av att ta makten i Moskva och utmanövrera Mikhail Gorbatjov än att begränsa riskerna för ett framtida krig.¹¹

Kanske ville Putin också försäkra sig om att de rysktalande i Öst-Ukraina inte skulle reduceras till en minoritet som kom att domineras av den radikala nationalismen i väst. När det gäller Krim är saken en annan.

Ett ytterligare bevis för att Vladimir Putin inte var upptagen av att inkludera ”det ryska Öst-Ukraina” i Ryssland är det faktum att han var nöjdmed Minskavtalet från 2015. Det gav en garanti för ett ”neutralt Ukraina” och en garanti för att den rysktalande befolkningen i öst skulle få tala ryska. Men när Ukraina från 2019 deklarerade att man i konflikt med Minskavtalet skulle ansluta sig till Nato och sedan började att bygga upp styrkor längs gränsen till Donetsk och Lugansk med massiv artilleribeskjutning av städerna som förberedelse för en offensiv från mitten av februari 2022 såg Moskva på det som en krigsförklaring.¹² Under förhandlingarna i Istanbul i mars hade Ryssland ett ”huvudkrav”, ett ”neutralt Ukraina”, sade den ukrainska delegationens ledare David Arakhamia och han fortsatte: ”Allt annat var kosmetiskt”.¹³ Förhandlingarna var en ”succé”, sa president Zelenskyjs militäre rådgivare i delegationen, Oleksyj Arestovytsj. ”Vi öppnade champagneflaskan”,¹⁴ men den brittiske premiärministern Boris Johnson reste till Kiev, och sa, enligt Arakhamia, ”Vi skulle inte skriva under någonting”. ”Let’s fight”.¹⁵ Om britterna inte hade ingripit hade vi idag kunnat ha ett neutralt Ukraina och undvikit det fortsatta kriget.

”Den som inte saknar Sovjetunionen har inget hjärta, men den som vill återupprätta det har ingen hjärna”, sa Putin,¹⁶ och vid invasionen sa han: ”Vi kommer att fortsätta att respektera [de post-sovjetiska staternas] suveränitet”, men vi kan inte leva med ett ständigt ”hot från ukrainskt territorium”.¹⁷ Stora delar av Ukraina faller inom en ”inre zon av kontroll”, medan resten faller inom den ”yttre zonen av förnekelse”, där motparten ska nekas att bygga upp sina styrkor. För Ryssland handlar det inte om att återupprätta det ryska imperiet eller Sovjetunionen, utan om att garantera en buffertzon för att neka USA en militär närvaro. Och om man inte kan uppnå detta genom förhandlingar, så är man villig att garantera en sådan buffertzon med militära medel.

För Ryssland handlar det inte om att återupprätta det ryska imperiet eller Sovjetunionen, utan om att garantera en buffertzon för att neka USA en militär närvaro. Och om man inte kan uppnå detta genom förhandlingar, så är man villig att garantera en sådan buffertzon med militära medel.

I ett europeiskt storkrig är problemet för de ryska grannarna om de kommer att hamna inom den ”inre” eller ”yttre zonen”? De förstnämnda riskerar att ockuperas, medan de senare riskerar att få sina flygbaser utslagna av missiler om de tar emot amerikanska eller brittiska flygstyrkor. Den ryska sidan kommer så långt möjligt att använda sig av konventionella vapen, men om ett krig redan har passerat kärnvapentröskeln kommer antagligen kärnvapen att sättas in.

Enligt rysk planering för ett storkrig skulle man alltså inte gå in med trupper i Sverige eller i Norge väster om Finnmark, men amerikanska baser kommer att slås ut av ryska hypersoniska missiler. Missiltekniken har utvecklats snabbt de senaste åren. Vårt luftvärn kan knappast slå ut dessa missiler.¹⁸ Medan man i USA tänker i termer av att basera flygplan och missiler nära Ryssland för att ”avskräcka” ryssarna från ”äventyr”,¹⁹ tänker ryssarna i termer av amerikansk planering för ett angrepp mot Ryssland och om nödvändigheten att föregripa ett sådant angrepp, d.v.s. slå till först.

För länderna i den ”inre zonen” är det allra viktigaste att säkerställa avspänning för att förhindra ett krig. Efter att Finland blev medlem i Nato i april 2023 sa Ryssland att det skulle ”få konsekvenser”. Vladimir Putin sa i december att Ryssland kommer att återupprätta ”Leningrads militärområde”.²⁰ Detta militärområde, som hade till uppgift att ta Finland, avskaffades efter det kalla kriget, men nu kommer det att återupprättas för att organisera ett anfall mot Finland i händelse av ett storkrig. Ryssland vill slå ut USA:s militära infrastruktur och ockupera Finland och Finnmark, och man benämner det nya militärområdet ”Leningrads militärområde” för att tala om för finnarna vad det handlar om.

För de länder som ligger i den ”yttre zonen” är det också viktigt att säkerställa avspänning och att förhindra att USA upprättar baser för missiler och flygplan som skulle kunna sättas in mot Ryssland. Det betyder att DCA-avtalet med amerikanska baser öppnar för ett ryskt föregripande angrepp. När alla Natoländer hade gett grönt ljus för ett svenskt Natomedlemskap sa den ryska sidan att det skulle få konsekvenser för Sverige.²¹ Det är troligt att Ryssland nu kommer att rikta in missiler mot de fem flygbaser som USA har fått tillgång till i Sverige. Det är dessa baser som kommer att garantera att Sverige angrips. I övrigt är Ryssland knappast intresserat av att angripa Sverige.

Det är troligt att Ryssland nu kommer att rikta in missiler mot de fem flygbaser som USA har fått tillgång till i Sverige. Det är dessa baser som kommer att garantera att Sverige angrips.

Risken för att Moskva i ett krisläge skulle se det som nödvändigt att föregripa ett amerikanskt anfall från baser i Norge låg till grund för norsk baspolitik från 1949, som nekade USA och andra allierade att ha baser i landet.²² Norge ville undvika en rysk oro och undvika att Ryssland i ett tidigt skede av en konflikt skulle se sig tvingat att angripa norskt territorium. Vi har anledning att lära av denna historia och försöka förstå vad som är centralt i ryskt militärt tänkande. Nordisk politik under det kalla kriget strävade efter att förvandla Norden till ett lågspänningsområde. Det gynnade oss då och det borde rimligen gynna oss även idag. Varför de nordiska länderna under de senaste åren har valt den motsatta politiken är för mig obegripligt.